Har Homa - Wall Mountain

En speciell bosättning har för mig symboliserat det mest obscena i det koloniala projektet Israel. Det är en bosättning som vuxit, och slukat livet omkring sig, en bosättning som tack vare den sjuka israeliska politiken fått växa sig större, och som med all önskvärd tydlighet visat att det aldrig fanns något "fredsprojekt" under åren som Osloprocessen pågick.

Har Homa betyder bokstavligen Wall Mountain, och är en monstruös konstruktion som ätit upp den palestinska kullen Jabal abu Ghneim, det som kallades Betlehems lunga.
Mina palestinska vänner brukar titta ut över berget, längta tillbaka till en tid då Jagal Abu Ghneim var fristad för lek, betmarker för getterna, picknickplats, en plats dit familjer, älskare och frihetskämpar sökte sig för att komma bort ifrån trängsel och oro.
Där Jabal abu Ghneim var grönska, träd, och liv är Har Homa byggkranar, damm och betong, smyckade med israeliska flaggor, och svettiga palestinska arbetare.
Min vän Nadim berättar att han och flickvännerna, alla flickvännerna, älskade att sitta under träden på Jabal Abu Ghneim, och det var en perfekt plats att drömma sig bort på.
Berget var mitt hem, säger Sara, som bor mittemot Jabal Abu Ghneim, som varje dag försvinner ännu lite mer, och förvandlas mer och mer till den där Wall Mountain.

Vi kliver ur taxin, Nora och jag, och börjar promenera vägen fram, i den stekheta värmen.
Ju närmare vi kommer, desto högre tornar bosättningen upp sig, precis som en vägg, en fästning, lika mycket fort som något annat som någonsin byggts i det här landet genom historien.







Vi kliver ur rollerna av aktivister med kunskap om platsen och historien, och in i rollerna av naiva arkitektstudenter på besök.
Läppglanset försvinner snabbt när jag biter mig i underläppen, hårt, samtidigt som jag betraktar det sorgliga framför mig. Liv som försvinner, träd som rycks upp, betong som befäster maktförhållanden, och det sorgligaste av allt, palestinska arbetare som gör sitt levebröd på att bygga upp murarna som blir deras fängelse.
Vi går gatan fram, häpnar och vredgas, och varje samtal med palestinierna som blandar cementen, lägger avloppen eller kör traktorerna blir en påminnelse om att det vi ser framför oss är en ockupation många gånger brutalare än soldaters slag.
Det här är permanent, det är oåterkallerligt.




Vi promenerar in till byggbasen, Eli Zeevi, en hårig och storvuxen man, svettig och imponerad. Vi ger honom historien om arkitektstudentskorna, Eli svarar lite förvirrat, men diplomatiskt, svarar på ett sätt som avslöjar en medveten förfalskning, en försköning av omständigheter för fula för två unga studentskor på besök.
Jag frågar vad som fanns här tidigare, innan Har Homa byggdes, och Eli svarar: OH, here, there was nothing! Arabs!"
Eli berättar att marken blev israelisk tack vare den israeliska presidenten (sic) Bibi Netanyahu, och jag frågar storögt om det var ok för Araberna. Eli nickar och svarar jakande.
Jag och Nora alternerar våra frågor, Eli svarar tillbörligt, och bjuder oss slutligen båda till Tiberias, där han har sitt hus, och sin båt.
Vi tar hans kort, kartorna över lägenheterna han bygger på stulen mark, och går ut, i den dallrande heta luften, bort från Elis lögner och undanflykter.
Vi måste bort.
Jag stannar en pickuptruck, börjar först med arkitekturstudenthistorien, men inser att de som sitter i bilen är palestinier. Jag undrar om de kan köra oss ifrån bosättningen, och tillbaka in till Västbanken.
Vi sätter oss i baksätet, och körs tillbaka till Gilo checkpoint, eller checkpoint 300 som den också kallas.
Till andra sidan muren, ett annnat slags mur, en annan slags vägg, där utsikten över Har Homa från Betlehem inte är lika äcklig som den över Betlehem från Har Homa.

För vem vill bo i en bergsmur och titta ut?

Bekah och Moosa

Nora besökte mig i Ramallah, och tog med sig Bekah.
En lång, vacker rödhårig amerikanska med israeliskt uppehållstillstånd som gjort den lilla byn Beit Ommar till sitt hem. Beit Ommar ligger en bit utanför Hebron, i södra Västbanken, och utsätts regelbundet för attacker från både soldater och bosättare.

Bekah har varit i solidaritetsrörelsen lika länge som jag, och hon ger ett hårt intryck först, tills man inser att hon är kärlek, värme, och omtanke för de som tillåts ta sig in bakom hennes skal.
Vi befinner oss i Ramallah, en stad hon sällan besöker, och jag inser snart att hennes hemtrakter är den där sömniga utsatta lilla byn. Där trivs hon, långt bort ifrån det – som hon uppfattar det – flärdfulla och glamourösa Ramallah, där folk dricker öl och lyssnar på Enrique Iglesias, det yttersta tecknet på dekadens tydligen.
Bekah driver ett solidaritetsprojekt i Beit Ommar, som heter Palestinian solidarity project. Det är ett kvinnokollektiv för hantverk, men också hjälp och stöd till bönderna i trakten, och ett försök att göra Beit Ommar självförsörjande.
För en månad sedan fängslades Moosa, kordinatören för Beit Ommar-projektet och Bekahs före detta pojkvän.
Den israeliska militären försökte sätta dit honom på hjälp till subversiv verksamhet, men då åtalspunkten lades ner dömdes han istället till administrativ fångenskap, en intressant icke-dom som i praktiken är en i all evighet förlängningsbar fångenskap, som tas upp till militärdomstol med sexmånadersintervaller.
Nästa rättegång är i oktober, och då hoppas Bekah att Moosa blir fri. Till dess pratar de i telefon, hon peppar och tröstar och får höra historier innifrån fångenskapen.
–Det ger mig en större insikt i hur fångarna har der i fängelserna här, säger Bekah. Under tiden driver hon projektet vidare, samtidigt som Moosa drömmer sig ut ifrån fångenskapen i Ketziot, ökenfängelset i Södra Negevöknen.

Tortyren på en kulle

Jag delar lägenhet med två kvinnor vid namn Hanna och Dunya.
Hanna och Dunya var kvinnorna som tog med mig på Re:plugged förra året, (se inlägget Birthright längre ner för mer information) och som jag ska jobba med på årets re:plugged. Mer om det senare i veckan.
Förutom Replugged-resorna, där de tar med palestinska barn till sina byar och städer i det som nu är Israel arrangerar de även Unplugged, som är motsvarande resa för judiska ungdomar ifrån USA. Unplugged-resorna är till för judiska ungdomar som är beredda att se vad Israel egentligen gör på Västbanken, och i östra Jerusalem.
Gaza kommer de inte in i.
Birthrightresorna ska kontra idén om en judisk "födslorätt" som given av Gud till det judiska folket, och målet är att bygga antisionistiska judiska aktivister som sett den rasistiska Israel med egna ögon, och som kan utgöra en bas för solidaritetsarbetet i sina egna städer och samhällen.
Jag hade blivit ombedd att följa med ungdomarna under en av dagarna då de reste runt på Västbanken, för att ge dem ett palestinskt perspektiv från någon som också kom ifrån diasporan.
Vi möttes upp i Deheishe flyktingläger, nära Betlehem, och jag åkte med i en av bilarna.
Jag åkte med Yosh, Sophie, Erica, Pete Hannah och Lilly.
Alla amerikaner, först och främst, mer eller mindre judiska, alla med olika band till den här platsen, alla med mer eller mindre smärtsamma lärdomar som gjorts under de dagar som passerat dittills.
Sophies föräldrar hade varit tveksamma till hennes medverkan i programmet, och hon berättade att de under hela hennes uppväxt stoppat pengar i en vit bössa, pengar som skulle gå till Israel, till judiska nationalfondens trädplanteringar, planteringar som hon nu insett haft som syfte att dölja ruinerna av palestinska byar.
Att se Palestina genom deras ögon var märkligt. Att se den plats som ger mig lugn som det man närmar sig med en gnagande oro i bröstet var underligt. Deras vuxna förmanande röster hemifrån påminde dem om att de inte var i sitt rätta element, trots att de rösterna inte hade någon erfarenhet av här och nu.
Jag lyssnar på deras frågor, fascineras av deras referenser, deras önskan om att förstå och den i grunden omvälvande erfarenhet som detta utgör för dem.
Människorna som bodde här förut, vad har hänt med dem tidigare, hör jag någon ifrån baksätet fråga, och jag sluter ögonen när chauffören berättar historien om byn vi just passerat.
Deras smärta är en annan. Deras chock djupare, deras skam påtaglig.
Hur lär man om, när en så central del av ens uppväxt varit en lögn.
Det som är en av de djupast inpräntade lögnerna, att detta landet var tomt är alldeles uppenbart inte sant. De åker förbi människorna som fått betala dyrt för inpräntandet av den lögnen.
Vi passerar en högt belägen kulle, med ett nybygge, och vår chaufför berättar att den byggnaden skall ersätta Al Moscobiye, eller The Russian compund som det heter på engelska. The Russian compound är polisstationen i Östra Jerusalem, dit mina palestinska vänner och kamrater tagits i decennier för att förhöras och torteras.
Tidigare var det en del av romersk-katolska kyrkans egendomar, och kyrkan har länge drivit en rättsprocess i Israel för att återkräva sin egendom, med motiveringen att det vanhelgar kyrkan och kyrkans namn.
Nu verkar det som att de får som de vill.
Tortyren slutar inte, den bara flyttas ut dit ingen kan höra fångarna skrika, ut på en kulle, som passeras av unga resenärer som innerligt vill något annat för den här platsen. Judar och palestinier.

Kontaktuppgifter, nu korrekta

Numret jag uppgav i tidigare blogginlägg är ändrat. Det rätta numret står nu i tidigare inlägg, men är alltså 00 972 54 975 30 46. Vet inte vart jag fick det första numret ifrån. Kanske för mycket vattenpiperökande.

Hälsningar

Rädda Edward

Jag vill erkänna en sak för er, som jag skäms för:
- Jag har stulit en bok!

Det dygn jag tillbringat i Yaffa, lugnet här som kontrast till upproret i mig, husen som fått nya namn, träden som fått nya rötter. Allt blev för mycket.

Woody bor med tre israeler i en lägenhet i Yaffa. Bland alla arty och lite independent saker som finns i lägenheten hittade jag en bok, av den nu avlidne palestinska författaren, aktivisten och min egen förebild Edward Said. Said var ett av skälen till att jag ville åka hit som 18-åring, han var ödmjuk nog att besvara mina mail när jag kom tillbaka hem den gången, förvirrad och i kaos, och hans exempel och hans röst har fortsatt att vara en röst av nyanser men full av rättvisa.
Det är heller inte vilken bok som helst, utan hans självbiografi "Out Of Place". Den står där, i bokhyllan bland en massa andra böcker om örter och medicin.
Jag i Yaffa, en palestinsk stad som sakta förvandlas till något annat, Edwards biografi är framför mig och beskriver samma etniska rensning...
Jag tog den.
Inte för att jag inte hade läst den, inte för att jag inte ägde en egen kopia, utan för att jag ville rädda Edward, ville inte lämna honom kvar i bokhyllan när jag själv skulle åka därifrån.
Jag erkände mitt tilltag för Nora och Woody. Båda skrattade men förstod, även om det inte lättade mitt dåliga samvete.
Nu ligger Edward i en påse i min väska, och gnager i mig,påminner mig om att stöld är fel, speciellt när det suddar ut en historia som borde höras.

Friheten är nära

Nora Woody och jag umgås på stranden.
Sist jag var här var med Robert, för tre år sedan. Allt är annorlunda nu.
Suheil och Mahmoud från Dam tittar förbi en stund, de är på väg till sin turné i Frankrike och Italien, och vi pratar om det vi upplevt i Palestina hittills.
Killarnas musik har varit soundtracket i mitt huvud de senaste dagarna, när de frågar vem som är terrorist, när de frammanar gamla drömmar, påminner om att vi alla delar ett band som landgränser inte kan bryta, och att rättvisa fortfarande är drömmen.
Jag glädjer mig åt killarnas framgång, för att de är ett stort jävla fuck you i den självgoda israeliska nationalismen.

Vi badar ibland, men mest umgås vi, pratar, solar, läser och softar.
Det skulle kunna vara vilken strand som helst.
Jag med min förmåga att somna överallt. Woody blek och envis som vägrar smörja sig, och Nora som berättar historier.
Men allt jag tänker på är landet under stenarna. Att allt det här är Palestina, att jag är här på nåder, att historia döljs och förnekas.
Woody bor i palestinska Yaffa, en stad som efter 60 år inte går att skilja från Tel Aviv med en gräns, men som om man tittar på arkitektur, moskéer, befolkning är alldeles unik.
För några månader sedan filmade Woody en brutal polismisshandel av en palestinsk kille från Israel. Han berättar för mig att det enda unika med denna misshandel var att nån fick det på band, och att nyhetsprogrammet de pratat med först varit intresserade av att sända misshandeln, men sedan tackat nej när de insåg att offret var arabiskt.
Jag köper något att äta av unga män som skulle kunna vara mina bröder, och är noggrann med att tala arabiska, som en påminnelse om att vi faktiskt hör ihop.
Efteråt vet jag inte vem jag försöker påminna. Mig själv eller de.
Vi går tillbaka till Woodys grisiga lya, och bestämmer oss för att träffa vår gamla vän från Balata, Hammoudi.

Hammoudi är två meter lång och hyperaktiv.
Han rör sig som om någon klockade honom på tiden, hans noggrannt skulpterade skägg gör honom än mer iögonenfallande, och ljudet han utstöter när han är lycklig får Nora och jag att krevera i skratt. En blandning mellan ett skrik och ett utbrott.
Hammoudi smyger sig in och ut ur Israel någon gång i veckan, och är kvar tills han tröttnar.
Han reser från sitt flyktingläger, Balata, i utkanten av Nablus, och tillsammans med andra unga män beger han sig mot Israel.
För arbete, för att träffa familj, eller bara för att låta tankarna glida bort, och tänka på andra saker än vardag och problem.
Det som vilken ung svensk kille i 20-årsåldern som helst tar för givet kan kosta Hammoudi livet, eller böter, eller fängelsetid.



Hammoudis pappa lämnade familjen när Hammoudi var blott 20 dagar gammal. Vid 23 års ålder säger han det som vore det ett faktum han accepterat, och berättar vidare att första gången han träffade sin far var han 13.
Hammoudis pappa lever i Israel, han har en ny familj, och alla i Balata vet att Hammoudis pappa är kollaboratör.
Det betyder att han jobbar för eller med israeliska underrättelsetjänsten, vilket är något av det mest föraktade man kan göra. Jag vet en påstådd kollaboratör i Nablus som blev skjuten i benen, sex skott i vardera ben, som en varning till andra.

Men Hammoudi är inte sin fars son. Han är en man som pratar om frihet som vore den något han kunde se framför sig, men inte röra. Han älskar Israel för att han är fri här, så länge som ingen tar fast honom, anmäler honom till polisen, eller skjuter honom på väg till och från friheten.
Det jag tycker om med Hammoudi är att han inte nöjer sig med att betrakta sina drömmar. Han är förlovad med en vacker och begåvad brittisk-pakistansk tjej som han träffade i lägret, och de planerar att gifta sig i sommar. Han gör det han vill, på infall, till synes obehindrad och som en virvelvind.
På sitt sätt är Hammoudi friare än de flesta andra jag känner, eftersom han vet värdet av sin frihet.
Hammoudi har ständigt sin mobiltelefon i handen, kommunicerar med alla på en gång tycks det, och vi bestämmer där och då att resa till Tiberias, i vår hyrbil.
Att ta upp palestinier som vistas olagligt i Israel är riskabelt. Det kan resultera i dryga böter, fängelse eller deportation.
Men Hammoudi och hans vän Rizq är våra vänner, våra värdar, trots att de inte är lika välkomna här som vi är, med våra svennepass och fina stämplar.

Vi åker från Yaffa till Haifa, Nora bakom ratten, jag i framsätet och tre grabbar i baksätet. Fortfarande med Dam som enda skiva i stereon letar vi oss till Haifa. När en polisbil eller militärjeep passerar blixtrar tanken förbi, att vi kommer bli stoppade.
Vi kommer fram till Haifa vid elva, och beslutar att åka till Akka istället för Tiberias.




Akka är den stad dit handelfartyg reste för att få tillträde till Palestina. Som en av världens äldsta bebodda städer stoltserar Akka med sin vackra stenmur, fortet som skyddade Akka från inkräktare.
Vi sätter oss vid muren, Rizq, Hammoud, Woody Nora och jag.
Hammoudi pratar mycket, mest om hur mycket han älskar havet. Hon pratar med mig, säger han, och jag ler, men skrattar inte. Vi dricker och pratar och lyssnar på musik från killarnas mobiler. Friheten tycks nära.

Stulen tid

Vi lämnade Betlehem på morgonen efter bröllopet.
Nora och jag hade bestämt att vi skulle hyra en bil, och åka runt i Yaffa en dag.
Min vän Woody bor där också, så det skulle bli lite strandhäng dessutom, något som jag inte gjort på tre år.
Lördag morgon var vägspärren otroligt jobbig, som om någon försökte dra ut en tand med pianotråd.
Soldaterna maskade, grinade, och bitchade extra hårt, och det var vi resenärer som förväntades ta emot deras jävlighet.
Den gamla kvinnan som rest i buss hade reumatism, och kunde inte ställa sig upp under inspektion. Hon skälldes ut av en av soldaterna som vägrade prata engelska med mig.

Jag hatar så innerligt att de kan behandla palestinier som undermänniskor.
Det här systemet är gjort för att du inte ska behöva tänka när du beter dig grymt och omänskligt. Det är tänkt att göra grymhet till rutin, till praxis, och när människor reagerar mot systemet är det de som ska sättas på plats, inte du eller den rasistiska struktur du försvarar.





Det här är en bild av Checkpointen Qalandia, mellan Jerusalem och Ramallah, tagen i vintras, med den obligatoriska glada hälsningen, för att ytterligare förstärka det absurda.





Systemet funkar så här:
För att ha rätt att röra sig utanför Betlehem behöver du falla under några olika kategorier. Antingen krävs det A) ett blått ID-kort som säger att du är ifrån Jerusalem, B) ett tillstånd att vistas utanför din egen stad, utfärdat av israeliska militären, om du ex. behöver läkarvård som inte går att få på något av de få stora, och illa utrustade palestinska sjukhusen, eller om du av en eller annan anledning behöver finnas i 48 (det palestinska namnet på israel). C) Eller så har du ett arbetstillstånd, också det utfärdat och kollat genom israeliska militären, och dess underrättelsetjänster.
Eller så kan du vara medborgare i något annat land, typ Sverige eller USA.

Tillstånd är svåra, för att inte säga omöjliga att få om israelerna bestämt att du inget ska ha. Och skälet till att neka dig tillstånd är väldigt random, och ingenting som behöver redovisas.

Som svensk palestinier blir skillnaden mellan mig och mina palestinska landsmän extra tydlig, för det borde inte finnas någon skillnad i utseende. Jag är lika brun, jag är lika palestinsk. Men det sitter i klassmarkörer, i språk, i kläder, rörelsemönster, och i huruvida det går att behandla en människa illa och komma undan med det.

Samma sak gäller åt andra hållet, men utan trakasserierna.
Skulle du vara israel och vilja åka in på de palestinska områdena är detta olagligt. Din egen regering förbjuder dig att befinna dig på Västbanken om du inte är antingen bosättare eller soldat.
Är du bosättare åker du in och ut på Västbanken på vägar som är gjorda för just detta ändamål, men du får inte resa in i en palestinsk stad. Är du soldat åker du bara in i städerna för att gripa någon, döda någon, orsaka oro under nattliga räder eller förstöra något. Allt annat är förbjudet.




Vi sitter i bussen när en liten rund kvinnlig soldat med galen sminkning, stora örhängen och en mobiltelefon med musik skränande i högtalaren gör sitt intåg.
Hon börjar samla in ID-kort, men ägnar inte en tanke åt Nora eller mig. Strax därpå får hon syn på en manlig soldatkollega genom fönstret, och springer ut tjutandes, som vore hon en oregerlig tonåring, som en bångstyrig köttbulle på ben. De irriterar mig så mycket, till stor del beroende på att den där köttbullen på ben, den där irriterande tonårstjejen har kontroll över oss alla, vi passagerare sittande i bussen på väg till vänner, läkarbesökt, bröllop och möten. Känslan av att inte ens kontrollera sina tider, för att nåt jävla miffo till soldattjej ska kunna ragga.

Efter en obegripligt lång väntan på att soldattjejen ska få kontroll på sina hormoner åker vi slutligen därifrån.




David, Nora och jag hyr en bil på Ben Gurion-flygplatsen.
Vi sätter oss i bilen, och lyssnar på den enda skiva vi har med oss, de palestinska rapparna DAM. De bor i Lidd, i det som idag är israel, och vi hänger med Suheil och Mahmood på stranden i Yaffa.
Jag tittar ut genom fönstret, ser bara landet under stenarna, och musiken ekar i mina öron. Stulen mark, stulen historia, stulet land, stulen nationalitet, stulet.





Här är texten till en av DAMs låtar.


- Mali Huriye - I Don't Have Freedom
(Featuring Ala' Azam and Anat Ig'bariye)

Tamer:
We've been like this more than 50 years
Living as prisoners behind the bars of paragraphs
Of agreements that change nothing
We haven't seen any light, and if we peek between the bars
We see a blue sky and white clouds
In the center a star reminds me that I'm limited
But no, I'm strong, staying optimistic
You won't limit my hope by a wall of separation
And if this barrier comes between me and my land
I'll still be connected to Palestine
Like an embryo to the umbilical cord
My feet are the roots of the olive tree
Keep on prospering, fathering and renewing branches
Every branch
Grown for peace
Every branch
Under the pressure of occupation
Refusing to give up
So why don't I have freedom?
Because I refuse to live in slavery

Chorus:
Everywhere I go I see borders, imprisoning humanity
Why can't I be free like other children in this world?
Everywhere I go I see borders, imprisoning humanity
Why can't I be free like other children in this world?

Mahmoud:
We searched for peace between Generals
Until we all became war children
Asking for freedom from prisons that want us
With closed and blind eyes
Our eyes staring at the free children
Always keep on rolling to a better life
Our leaders only flavor their speeches
Opening their mouths but shutting out hope
We use power because of our weakness
So life will treat us gently
We saw that we don't rule our own destiny
So we tried to grasp it in our hands and it died
All we asked for was a breath
And what did we sacrifice for it?
Also a breath
So you tell me
Why can't I be free like other children in this world?
(chorus)

Suhell:
I don't want to live on my knees
I'd rather not die at all
I still see the Occupation
Reaching his hand
Not for peace, not for equality
Not to mend things between us
But to suffocate me
Here's another massacre
And a wall that's separating me myself and I
The U.S. has made it their 51st state
Cleaning the Middle East of its Indians
Hitting us then blaming us
But all the biggest armies in the world
Are weak against the hope of the children

(chorus)

Little girl reading a poem:
We want an angry generation
To plough the sky, to blow up history
To blow up our thoughts
We want a new generation
That does not forgive mistakes
That does not bend
We want a generation of giants

kontaktuppgifter

Mitt telefonnummer här nere är +972 54 9753046.
Ring eller smsa om ni vill komma i kontakt med mig, peppa, debattera eller bara skicka mig ett roligt skämt.

Förresten... Poängen med att vara här nere och skriva är inte bara bloggen, utan att få in texter och åsikter i andra forum och medier hemma i Sverige. Om ni känner till någon som borde vara intresserad får ni gärna tipsa den personen om min vistelse.

Att fortsätta älska

Ahmad är en fantastisk man.
Han är en av mina närmaste vänner här nere. Han är konstnär, drömmare, aktivist, pedagog, organisatör.
Mycket av det jag lärt mig om allt ifrån Palestina till vad det är att kämpa har kommit från honom. Han har sått frön i mig som fått gro i flera år innan jag kunnat se resultatet.
Ett tag var vi tillsammans, men av olika skäl gjorde vi slut.
Senare fängslades han, under sk. administrativ fångenskap, ett slags jurdiskt limbo vari palestinier kan sättas i fängelse utan någon anklagelse eller dom.
Ahmad satt i två år och släpptes den 14e maj förra året, på min födelsedag

I fredags gifte sig Ahmad. Med Sabreen, en fantastisk, intelligent, själfull och stark palestinska ifrån Ramallah. Bröllopet var i Betlehem, och hundratals människor ifrån hela världen och Palestina hade samlats för att fira. Det var varmt och svettigt, som ni som varit i Palestina vet. Många människor, trångt, barn som sprang omkring, en galen virvlande dans på dansgolvet, och fina fina vänner som följt med mig. Oscar från Malmö, Nora och Woody från USA, alla finklädda och pratglada.
Nora är en fantastisk tjej, programledare och producent för den alternativa gräsrotsbaserade radiostationen KPFA i programmet Flashpoints.
Jag var glad, och förundrad.
Kärlek är en kraft som palestinier besitter, och som ockupationen inte kan kuva. Att kunna älska och drömma och längta passionerat är något som människor här är experter på. I två år väntade Sabreen och Ahmad på att kunna starta ett liv tillsammans, bortom galler och tortyr, och nu, ett år senare är deras kärleksdeklaration starkare än någon naturkraft.
Jag överlämnade min present till bruden, en beskyddande Fatimahand i vitt guld, att bäras kring halsen. På dansgolvet fanns Ziad, Daoud, Yasser, Iyad, Ayed och Naim. Alla vännerna samlade, dansande, svettiga och lyckliga.
Den kvällen iallafall kunde ockupationen inte rå på dem.

Födslorätt

Historia är politik, och så har det varit i alla tider.
Detta är en sanning i alla länder, men för israeler och palestinier är historia inte bara politik, utan en tickande bomb. Tickandet är högt och ihåligt, och genomskärande. Israelisk självständighet är palestinsk förskingring, "judiska nybyggare" är bosättare, israeli defense forces är ockupationsstyrkan, och de palestinska flyktingarnas rätt till återvändande är ett slut på den judiska statens exklusiva natur.

Det som sticker mest i öronen och i hjärtat är ordet födslorätt, birthright.
Det finns program som heter Taglit, Födslorätt. På deras hemsida står det "your adventure, your birthright, our gift".
Den födslorätt man pratar om är judisk. Judiska ungdomar som åker till Israel för första gången får en gratis resa i tio dagar, med ett färdigt program med studiebesök, aktiviteter, jippon och propaganda. Allt för att de har en födslorätt som judar, till det här landet.
Varje jude i världen har - enligt detta synsätt - en naturlig födslorätt till den mark som rensats på sin palestinska befolkning.

Jag hatar tanken på att behöva flyga till Israel.
Ni som känner mig vet redan det här.
Min fruktansvärda nervositet, min klump i halsen, blickarna som möter min och snabbt tittar bort, blickarna på mitt mörka hår och mitt arabiska utseende. Blickarna som blir allt mer intensiva när säkerhetspersonalen plockar ut mig för random security screening. Jag funderar på att skriva ihop ett vänligt men bestämt mail till människorna på Ben Gurion, för att be dem omformulera uttrycket random security screening.
För det finns inget slumpmässigt med den process som jag genomgår.
Hade det varit slumpmässigt så hade jag haft en teoretisk chans att slippa undan deras procedur. Någon sådan möjlighet finns nu inte. Därfor borde de verkligen kalla det för vad det är: "Fånga araben - och arabens vänner"!


Jag reste in i min mest vampiga gröna klänning. Alldeles olämplig, urringad, smaragdgrön, förförisk och förvirrande o-palestinsk.
Jag kan inte kräva någon födslorätt här, inte på ben gurion när jag förklarar för säkerhetspersonalen vad syftet med min resa är. Jag tonar ner det palestinska, trycker på det svenniga, det ytliga, det njutningsinriktade och apolitiska.

Min klänning, mitt läppglans, mina söta sandaler... Allt det kompenserar för mitt palestinska yttre, min palestinskhet, min längtan efter människorna och landet och friheten för dem båda.

Lite uppfriskande ärlighet är vad jag mest av allt saknar när jag kommer fram till gaten i Tel Aviv.
Kvinnan tar mitt pass, och utan att titta ner på det så frågar hon vart jag kommer ifrån. Jag svarar med honungslen röst att hon ju håller i mitt pass, och därför borde kunna kolla det väldigt enkelt, men när hon inte gör någon ansats till detta svarar jag: Sweden.
Förutom att jag hamnade i det gamla vanliga Arabrummet (för mer info, se tidigare Trip to Gaza bloggen ) och förhördes, så var det inga större problem.
Den här gången var dock speciell på ett annat sätt.
För mittemot mig satt Nicholas. En trendig, ung kille i indisk sidenrock, och en rosa Taglit Birthright-tshirt som det stod STAFF på.

Jag tvekade i några sekunder, innan jag sa "Really? are you serious? You're with the Birthright programme"?
Han såg förvirrad ut innan han sa ja.
När jag skakade på huvudet frågade han mig vad jag tyckte om det, och vi började prata.
Den historia som presenteras av Taglit är en historia som är tömd på fakta. En mytologiserad saga om löften från gud, profetior som uppfylls, renhet och ideal om styrkan som betvingar jorden och landet.
Hans födslorättsprogram bygger på en fortsatt etnisk rensning, och i samma stund som vi började prata så kändes spänningen i luften.

Det kommer vara en intressant sommar. Snart får ni veta varför.

Apropå födslorättsprogrammet skrev jag en text om detta, som snart publiceras på electronicintifada.net

den kommer här



Träd och stenar

Jag är på väg av planet i Tel Aviv. I gången mellan flygplanet och gaten finns en reklamkampanj för israeliska Bank Hapoalim. Det är tecknade bilder av kända nationella symboler. Över Monalisa står det "The first Italian", över Frihetsgudinnan står det "The first American", och så vidare och den sista bilden föreställer en kaktus, och där står det "The first Israeli".



Kaktusen, eller Sabran som det heter på både arabiska och hebreiska har i det israeliska nationalbygget kommit att symbolisera den nybyggaranda som man menar att de första europeiska ashkenazi-judiska immigranterna hade. Det är denna anda som kommit att bli den grund varpå den israeliska nationella självbilden centreras. Dessa människor kallas följdaktligen för Sabra-israeler.

De är den vindpinade äventyrarfamiljen, som flytt undan pogromer, och som nu genomled alla umbäranden för att bygga upp ett litet "vi" på land som inte tillhörde just någon. Sabran som genomlider allt, som är tuff nog att klara alla strapatser.
I den historieskrivning som Israel för fram så var landet tomt, möjligheterna och behoven oändliga när det gällde att bygga upp en stat som för första gången i världen skulle skydda judar från vidare förföljelse. Bilden av Sabran skakar om mig, och den finns kvar på min näthinna när jag går hela vägen fram till den israeliska säkerhetsvakt som håller uppsikt över passagerare med mitt typiska arabiska utseende. Det är hon som kommer att förhöra mig de närmaste timmarna. Välkommen till Israel.

Någonstans i det som hette Palestina innan 1948.

Medan jag sakta går uppför ett berg strax sydväst om den israeliska hamnstaden Haifa så minns jag plötsligt den där reklamkampanjen.
Berget jag står på är ett israeliskt naturreservat, och här finns planterad barrskog, stora stenblock utspridda över en större yta samt skyltar som beskriver hur denna plats skyddas av israeliska motsvarigheten till naturvårdsverket.
Men ingenstans står det om vad denna plats var förut.
Här finns nämligen också stora ytor av kaktusar, sabra, och jag vet vad det innebär om man vet att leta efter ledtrådarna.
Tillsammans med 5 palestinska barn ifrån det palestinska flyktinglägret i Jenin och en man som heter Mustafa- som är turistguide ifrån Israel men har palestinska rötter- så går vi omkring i det som en gång varit Amers farföräldrars by.
Um al Zinat som byn heter var en av de mer berömda byarna i närheten av Haifa.
Byns flickor var vida kända för sin skönhet, och de krävde också den högsta hemgiften. De var också kända för det mod som präglade hela byn, ett mod som man gjorde känt under både motståndstiden mot britterna, såväl som när det gällde att strida mot de förisraeliska beväpnade terrorgrupperna.
Byn är borta nu, men det vore fel att säga spårlöst. För spåren finns kvar överallt, i de granatäppelträd som fortfarande står kvar trots att innergårdarna och husen som de stod innuti inte längre existerar. Här finns delar av raserade hus, om man väljer att gå in bland trädstammarna, och framförallt så finns barnen ifrån Jenin, barnbarn till de som fördrevs härifrån, av de människor som idag väljer att förneka historien och brotten. Mer än någonting annat så är de barnen vad som ger mig hopp.

Jag reser med 20 palestinska barn från Jenins flyktingläger som alla deltar i ett program med namnet Birthright un:plugged.
De är alla under femton år, och detta är enda skälet till att de överhuvudtaget har möjlighet att fullborda denna resa.
När de fyller 16 utfärdas ett israeliskt ID-kort, och så fort de får ett sådant så kan de spåras tillbaka till Jenins flyktingläger, och förnekas utresa ur sitt läger eller sin stad. Så länge som de saknar ett sådant så kan deras identiteter inte kontrolleras, och det är på grund av det kryphålet som vi överhuvudtaget har möjlighet att ta med dem på den här resan.
De är barn, och barnbarn till palestinska flyktingar som fördrevs i den stora katastrofen 1948, Al Nakbah, som i ett slag förvandlade 70 procent av den palestinska befolkningen till statslösa flyktingar.
Barnen deltar i en studieresa som kallas för "Birthright Re:plugged".
Namnet är taget ifrån det som Israel och pro-sionistiska organisationer kallar för Birthright-programmet, som tar unga judar från hela världen på studieresor till Israel, där de får veta att allt detta är deras arv, deras födslorätt som judar.
2004 skapades Birthright Un:plugged som ett svar på de ursprungliga Birthright-resorna, och de var ett försök att visa denna grupp unga judar från Europa och Amerika vad Israel egentligen är. De togs till det ockuperade Västbanken, de fick tala med fördrivna palestinier, och rättslösa arabiska beduiner i Israel.
Medan Birthright Unplugged alltså visar unga judar den andra sidan av det israeliska myntet tar Re:plugged unga palestinier från Västbankens flyktingläger till den mark som deras föräldrar och farföräldrar fördrevs ifrån.
Ett annat av syftena har varit att skapa band mellan palestinier ifrån dessa flyktingläger med palestinska ungdomar med israeliska medborgarskap.
Den här gången är dock första gången då vissa av ungdomsledarna är palestinier ifrån exilen. Som palestinska från Sverige, tillsammans med min halv-palestinska halv-svenska vän Karolin, och Sousan, från USA går jag omkring i ett land som den israeliska historien bara vill glömma. Och de två judiska kvinnor från USA, Hanna Mermelstein och Dunya Alwan som tillsammans med 6 andra unga judiska antisionistiska kvinnor gör resan möjlig bildar en sensationell motbild till denna glömska.
Jag går omkring i det som Göran Rosenberg i sin fantastiska bok Det förlorade landet kallar för "landet under stenarna".
Och aldrig har landet under stenarna framträtt så tydligt som nu.
Ibland begravdes aldrig ens det där landet. Det bara tömdes, med erövrarens uppfyllda arrogans. Spåren sopades aldrig igen, förklaringar täckte näppeligen brotten, och bevisen finns där lika tydligt idag som för 60 år sedan.
En annan israelisk människorättsorganisation arbetar just med landet under stenarna.
Zochrot betyder Minne på hebreiska, Zakirat på arabiska, och det är just i minnena som deras explosivitet finns.
I skydd av mörkret sätter de upp skyltar med de palestinska städernas och gatornas ursprungliga namn jämte de hebreiska. De återskapar historier och platser så som de minns av människorna som genomlevde fördrivningen. De genomför just sådana här resor, som jag och barnen från Jenin gör, för att visa på det som faktiskt finns kvar, när nu retoriken och rasmassorna rensats undan.
De påminner om de utelämnade perspektiven och ifrågasätter historiska faktum i en stat där historia i allra högsta grad är politik.

Ett av mina egna tidigaste barndomsminnen är ifrån flyktinglägret Al Yarmouk, i Damaskus, Syrien.

Jag minns hur jag låg med huvudet i min farmor Nazhas knä, medans hon rensade bönorna hon köpt på marknaden. Jag minns att jag var ledsen över något, och att jag grät. Det kalla stengolvet i ett ännu kallare flyktingläger med en pappa som kämpade någonstans långt borta och som jag aldrig fick träffa.
Men mest minns jag farmor Nazhas tröstande kärlek som doftade av grönsaker och mynta. Hon omfamnade mig, och bad mig att sluta gråta, lockade med det finaste hon kunde komma på.
– Gråt inte min älskling. Gråt inte. Om du slutar gråta så ska vi packa en väska och ta bussen tillbaka till Safad, bara du och jag.
Safad är hennes hemstad. Det var därifrån hon oh tusentals andra fördrevs i början av 1948, som en direkt följd av judiska milisgruppers strider om den åtrådda staden i Galiléen. Staden låg inte längre bort än en dagsfärd ifrån flyktinglägret som sedan dess hunnit bli hem åt både hennes barn och barnbarn, men hade lika gärna kunnat ligga på månen. Varken farmor eller någon annan flykting har rätt att besöka landet varifrån de fördrevs, och mitt eget reseprivilegium beror på att jag har ett svenskt pass i min ägo.
Numera är Safad helt rensad på sin palestinska befolkning, alltmedan husen står kvar, och historien skrivits om.
Farmors ord ekar i mig när jag reser omkring i hennes hemland, på nåder av den stat som bildades i spåren av hennes fördrivning.
Jag är ett av många hundratusentals barn av den palestinska diasporan, och jag förundras över hur levande ett band kan vara till en plats varifrån ens rötter en gång dragits upp.

Vid en israelisk landsväg, inte så långt därifrån

Ahmad, 15 år och Mohammed, 12 år, står bredvid mig på en enorm jordhög, och blickar ut mot vad som närmast liknar en soptipp.
Soptippen sträcker sig över kulle efter kulle, och den är belägen mellan två motorvägar.
Vi har ljugit oss förbi israeliska soldater och poliser, för att barnen inte ska stoppas innan vi fullföljt resan.
Vi har gått igenom snåriga buskage, och klättrat genom taggtråds-stängsel för att komma hit. Men nu är vi här.
I det som för 60 år sedan var barnens farfars hemby, den lilla byn Bureyka, numera beläget i Israel. Det här är Mohammeds och Ahmads ursprung, det är deras historia.
Farfar fördrevs, och lever idag som flykting i Jenins flyktingläger på Västbanken, och det är också där de är födda och uppvuxna. Men de har vuxit upp med sin farfars drömmar, berättelser, och längtan tillbaka till sin by. Farfar mötte samma öde som hundratusentals andra palestinier när de fördrevs av militanta för-israeliska terrorgrupper, och han har ingen rätt att resa tillbaka till sin hemby, inte ens på besök.
Istället har han berättat för sina barnbarn om deras ursprung, och pojkarna har varit så uppspelta över resan. De har naturligtvis fått höra att deras by var den mest fantastiska och perfekta plats i hela Palestina. Byn är fullständigt raserad, och det som finns kvar av den är några cypresser, ett par eukalyptusträd, och farfars och farmors namn, inristade i barken.
Innan farfar fördrevs gjorde han ett försök att odödligförklara sin by, och trots att 60 år passerat står hans namn och byns namn tydligt i den av tiden flagnade barken.



Jag frågar Mohammed 13 år vad han känner, och han säger att han är glad, men hans röst är ansträngd, den pressas ut ur halsen.
Hans fantastiskt stora bruna ögon, med de längsta ögonfransarna och varmaste glimten tittar upp mot mig. Men jag tror honom inte. Jag ser hans sorg, sätter mig på huk, ber honom att sluta sina ögon, och upprepar frågan.

-Älskling... Hur känner du dig?
Hans röst förändras, blir lugnare, och han börjar berätta:

– Jag är både lycklig och olycklig, säger han.
– Olycklig för att jag får se varifrån mina släktingar kom, och vart jag hade vuxit upp om inte min familj fördrivits härifrån. Det är så vackert här. Jag kan se hur min farfar går omkring här, bland husen, och på en grönsaksmarknad. Det är fint, men det gör så ont.
Men samtidigt är jag lycklig över att det i alla fall inte bor någon annan här. Det är skönare att veta att marken där byn fanns är en sophög, än om det hade varit bebott av israeler, som om inget hade hänt.


Han har en påse med sig, där han omsorgsfullt stoppar ner små ledtrådar, små bevis för att hans hemby inte kommer att glömmas, och han går fundersamt omkring i resterna av det som kunde ha varit hans hem. Innan det är dags att gå tillbaka till bilen för att resa tillbaka till Jenin ser jag hur han passerar ett hav av sabror, böjer sig fram emot något och knipsar av en solros från dess själk.
Den ska med till Jenin, säger han, och jag önskar att jag kunde foga samman bilden av Mohammed till den där reklamen. Då skulle jag skriva "The first palestinian".