Bangar inte gasen

Man får ge dem en sak, israeliska armén. De bangar inte lite tårgasanvändning.
Bil’in är en by som ligger ungefär en halvtimmas bilfärd ifrån Ramallah, väster om staden, mot det som var Gröna linjen, den internationellt accepterade gränsen för Västbanken. Det är en gräns som israeliska regeringen pissat på helt och hållet. Den apartheidmur de bygger och som slukar 40 procent av Västbanken ligger långt innanför denna erkända gräns, och de byar som protesterar mot att deras land stjäls ifrån dem straffas hårt.
En sådan by, en sådan symbol för motståndet har varit just Bil’in, och byborna har blivit förebilder för andra byar i trakten.
Byns demonstrationståg på fredagarna har varit fyllda av kreativitet, kampvilja, vrede och humor, och byn har besökts av otaliga utländska delegationer, aktivister, parlamentariker och artister, som i solidaritet medverkat i aktioner och manifestationer.
Baksidan är de turister som åker på ”krigssafari” och personligen blir jag nervös när små söta dockliknande schweiziska brudar poserar framför den mur av beväpnade soldater som så smått börjar bildas, som vore det ett vattenfall i karibien.
Demonstrationen den här veckan tar form av en fotbollsmatch, för att fira starten av EM.
En italiensk delegation av jurister domare och andra rättsfigurer, ledda av den välkända EU-parlamentarikern och vice ordföranden för Parlamentet Luisa Morgantini deltar i demonstrationen, tillsammans med palestinska israeliska och internationella aktivister.
Vi når fram till stängslet, bakom vilket armén ställt upp, på min högra sida finns olivlunderna, och dammet som virvlar upp framför mig kittlar näsborrarna.
Vi går omkring, vissa stirrar mot de soldater som filmar oss, andra sitter i skuggan av träden, och softar, ytterligare några börjar förbereda sig för att gå tillbaka uppåt backen, in mot byn, och en del killar kastar symbolist stenar mot en armé för välutrustad för att ta skada av stenarna på så långt avstånd.
Men alla bitar är på plats för att ge dem den ursäkt de alltid använder sig av: Demonstrationen saknar tillstånd och skall därmed upplösas.
Strax därefter kastas den första tårgasbehållaren, och ytterligare någon minut senare kommer säsongens nya leksak fram, en kanon som monteras på israeliska Humvees, och avfyrar 35 stycken behållare, över en större radie.
Jag har hört nån berätta om den kemiska sammansättningen i tårgasen, men det enda jag minns just då är känslan, hur det bränner i huvudet, hur tårarna rinner, och smärtan i bröstet.
De slår ner runt mig där jag står ibland olivträden. Det tar några sekunder, från det att ögonen tåras till dess att jag tror att jag ska svimma. Min hjärna säger till mig att jag kommer dö, att mitt hjärta kommer sluta att slå, att min kropp inte orkar mer.
Med dödsångest och ett rusande hjärta försöker jag ta mig ut ur gasen, tillbaka upp för backen
Det är inte första gången jag känner tårgas här, men den här gången har de verkligen tagit i, israelerna.
Nånstans måste man imponeras av deras beslutsamhet.
"... - En demonstration, mot en illegal konstruktion och en massiv landstöld. Symbolisk stenkastning, massiv mobilisering, skanderande röster, internationella observatörer från hela världen... Vad ska vi göra? Vi tårgasar dem! Det känns rimligt"


Wassim skickar mig en bild (jag var, som ni förstår, lite för upptagen för att ta kort).
Den enda demokratin i mellanöstern har gjort det igen.

Nyårsdrömmar

Ytterligare en gammal text, från i vintras



Betlehem nyårsafton 1999
Jag stod på torget utanför Födelsekyrkan i Betlehem, omgiven av tiotusentals människor.
Strax skulle tolvslaget ringa, och vi gå in i ett nytt Millennium. Människor ifrån hela världen hade samlats här, och tv-sändningen till alla världens nyhetskanaler, tillsammans med sändningarna från pyramiderna i Egypten, Champs Elysée i Paris, Röda torget i Moskva och Madison Square Garden i New York fick oss att känna oss speciella. Man hade bjudit in kända artister för att underhålla vid tolvslaget, och när sekunderna räknade neråt på den enorma räknaren så ökade förväntningarna med varje sekund.
Det jag minns tydligast idag är synen av när hundratals vita fredsduvor släpptes över torget, och hur de sekunder senare regnade ner mot marken, som sårade soldater i strid.
Strax efter duvornas flykt mot himlen sattes nämligen fyrverkerierna igång.
Det var som en satirfilm, alldeles för symboliskt mättad för oss som stod där på torget, och såg de vita fredsduvorna trampas ihjäl av folkmassan, framför alla världens kameror.



Betlehem nyårsafton 2007
Jag stod på samma torg.
På väg till Betlehem från norra Västbanken passerade jag tre vägspärrar med israeliska soldater. Vid en av vägspärrarna såg jag en ung soldat springa kvickt med sitt vapen riktat mot en för mig okänd fara. Han sprang, och hukade bakom en stor stenkoloss, osäkrade sitt vapen och ropade något ohörbart. Jag såg tumultet, kände spänningen i luften som en tjock gas, kände chauffören gasa desperat, och jag blundade.
Det var för mycket.
För mycket för att jag skulle kunna förklara för er den sorg som överkom mig när jag skulle fira nyårsafton på samma plats där duvorna föll ner vid mina fötter åtta år tidigare. Den glädjeyra som visades på tv för åtta år sedan är sedan länge borta. Jag undrar vad som skulle hända om någon någonstans, på en tv-station långt borta skulle föreslå nyårssändningar ifrån Betlehem 2007.
De skulle med största sannolikhet tas som ett skämt eller som ett tydligt tecken på att personen ifråga behöver byta jobb.
För inte vill väl ni där hemma se vad som händer här?
Vägen från norra Västbanken till Betlehem passerar förbi Jerusalem. Jag ser staden långt borta, jag ser henne omgiven av bosättningar och en oöverkomlig mur, ett högteknologiskt fort med elektroniska sensorer, diken och taggtrådar, stadsplanerare med etnisk rensning för ögonen, och Jerusalem retas och lockar med något som ingen i bilen får beröra. Förutom de som råkar vara svenskar då.
Jerusalems gator, hennes gränder och farbröderna som sitter I skuggorna under träden vid Getsemane och Klippmoskéns öppna plats skulle lika gärna kunna befinna sig på månen.
I Betlehem märks det knappt att det är helg.
En del av butikerna är stängda, men det kan lika gärna bero på den kollapsade ekonomin, och turistbussarna lyser med sin frånvaro.
Jag har lovat Elham att tända ett ljus för henne i Födelsekyrkan.
Hon befinner sig i Beirut. Det är inte så långt härifrån, räknat i kilometer, men som med mycket annat här nere så är avstånd inte mätt i kilometer, utan i antal krigsförklaringar, antal vägspärrar, antal minerade ingenmansland, och antalet politiska hinder och maktspel.
Jag träffade Elham i Beirut förra året, under sommarkriget som härjade Libanon. Kriget tjänade som ytterligare en påminnelse om den onda bråda död som skulle komma att fortsätta förfölja oss alla här nere om rötterna till orättvisorna inte dras upp.
Födelsekyrkan är en av mina favoritplatser i Palestina. Det har jag tydligen gemensamt med Carola, men jag misstänker att min fascination med platsen skiljer mig ifrån hennes.
Födelsekyrkan som en symbol för skydd undan fördrivning, skydd undan förföljelse är vad som fyller mig med värme. Inte bara Jesus I krubban, utan även de dryga 300 palestinier som flydde hit under den israeliska belägringen av staden 2002.
Jag gick omkring med en av munkarna strax därefter, och han visade mig vart de tog sin tillflykt undan raketerna, undan prickskyttarna och galenskaperna.





Allt är så symboliskt, allt är så mättat med betydelser och hemligheter.
Jag drar mig undan en stund. Bakom tjocka portar gömmer jag mig, och blundar, och dofterna av parfym och rökelse försvinner. Jag behöver något konkret att klamra mig fast vid.
Inte hopp, inte drömmar, inte rationell pragmatism och inte minnen. Utan något som faktiskt har ett värde.
Jag går ut mot dörren, igenom Ödmjukhetens port, jag böjer mig framåt, och snavar nästan över tröskeln. Väl ute på torget så väntar jag, och plötsligt så stannar en gul taxibil in framför mig. Ahmad kliver ut, och sträcker sin hand emot mig, och det abstrakta blir konkret. Jag klamrar mig fast, jag andas in den välbekanta doften och känner för första gången sedan ankomsten att året som kommer kanske har lite gott I sig, trots allt.

Möten i transit

Resorna till Palestina tycks vara en serie till synes obesläktade händelser och sammanträffanden, men som tillsammans berättar en historia om det här stället som ingen kronologisk sammanfattning kan göra.
Den här texten skrevs i vintras, runt jul, men har fram till nu varit opublicerad (och oredigerad, så det är en klassiskt lång Hanin-text).
Det är ett urval av möten från det absolut första dygnet, när jag satte min fot utanför dörren för att ta mig hit tills dess att jag kom fram.


I slutet av december 2007, 12.00 Zürich flygplats, Schweiz

Jag rusar genom terminalerna på flygplatsen, väl medveten om hur sen jag är. Vi är många som rusar genom flygplatsen den här dagen, till följd av förseningar på grund av dimman. Dimman utanför fönstret tycks inte vara på väg att lätta, och jag tänker på min flight.
Jag saktar in, står I kö till säkerhetskontrollen, slänger upp min väska på säkerhetsbandet, kränger av mig rock och bälte, går igenom säkerhetskontrollen, tar mina saker och fortsätter rusa uppför trapporna till min gate.
Poooh, jag hann. Fortfarande folk vid gaten, många ortodoxa judar I hatt och långa svarta rockar, och tvinnade lockar vid öronen. Jag får alltid en sådan impuls att gå fram och dra mjukt I dem, för att testa spänsten. Lockarna är så vackra, så feminine I en annars så maskulin uniform klädsel, men inser strax att det vore synnerligen olämpligt, och låter därför bli.
Istället jag går fram till kvinnan bakom desken och tar på mitt bästa fejkleende när jag räcker fram mitt pass.
Hon tittar på mig, utan att titta ner på passet som hon har fått, och frågar mig varifrån jag kommer.
Med amerikaniserad röst svarar jag Sverige, men hon fortsätter: Det står här att du föddes I Damaskus. Vänta där borta är du snäll.
Jag får stiga åt sidan, och tårarna bränner. För jag vet vad det här handlar om. Jag vet att jag kommer att missa mitt plan.
I ögonvrån ser jag hur mina medpassagerare från vårt köpenhamnsplan bordas, och hälsas välkomna på planet till Tel Aviv. Medpassagerare som ser fullständigt ofarliga ut, till skillnad från undertecknad, som I min klarröda kjol, mina höga stövlar och min röda basker uppenbarligen ser ut att vara en säkerhetsrisk. Eller så är det inte klädseln utan mitt utseende. Det svarta håret, tjockt och omöjligt att hålla I styr, den stora näsan, de enorma bruna ögonen, och den olivfärgade hyn. I kombination med födelseorten och namnet så är dessa saker vad som gör att jag missar planet till Tel Aviv den här dagen.
Säkerhetsansvarige på planet sammanfattar det så här: I’m sorry ma’m, but as the person responsible for security on this flight I cannot allow you to go onboard before having gone through the random security procedure.
Inget random med processen, grabben.
Allt är redan väntat.
Jag vet att jag kommer att placeras I kön som ingen vill befinna sig i. Jag vet att jag kommer mötas av medpassagerarnas trötta blickar, deras nyfikna misstänksamma blickar, deras likgiltiga medvetna blickar. De vet varför jag stoppas, lika väl som jag vet det, och skälen till att en flagga hissas när jag går igenom är skäl som jag aldrig I mitt liv kommer att kunna påverka.
Ögonfärg, hårfärg, hudfärg, namn, födelseort, föräldrar,

Om ni känner någon från israeliska säkerhetstjänsten så får ni gärna framföra mina hälsningar, och följande meddelande:
“Som någon som alltid, alltid fastnar I er slumpmässiga säkerhetskontroll så skulle jag härmed vilja efterlysa lite ärlighet. Snälla, kan vi inte sluta upp med leken. Jag skulle vilja slippa hoppas, slippa be mina tysta böner för att slippa fastna I ert “slumpmässiga” nät av säkerhet och urskiljning, och istället kunna stega fram till desken med orden: Jag tror att ni väntar mig.”

När säkerhetssnubben vill sätta mig på kvällsplanet till Tel Aviv flippar jag. En riktig gammal hederlig Hanin-flipp. Jag skäller och svär, och säger till honom att han vet lika väl som jag att nioflyget är fullt, att alla flyg är fulla härifrån till Tel Aviv. Och att El Al är det otrevligaste vidrigaste rasistiska flygbolag jag rest med.
Så en annan uppmaning till er, kära läsare.
Bojkotta gärna El Al.

En kvart senare Swiss Air-loungen, Zürich,
Jag går in på Swiss Airs lounge, för att klaga.
Mitt plan var ett så kallat co-chair med israeliska flygbolaget El Al, dvs. jag hade bokat med Swiss, men de splittar kostnaderna och passagerarna emellan sig, och så sköter naturligtvis israelerna säkerheten, för det är ändå vad de gör bäst. El Al är kända för sin racial profilingstrategi som ett sätt att få sina icke-arabiska passagerare att känna maximal säkerhet. Man betalar lite extra och får rasismen på köpet, så att säga.
Swiss Air-kvinnan jag talar med i loungen är trevlig och förstående, och just när jag förklarat varför jag blev tagen åt sidan för henne så kommer en annan kvinna och sätter sig bredvid.
Hon vänder sig mot mig och pratar på perfekt palestinsk dialekt, och hennes nordeuropeiska utseende går inte ihop med de tröstande ord på bondepalestinsk dialekt som strömmar ur hennes mun.
Hon berättar att hon varit gift med en palestinsk man sedan 1982, och att hon tillbringat varje sommar fram till 2002 I hans föräldrahem I Qalqiliya, på norra västbanken.
Jag tror knappt att det är sant. Vi pratar om allt möjligt, hon berättar vilka problem hon brukar ha med israeliska säkerhetstjänsten på grund av sin familj, men också om hur mycket hon saknar Palestina.
Hon säger:
– Under första intifadan, när min dotter var tre år gammal så stod hon utanför vårt hus I Qalqiliya och tittade på när de andra barnen kastade sten mot soldaterna. Hon tog upp en egen sten, och kastade I deras riktning. Strax därefter var hon omringad av ett tiotal soldater, och en av dem tog upp en glasflaska från marken, krossade botten på flaskan, och började rispa min dotters handflata med den brutna flaskhalsen.
Jag kom springande ut ur huset, full av vrede, och skällde ut de uttråkade soldaterna. Jag skrek och skällde att de inte kunde göra så här mot barn, att min dotter var tre år gammal, och att de aldrig utstod samma behandling när de besökte andra länder I världen.

Hon pratade, och skakade på huvudet så att de blekta slingorna rysste på hennes axlar, och den där så välkända känslan I mig kom tillbaka.
Känslan av trygghet, av band som skapas som inte bygger på ras eller nationalitet, utan ett hat inför orättvisor, en insikt om att orättvisorna aldrig kommer bestå, och att ingen av oss någonsin är ensam.
Jag gav henne mitt namn och mina kontaktuppgifter, och sade att hon gärna fick önska sig något från Palestina om det skulle vara något jag kunde hjälpa henne med.
Vi insåg också att vi hade gemensamma vänner. En av mina gamla kollegor från UNDP är hennes makes brorson. Hon berättade att hon kände igen mitt namn ifrån Ehab, och jag skrattade förundrat, då det var en massa år sedan Ehab och jag jobbade ihop.
Hon bokade om mitt plan, så att jag kunde flyga från Zurich till Bryssel, och få den sista lediga flygstolen till Tel Aviv samma kväll.
Jag gick därifrån med ett helt hjärta igen, och förseningen I Zurich kändes inte längre så hemsk.

00.00 Planet från Bryssel till Tel Aviv
Efter att ha insett att de flesta av mina medpassagerare tycktes ha judisk bakgrund, och att alla tycktes vara familjer, eller äldre herrar satte jag mig tillrätta i min stol på flyget.
Bredvid mig satt en äldre man och hans femåriga sonson Ariel. En underbart söt liten pojke i kippah, med ett av de minst sympatiska namn jag kunde tänka mig. Farfadern pratade med mig, berättade att de var ifrån Belgien, men att de älskade att åka till Israel, för att de hade speciella band där.
Jag berättade att jag var palestinier, och trots att samtalet fortsatte, stillsamt, så insåg vi båda att mitt avslöjande, och hans, försvårade kommunikationen emellan oss.
Ariel somnade snart i sin stol, men jag satt och tittade på honom, och undrade hur han skulle reagera när han var gammal nog att förstå vilket ansvarstyngt namn han bar.

05.20, Tel aviv, Ben Gurions flygplats
Jag släpade medvetet benen efter mig, för att kunna gå längs med Ariel och hans familj.
Jag brukar leka en lek när jag landar i Tel Aviv.
Leken går ut på att försöka komma så långt som möjligt innan säkäerhetspersonalen plockar in mig.
Det finns några olika nivåer man kan nå.
Det värsta som finns är att hamna bredvid den ”airmarshall” som finns på El Als plan. Det är en säkerhetsansvarig som skall övervaka planets passagerare. Jag har hamnat bredvid en sådan tidigare, och då kom jag inte ens av planet innan jag blev ombedd att följa med personalen, för att besvara frågor.
Sen finns den andra nivån. Då kommer man till de två eller flera unga tjejer och killar i vita skjortor och grå flanellbyxor som står vid trappavsatsen när man kommer av planet, innan man når gaten. De letar efter de passagerare som de på förhand flaggat för förhör, och jag är ibland en av dessa utvalda.
Sen finns det ett glapp till nästa nivå.
Jag går lycklig terminalen fram, i vetskap om att jag i minst tio femton minuter kommer kunna vara en av tusentals vanliga passagerare som ska igenom passkontrollen.
Passkontrollen är nästa station, och det är också nålsögat varigenom jag ska försöka passera obemärkt.
Min fåfänga får sig alltid en törn just här, för det finns ingen möjlighet att fly undan deras frågor. Vad heter din pappa, vad är syftet med din resa till Israel, vänta ett ögonblick, stig åt sidan, du blir strax hämtad.
Arabrummet är alltid spännande, för man träffar alla möjliga sorters personer, och efter tiilräckligt många resor har jag lärt mig att softa, så jag är förberedd med ipod och bok, eller senaste numret av cosmo.
Sedan förs jag till den israeliska intelligensreserven, som utgörs av säkerhetsvakterna på flygplatsen. De är roliga, för att de är så vansinnigt misstänksamma och samtidigt iq-befriade.
En av dessa var även närvarande vid min senaste resa, i juni, ett faktum jag fräckt påpekar för honom. Han kniper ihop ögonen till små springor, och utbrister ”Så du erkänner att du har varit här förut”. Jag dör av skratt! Imponerande förmåga till egna konklusioner den killen har.

Efter en stunds väntan befinner jag mig hos Shin Bet, som är israeliska motsvarigheten till Sista Bossen i Supermariovärlden.
Bossen sitter bakom ett skrivbord, en dator, jag kommer in, och det står ytterligare tre tysta säkerhetsvakter, minibossarna, vars jobb är att betrakta mitt kroppsspråk, analysera mina svar, och konsekvensen i dessa.
Bossen är muskulös, ganska ung med vita hårstrån i det annars bruna håret. Några år äldre än jag, med en amerikaniserad engelska.
Det som sedan utspelar sig i rummet är en flera timmar utdragen lek, en dans och en dragkamp.
Han tittar på mig där jag sitter i mitt lockiga Barbiehår, min lilla basker och röda kjol, oskyldigt klädd för att neutralisera min arabiska bakgrund, och vet inte vad han betraktar.
Jag ser inte ut som en aktivist, jag pratar inte aktivistspråk, jag vaktar mina ord, jag ler och strålar av spelat lugn, samtidigt som mitt inre kokar.
När han googlar mitt namn tror jag att mitt hjärta ska stanna. Irak, Gaza, Libanon under kriget, men också andra saker. Utrikesministrar, Islamambassadör, Sida.
Jag chockerar honom genom att säga att han är het, och det är första gången jag ser en myndighetsperson rodna.
Många timmar senare säger han att han trott att jag var ett test, från hans överordnade, ett lockbete för att se om de skötte sitt jobb, men att den där kommentaren fick honom att inse att de inte skulle kunna komma på en sådan sak.
Han berättar de hemskaste saker, på ett alldeles lugnt och stillsamt sätt, och jag svarar så ärligt jag kan när han frågar mig vad jag önskar mig för den här platsen.
Jag berättar om min tro på att israeler och palestinier en dag kommer tvingas dela samma land, rättvist och broderligt, och att det är då det svåra börjar.
Han säger att han aldrig träffat någon som jag, en palestinska som han pratat med, och jag påpekar det absurda i att jag inte kan gå därifrån utan hans tillåtelse.
Jag släpps strax därefter, med ett visum giltigt långt längre än jag vågat hoppas, och utan att bli genomsökt, kroppsvisiterad, förnedrad och ursinnig.

Ett dygns resa till Palestina är ett dygn som speglar det absurda i platsen, det motsägelsefulla i att behöva vara rädd när jag reser till den enda plats som ger mig lugn.