lördag 12 juli 2008

Alla "människors" lika värde

Jag mötte upp med Dunya och Hannah och resten av de volontärer som skulle jobba på Birthright Replugged på en underbar restaurang i Jerusalem.
60 ungar från 4 flyktinglägerorganisationer från hela Västbanken skulle samlas under tre dagar. De skulle leka, lära känna varandra, umgås, få känna på friheten, bada i havet och se det land som de bara hört talas om, dvs Palestina utanför lägret, bortom murar och soldater.
Som utlänningar med svenska och amerikanska och brittiska pass kan vi göra det som deras föräldrar inte kan, och ta dem genom nätet av vägspärrarna. Det kräver lirkande, pusslande och en aura av svennighet/yankee-het för att gå vägen, men det har vi gott om.
Vi var palestinier ifrån exilen, judar ifrån USA, och palestinier ifrån olika delar av Västbanken som tillsammans skulle se till att ungarnas upplevelse de närmaste dagarna förblev oförglömlig.
Vi delade upp flyktinglägren emellan oss, för att hämta upp barnen och eskortera dem alla in till klostret där sommarlägret skulle hållas.
Mitt gäng åkte till Balata och Huwwara, medan bussen fortsatte upp till Jenin, i norra Västbanken, där de skulle hämta upp Jeninkidsen, och sen hämta uppp oss igen.
Det var jag och Chris och Heike och Rosie och Ben.
Hoppa av bussen, förbi resenärer som passerat vägspärren och var på väg ut till områden bortom Nablus. Som vore de vanliga människor.


Vi passerade Huwwara, in genom den jävla metallgrinden jag hatar. Tog en taxi till Balata, som ligger i slutet av vägen som går från Huwwara, två kilometer bort ungefär. Genom myllret av barnen på gatorna, förbi bilder av martyrer och väggmålningar av Palestina kom vi fram till Yaffa kulturcenter.
Där stod ungarna som skulle följa med, förväntansfulla, uppspelta, totalt i spinn, springande och ropande och utom kontroll. Vi skulle räkna in dem, dela upp dem i smågrupper och ta dem till Huwwara, förbi den första checkpointen innan slutmålet.
Föräldrarna förmanade in i det sista, krävde lydnad och lugn av tonåringar som aldrig fått åka ut ur sitt läger, krävde vuxen mognad av barn som längtade efter att få testa sina vingar där inga taggtrådar omgärdade dem.
Några av flickorna var uppenbart över 16, men jag hade inte hjärta att säga nej till dem, och vi pratade istället om allt de skulle vara med om.
Vi delade upp oss i trånga taxibilar, kom fram till vägspärren fylld av människor, och ställde oss i kön för internationella, kvinnor, barn och män äldre än 45.
Det var varmt, pressade kroppar mot varandra, men långsamt gick kön framåt.

Håller i mammas gröna id-kort


Sen var det stopp!
Några minuter senare var galenskapen igång. En soldat ropar ”Bombövning” nästa ropar ”la wara, la wara” (bakåt! bakåt!) och sen kommer ytterligare fyra soldater för att tvinga de väntande palestinierna, cirka 120 stycken, 50 meter bakåt. Det är förnedrande. Att behandlas som boskap, tvingas backa som vore man stående i en fålla, av en pojke i uniform som skulle kunna vara min lillebror är sjukt. Ännu värre för de äldre män och kvinnor, som tålmodigt och med värdighet väntar i kön, för att kunna passera och göra sitt jobb på andra sidan checkpointen. Besöka barnbarn, gå till sjukhus, resa till stan, leva ett liv som en vanlig människa.
Mina ungar var rastlösa, frustrerade och oroliga för att resan skulle ställas in. Pojkarna i min grupp var storvuxna, kaxigt bredaxlade, men oroligt väntande.
”Hanin, kommer de skicka tillbaka oss, Hanin vad händer, Hanin vad sa han”. Jag svarar inte, kan inte svara dem på arabiska eftersom min arabiska gör mig till "en av dem" när jag desperat måste bibehålla min status som utlänning inför soldater som respekterar svenska pass. En människa.
Soldaters skrik, soldaters hån, soldaters slag med geväret över ryggen, gevärets ilska bränner i kapp med solen, svett som pärlas, fötter som trampar, trampar fel, förnedring som kliar i skinnet, pojkars förvirring och nervositet, lägerledares sorg över att inte kunna skydda tonåringar som lovats frihet ur fängelset, fängelset som känns mindre och kvavare, väggar som tränger på.
Jag pratar artig engelska, engelska som låter myndig och lugn och opolitisk och fri från hot, fastän soldaters blickar mot alla andra "Araberna" säger något annat. Skriket i min strupe skulle kväsas, min vrede kuvas, för att barnen inte ska drabbas, för att min vrede inte är lika viktig som deras timmar av frihet.
Soldaters order är Lagen, och vi förväntas lyda, villigt.
En av soldaterna skäms när han tittar på mig, han skyddar mig från fler slag, fastän hans kvinnliga kollega mer än gärna utdelar några till mot just mig. Jag känner igen henne ifrån förra året, och en sammandrabbning vi hade vid Qalandiya, och jag misstänker att hon känner igen mig också, även om inga ord yttras kring saken.
Vi står så, och till slut beslutar jag att skicka bort alla ungar, från främre delen av kön, så att de inte riskerar fler slag och knuffar.
Jag står kvar ensam, som ett konstigt rymdvarelsefenomen i klargul tunika. Pratar som om jag står i krogkön och vill komma in.
Som om vi alla är människor.

Tiden försvinner, Dunya och de andra har redan kommit tillbaka och väntar otåligt på andra sidan vägspärren, hon undrar vad som händer, hör kaoset, hör min diplomati bland galenskapen, och tillslut övertygar jag commandern om det förträffliga i min idé att låta ungarna gå förbi vägspärren, i körfältet, och passera de stående i kön, något jag skäms över. Han nickar, och i samma sekund springer jag tillbaka, ställer ungarna i ett prydligt led, och låter dem gå förbi, en och en. under övervakan av soldaten som skämdes inför mig.
En av pojkarna, en storvuxen bastant ung man får en av soldaternas uppmärksamhet, och han anklagas för att ha kastat en uppkäftig blick, en blick! mot honom. Jag låtsas arg, skäller och hotar med mammas bannor, och till slut är alla ungarna igenom, alla ledare igenom, och mitt hjärta börjar klappa. Jag kliver på bussen medan tårar bränner, hjärtat värker.
Resten av resan är en dimma. Sittande längst fram i bussen är jag tyst, låter de andra berätta vad vi ska göra, vad som händer nu.
Vi passerar ytterligare några vägspärrar, men nu sittande i bussen, och vid ett tillfälle är vi nära att skickas tillbaka.
Till slut kommer vi fram till Beit Jmal. Ett otroligt vackert kloster, bebott av ett antal italienska munkar, varav en varit här sedan 1937.
Ungar som springer, ungar som leker, ungar som inte tror sina ögon när de ser det praktfullt gröna berg som omger dem, basketplaner, trädgårdar och lummiga grönområden.

Ungar som inte vill sova fastän klockan är 1 på natten, och två, och tre och 4 på natten. Ungar på läger.
Som människor.

Tillstånd att vara i landet de stal

Jag har förklarat det tidigare, med vilka tillstånd som krävs för att befinna sig i områden utöver de du själv bor i.
Som israel får du inte befinna dig i icke-Israeliskkontrollerade områden (vilket är en självmotsägelse eftersom israel defacto kontrollerar vem som befinner sig härför att inte tala om vem som lever och dör), utan bara där soldater och bosättare får röra sig. Som palestinier får du inte befinna dig i andra områden än det du själv bor i, Jerusalempalestinier får röra sig överallt, och det får folk med internationella pass och giltiga visum också. Det är som ett rasbaserat ”hela havet stormar”.
Jag ska vara med och jobba på årets version av Birthright replugged, och i år ska 60 ungdomar i åldrarna 12 till strax innan 16 år medverka på resan, som ska samla dem ifrån 4 olika läger till ett kloster i ’48 års områden (det som idag är Israel) där de ska få göra aktiviteter på flyktingskap och drömmen om återvändo.
Ett antal vuxna ungdomsledare, som Ziad och Areej ifrån Deheishe har fått ansöka om tillstånd för att resa in i ’48 under dessa tre dagar, under villkor att de ej befinner sig i området under natten. Antar att sömn ska intagas på ockuperad och inte på stulen mark.
Det är Hannah och Dunya som arrangerar, och som deras personal har jag fått i uppgift att åka till bosättningen närmast Deheishe för att hämta ut de skriftliga ”dagpass” som de vuxna palestinierna ansökt om för att kunna vara med på lägret.
Ansökningarna har inte gjorts på basis att de ska vara med på en konferens om rätten till återvändande naturligtvis, utan en israelisk-palestinsk ”fredsby” vid namn Neve shalom-Wahat al Salam har gjort en hittepå-ansökan för en låtsaskonferens.
Jag åker till Beit El och blir avsläppt på huvudvägen som leder in till själva bosättningen. En bit längre fram finns nån form av administrationsavdelning tillhörande den israeliska militären, och det är där alla besöks- och arbetstillstånd hämtas, alla böter till den israeliska staten betalas, alla byggtillstånd lämnas och så vidare. Vill du få tillstånd att besöka din pojkvän eller maka, vill du kunna resa och plugga, eller bara få tillstånd att få läkarvård så är det hit du ska bege dig, och vänta… Din ansökan följs ibland upp av ett personligt möte med israeliska underrättelsetjänsten Shabak och sedan ett avslag eller medgivande besked. Avslaget besked är oftast bara 2 ord. ”Säkerhetsskäl angivna”.
Om ni någonsin undrat hur en ockupation sköts så är det genom skriftliga formulär och ansökningsprocesser, som alla illegitima styren med administrativ kontroll.
Jag kom in i ett rum med hundratalet väntande palestinier. Det var Kafkaartat, hela erfarenheten som tagen ur en pjäs om absurd evig väntan på ett slut som aldrig kommer. Det är varmt i väntsalen, ingen AC, ingen toalett, inget vatten. Bara en kall betongsal med obekväma ensätesplaststolar liknande de man ser på flygplatser med mellanrum emellan så att man inte skulle få för sig att lägga sig och vila när israeliska staten kallat.
Jag ser en roterande metalldörr i ena änden av rummet, men antar att eftersom jag kom in sist så dröjer det tills jag får komma fram till den. Just som jag gör en ansats för att sätta mig hörs en metallisktklingande röst i högtalarsystemet som kallar mig fram till metalldörren. Jag går fram med min handväska, trots att det står att det är strikt förbjudet, och vägrar lämna ifrån mig den. Deras skitregler är inte på riktigt, och de vet det själva. Jag passerar, med handväska igenom en metalldetektor, förbi en uttråkad snubbe bakom ett pansarglas, och in igenom nästa dörr, där en ny grupp människor sitter och väntar på att en ny grupp lata israeliska soldater ska göra sitt jobb.
På min lista finns 10 namn, vars tillstånd jag ska hämta ut.
Jag har fått instruktioner att inte åka härifrån utan alla tio namnen.
Medan jag sitter där, och lyssnar på de som går fram till glaset där soldaten sitter, försöker prata med honom genom det lilla utrymme mellan glas och metallglipa de lämnat för kommunikation, och hör den metallisktklingande rösten svara tillbaka, så inser jag varför upplevelsen är så obehaglig. Det är inte gjort för människor. Det är gjort för boskap, för robotar, som om en maskin kommunicerade med en annan. Det finns inga plana ytor att fylla i ditt papper på, det finns två uttorkade kulspetspennor fördelat på 30 främlingar, det finns bara en tvskärm som delger dig instruktioner för uppträdande och vad som krävs av dig i processen.
Du förväntas fylla i formulär med pennor som inte fungerar, lämna över papper till soldater som inte bryr sig, och svara på frågor riktade mot dig där svaret inte spelar nån roll.
Min romantiska deckare blir skrivunderlag för formulären, mina egna två pennor går runt bland de väntande, och min närvaro som utlänning får de väntande äldre männen att börja prata om Palme och Zlatan, två svenskar kring vilka det bildats myter i Palestina.
Tre av kvinnorna närvarande berättar att deras handväskor är kvar där ute i första väntrummet, och jag erbjuder mig att gå och hämta dem. Jag lämnar min egen, går ut genom utgången och möts av en ny roterande metalldörr, går runt husknuten, tillbaka in i det första väntrummet, nu fyllt med ännu fler människor, tar de ensamma kvinnliga handväskor jag ser, och passerar samma uttråkade soldat som tidigare.
När det blir min tur får jag en soldat som tar cirka hundra år på sig att bli färdig med att kolla upp de tio namn jag har på min lista. Jag ger honom namn, id-nummer och adress. Jag sätter mig igen, med min bok och min ipod, och en timma senare ropar han upp mitt namn.
Bara sju namn är godkända, två är avslagna, och en påstås bo i ett annat distrikt, och därmed hämta upp sitt tillstånd i en annan bosättning i det distriktet.
Jag ifrågasätter, skäller, och går sen ut, fly förbannad, slänger pennan på golvet, och hör soldaten skrika efter mig. De andra i rummet tittar på scenen som utspelar sig, och när jag kommit ut slår jag Hannahs nummer, förklarar situationen, och får instruktionen att jag inte kan gå utan det sista tillståndet, och därför måste gå tillbaka in i väntsalen igen.
Jag går hela vägen in, förbi de väntande ytterligare en gång, förbi metalldörren, in igenom metalldetektorn, och kommer fram till pansarglaset. En av kvinnorna i rummet berättar för mig att när jag flippade och lämnade rummet var en av soldaterna på väg efter mig med sitt gevär draget, och skulle lära mig en läxa.
Ordningen ska återupprättas, vreden som uppvisas skall alltid vara israelisk, aldrig i proportion till vad de utsätter människor för.
Samma soldat som skulle sätta mig på plats satt nu och stirrade på mig med mörk blick, muttrade och surade, och till slut fick jag honom att ge mig det sista tillståndet, som trots allt fanns hos honom och inte i någon avlägsen bosättning i Hebrondistriktet.
Jag åkte därifrån, med tillstånd för åtta palestinier att besöka sitt land, det land som stulits ifrån dem, som deras föräldrar och far- och morföräldrar fördrivits ifrån, och som de nu tillåts besöka under tre dagars tid, under dagtid endast.
Min far brukade säga att endast tjuven har dubbla lås på sin dörr om natten, av rädsla för att själv bli bestulen. Den som inte gör något ont har ingenting att frukta.
När jag ser deras murar och metallgrindar, deras elektroniska sensorer och övervakningssystem inser jag att tjuvens rädsla manifesteras i det som kallas ”säkerhet”, och att inga murar i världen kan rädda tjuven från den rädslan.