Vildmarkstur, Döda Hav och Tony Montana

Vi tog ledigt från allt, Nora och jag.
Min goda vän Peter från Uppsala, och hans två vänner ifrån Sverige hade varit här på uppdrag av Palmecentret, och hade nu en dag ledigt. Jag hade lovat dem en utflykt till en av mina favoiritplatser på Västbanken, Wadi Qelt, och ett dopp i Döda Havet, som de ännu inte hunnit se.
Vi möttes upp i Jerusalem, åt frukost på Jerusalem Hotel, och tog oss sedan ner till busstationen i gamla Jerusalem.
En kort busstur därifrån ligger Aazarya, på Västbankensidan om apartheidmuren.
Därifrån går bussar till hela östra och södra Västbanken, på en dammig och föga charmerande asfaltsväg.
Vi hittade snart vad som måste vara Västbankens varmaste taxichaufför. Han frågade oss vart vi kom ifrån, och vad vi gjorde här.
Jag berättade om min fantastiska vän Nora från USA, om Peter som jag känt i många år, om Kholod, irakiska från Sverige, och Emma ifrån Blekinge. Med oss på resan var också Jeff, en av Noras bekanta ifrån New York. Tillsammans ville vi utforska Palestina.
Med hjälp av min Ipod, som kopplades till bilstereon och skapade en akustisk fond av antisionistiska toner, flög vi fram över vägarna, förbi stora bosättningar och vägkrogar och mot Jordandalen, på väg ner mot Jeriko.
På vägen ner ligger Wadi Qelt, som löper förbi St Görans kloster.
Skälet till att jag är så barnsligt förtjust i just Wadi Qelt är den fantastiska utsikten, den otillgängliga dalen som kräver ansträngning och tid av sina besökare.
Ungefär en timmas vandring ner i den vinglande dalgången ligger akvedukten som rinner ner mot Jordanfloden, och som byggdes av romarna för 2700 år sedan för att leda regnvattnet till källorna i jeriko.
Jag hade varit här förut, men aldrig som reseledare, och de kännetecken jag mindes från mitt senaste besök var spårlöst försvunna, vilket förvirrade mig, och gjorde de andra i sällskapet osäkra på vart vi egentligen var på väg. Vattnet i akvedukten längst ner i dalfåran hade sinat till följd av hettan, och frånvaron av vattnet avslöjade stenarna som tidigare dolts under vattendraget.
Utsikten var vidunderlig, och åt alla håll bredde Palestina ut sig, med raviner som aldrig tycktes ta slut. Vid första anblick var marken karg och livlös, men för mig, som blivit biten av de märkligaste djuren visste jag att så inte var fallet.
Beroende på vilken årstiden är visar sig landet från sina olika sidor, och våren är alldeles speciell här. Grönt och friskt och lockande.
Sommarmånaden är torrare, men har sin egen charm.
Vi ägnade den första halvtimmen åt att leta efter vattendragen.
Det sinade vattnet är inte bara ett resultat av den heta sommarmånaden, utan också den uträknade israeliska hydrologiska planen att omdirigera vattnet ifrån de palestinska områdena till de israeliska bosättningskomplexen.
Den palestinska människorättsaktivisten och grundaren av den internationellt kända organisationen Al Haq Raja Shehadeh, som också är en erkänd författare har uttryckt det såhär:
"As our Palestinian world shrinks, that of the Israelis expands, with more settlements being built, destroying forever the wadis and cliffs, flattening hills and transforming the precious land which many Palestinians will never know."

Vi vandrade neråt, musklerna i benen dämpade den kraftiga lutningen, tills vi slutligen kom fram till klungan av beduinboenden som var belägna i dalgången. Jag tittade ner mot min mobiltelefon, och insåg att det inte fanns någon täckning, skulle något hända oss.
Sist jag var här mötte vi beväpnade bosättare ifrån en närliggande bosättning.
Oavsett hur fredliga de må vara så skrämde deras vapen mitt sällskap, och picknicken var inte riktigt densamma.



Vi tillbringade lite tid vid ansamlingarna, tills vi beslöt att vandra den långa vägen upp igen, och fortsätta mot Döda Havet.

På vägen upp pratade Emma Peter, Kholod och jag om Palestina, om vad de sett, om mina drömmar för det här landet, om diskursen i det offentliga samtalet, och sällan har väl en vandring varit så tankeväckande.
Efter en halvtimmas bilresa var vi så framme vid Döda Havet, den lägst belägna platsen på jordens yta.
Det här är en plats dit mina palestinska vänner inte får resa, varför jag inte varit här så ofta.
vi betalade inträde till en badplats, och gick för att byta om i omlkädningsrummen. Kvinnan som arbetade där hade ett speciellt utseende, med vita fläckar av vitiligo på ansikte och händer, men enastående vacker och speciell.
Hon var från Jeriko, och arbetade här för 50 shekel om dagen, (ungefär 100 kronor).





Medan vi badade, kletade in varandra i Döda havsleran, och skrek barnsligheter åt varandra stod vår chaufför kvar uppe på trappan, och tittade roat ner mot oss.

Det började bli kväll.
På vägen tillbaka till 3azariya pratade chauffören och jag om Palestina och om livet. Han var ifrån Hebron, en av de svåraste platserna i Palestina att uppfostra ett harmoniskt barn i.
Vi lyssnade på Marcel Khalife från min Ipod. Marcel är den fantastiska libanesiska oudspelaren och sångaren, vars sånger om frihet, palestina, kamp och kärlek rör den bistraste man eller kvinna till tårar.
Efter att ha släppt av svenskarna, och tagit farväl av Jeff tog han upp ytterligare några passagerare, och fortsatte resan mot Betlehem, där Nora och jag bodde.
Mellan Aayzaria och Betlehem ligger en checkpoint som i folkmun kallas "Container", eftersom den, när den först öppnat varit belägen vid sidan av en kiosk iform av en liten plåtbarack.
Nu var kiosken borta, och kvar fanns bara vägspärren, vakttornet, strålkastarljusen och soldaterna som gav order.
Ett trettiotal människor stod vid sidan av parkerade taxibussar, och väntade otåligt på att kunna fortsätta sina resor hem efter en lång dag.
Soldaten kom fram till bilen, såg mig nynna i framsätet och beordrade att jag skulle stänga av musiken.
Irriterat frågade jag om han inte tyckte om musik, och när han svarade nej replikerade jag att han faktiskt såg ut som en kille som hatade musik.
Han tog våra pass och ID-kort, och gick tillbaka till befälets lilla rum.
Jag bad Nora följa med mig, och vi följde efter soldaten, först badande i det starka strålkastarljuset som följde oss från vakttornets strålkastare.
Jag gick fram till en av soldaterna och frågade efter befälet, med min mjukaste honungsröst. Nora förstod vad jag höll på med och hakade på.
– Befälet ni letar efter heter "Tony", sa soldaten. "Tony Montana".
Han pekade in mot det lilla plåtskjulet, och jag gick in.
– Hey, are you "Tony"?, frågade jag. "Tony Montana", va? Gillar du Scarface? Alltså, Scarface är en av mina favoritfilmer, men du vet vad som händer med "Tony" i slutet, va? Han dör, en långsam och brutal död, och hela hans imperium faller samman.
Mitt försök att vara lustig var bortkastat på "Tony", och tur var kanske det. :)
Jag förklarar för honom att vi varit vid Döda Havet, och att vår bil blev stoppad, men att jag och Nora nu är skittrötta och verkligen verkligen behöver duscha ur saltvattnet ur vårt hår, för det är alldeles stelt å torrt.
Min anledning förvånar honom uppenbarligen.
– Du behöver duscha? Jag har trettio människor här som stått och väntat i fem timmar på att kunna komma hem, på att kunna ta sig till jobbet, och du kommer hit och säger att du behöver duscha?

Vi fortsätter spela korkade, fortsätter låtsas som om det är den mest naturliga förfrågan i världen, och långsamt mjuknar "Tony" och hans maffiakompisar.
Nora går fram till deras lilla pentry och börjar göra sig en macka, medan jag lirkande pratar med "Tony", övertygar honom om att vi är mycket trevligare om vi får gå hem och fräscha till oss, och att vi bara vill hjälpa killarna i bilen för att själva kunna komma hem.
Inombords finns den kokande känslan i mig, känslan av ilska över att behöva stå och övertyga ett litet otåligt barn som "Tony" om att det inte ligger i hans intresse att stoppa oss, och när han frågar vad vi gör i Betlehem svarar jag naivt "Vacation".
Han bläddrar förstrött i Noras pass, och jag blir orolig för att "Tony" ska hitta Noras Gazastämpel. Då är vår förklaring ogiltig. Jag funderar på vad han egentligen kollar med de andra killarnas id-kort, men de ligger nonchalant slängda framför honom på bordet, och han gör inte ens en ansträngning av att låtsas behandla dem.
Efter lite lockande och pockande går han med på att ge oss ID-korten till vår bil.

Jag ler mitt mest oskyldiga leende, och säger sen: VET DU "Tony", vad som skulle vara ännu coolare?! Om du gav mig ID-korten till ALLA som står och väntar. De skulle inte tro sina ögon, och jag skulle vara typ, The Man!

Det är en chansning som lika gärna hade kunnat sluta med ett magplask, men jag anade att Tony ville visa precis hur mäktig han var.
Han bad mig upprepa en ful mening på hebreiska, ett litet pris för 38 människors tid, och när jag gjorde så gav han mig alla ID-korten, som om han vunnit en stor seger.

Jag tog ID-korten, och på väg tillbaka till bilarna ropade jag mot dem, på arabiska:
– Vänner, jag fick alla ID-handlingarna!

Inne i officersbåset hade "Tony" förstått att han blivit spelad, och männen i bilarna var överlyckliga.
Själv var jag ledsen.
Kostnaden för dussintals palestiniers tid, trötthet, förstörda schema och förspilld vila var ett leende, och lockelser från två engelsktalande brudar.
Men jag måste tro att "Tony" och de andra plågoandarna kommer att straffas en vacker dag, och ställas inför rätta för den bestraffning han utsatt andra för.

Every dog has his day, som det heter.

Avkolonisering börjar med målarfärg

En av de bästa sakerna med Palestina är motståndet, och dess uppfinningsrikedom. Människor gör motstånd på de enklaste sätt här, och det är allt ifrån att vägra erkänna vägspärrar och militärorder, till att med vapen i hand försvara sina läger, städer och byar när de attackeras av militären, till att lansera kampanjer till stöd för Utbildning som en mänsklig rättighet.
En av de viktigaste platserna för denna påhittighet är en by som heter Beit Sahour, som ligger strax öster om Betlehem. Under första intifadan, på åttiotalet, var byn ledande i att finna nya vägar till opposition mot det israeliska förtrycket, genom bojkott av varor, genom att vara självförsörjande och med en kollektiv fördelning av tjänster och egenproducerad mat, samt med en kollektiv skattevägran.
En historia, som står beskriven i Glenn E. Robinsons book "Building a Palestinian State", är hur Beit Sahours mjölkproduktion kom av 13 bruna mjölkkor, och hur dessa mjölkkor blir så viktiga i byns försök att bli oberoende av Israel att ockupationsmakten tvingas efterlysa dem, med detaljerad beskrivning och allt.
Det exemplet, och många andra har gjort Beit Sahour berömda, internationellt såväl som i Palestina.
Strax utanför Beit Sahour har det under alla år funnits en militärförläggning.
Det är en militärförläggning som använts i nästan ett sekel, först av ottomanerna, sedan av britterna under det brittiska mandatet, av jordanierna fram till 1967, för att sedan tas över av israelerna.
Platsen heter Oush Ghraab, vilket bokstavligt talat betyder ”kråkbo”.
För två år sedan beslöt israeliska armén att lämna Oush Ghraab. Förhörsrum, militärlager, fordonsgarage, rubbet. Det man kunde nedmontera tog man med sig, det man inte kunde ta med sig förstörde man.







Den 14 maj, på 60-årsdagen av Israels utropande som stat, kom bosättare från den närliggande bosättningen för första gången till platsen, och återkom ett antal fredagar därefter.
De sprayade nationalistiska slagord, davidsstjärnor och rasism på väggarna, i ett försök att skapa en permanent närvaro på en plats som återgått till palestiniernas kontroll.


Byborna i Beit Sahour var rädda för att bosättarna skulle försöka införliva Oush Ghraab i sin bosättning, och skickade därför ut en kallelse till människor som kunde tänka sig att kämpa för Oush Ghraab.
Det beslutades att Beit Sahour skulle göra om Oush Ghraab till samhällscenter, och en park där ungar ifrån hela betlehemområdet kunde leka obehindrat, utanför städernas och flyktinglägrens trånga gränder, och trafiken från de stora vägarna runtomkring.
För första gången skulle platsens syfte inte vara militär och strategisk, utan humanistisk och egalitär. Det var ett första steg i att avkolonisera en förtryckande struktur.
Vi var en grupp aktivister från hela världen och Västbanken som åkte till Oush Ghraab för att få bort slagorden, och göra platsen mänsklig igen.




Davidsstjärnor och slagord om Gud och Israel blev till blommor och skyltar som pekade mot clownerna.
Allt skulle förbereda för den första aktiviteten, som skulle äga rum på fredag morgon.
Då skulle vi nämligen anordna Bingo!
När bosättarna och militären kom till platsen skulle ett antal random människor sitta där och spela den mest icke-konfrontativa bingo ni kan tänka er.
”Bertil 46, Ivar 15” i stark motsats till nationalism och löften om äganderätt ifrån Gud, morgonlek istället för militärorder.
Herregud, vem kan vara emot ett parti bingo! Man måste vara galen, eller ha ett hjärta av sten, eller hur?
Reglerna var enkla, alla fick vara med, men det kostade 2 shekel (motsvarande 4 kronor) och betalade man inte skulle man inte få vara kvar.
En av de starkast drivande grupperna bakom förvandlingen av Oush Ghraab var en grupp unga arkitektstudenter med namnet Decolonizing Architecture, som jag tycker att ni alla ska kolla in.



Areas of Palestine liberated from Israeli presence provide a crucial laboratory for the multiple ways in which we could imagine the reuse, re-inhabitation or recycling of the architecture of Israel’s occupation at the moment it is unplugged from the military/political power that charged it. This project forms thus as an “arena of speculation,” in which a series of discussions around this problem would take place. Israeli colonies are built on stolen Palestinian land and are amongst the most excruciating instruments of domination. This is the reason that the project assumes that a viable approach to the issue of their appropriation is to be found not only in the professional language of architecture and planning but rather in tuning to the multiplicity of voices, individuals and organizations, and in the incorporation of varied cultural and political perspectives.

De jobbar alltså med arkitekturen och stadsplaneringen för vad man ska göra NÄR inte OM bosättningarna på Västbanken, i Jerusalem och Golanhöjderna utryms, och hur man ska införliva dem i respektive lands territorium. Bosättningarna skulle då genomgå samma förvandling som Oush Ghraab, och övergå från att vara en del av en militärstrategisk plan, till att bli till gagn för liv och frihet för en befolkning i starkt behov av de sakerna.
När jag åkte tillbaka från Oush Ghraab var jag trött, full av målarfärg och lycklig.



Några dagar senare åkte jag tillbaka till Oush Ghraab, med en massa andra människor.
Tidigare än jag brukar gå upp här satte jag mig i en taxibil, som tog mig till Beit Sahours "folkets torg" och vidare mot Oush ghraab. Det var så fint där nu, och folk satt samlade, stod i klungor och pratade, samtalade som vore det det mest naturliga i världen.






När tre soldatern kom, hack i häl med bosättarna såg vi alla förvånade ut.
På svaret vad vi gjorde där svarade alla med roade miner "Bingo"!
Det högsta befälet såg ut som att han inte fattade det roliga i situationen, och sa att han minsann tänkte sätta stopp för den här cirkusen, men en av de yngre soldaterna gjorde ett tappert försök att få bort leendet från ansiktet.
Vi fick veta att området vi befann oss i var en "closed military zone"
Jag dog av skratt. Det stämmer verkligen, men en stängd militärförläggning kan knappast falla under kategorin.

Dekolonisera en militärförläggning. Värre saker har jag gjort med min tid.