Min goda vän Peter från Uppsala, och hans två vänner ifrån Sverige hade varit här på uppdrag av Palmecentret, och hade nu en dag ledigt. Jag hade lovat dem en utflykt till en av mina favoiritplatser på Västbanken, Wadi Qelt, och ett dopp i Döda Havet, som de ännu inte hunnit se.
Vi möttes upp i Jerusalem, åt frukost på Jerusalem Hotel, och tog oss sedan ner till busstationen i gamla Jerusalem.
En kort busstur därifrån ligger Aazarya, på Västbankensidan om apartheidmuren.
Därifrån går bussar till hela östra och södra Västbanken, på en dammig och föga charmerande asfaltsväg.
Vi hittade snart vad som måste vara Västbankens varmaste taxichaufför. Han frågade oss vart vi kom ifrån, och vad vi gjorde här.
Jag berättade om min fantastiska vän Nora från USA, om Peter som jag känt i många år, om Kholod, irakiska från Sverige, och Emma ifrån Blekinge. Med oss på resan var också Jeff, en av Noras bekanta ifrån New York. Tillsammans ville vi utforska Palestina.
Med hjälp av min Ipod, som kopplades till bilstereon och skapade en akustisk fond av antisionistiska toner, flög vi fram över vägarna, förbi stora bosättningar och vägkrogar och mot Jordandalen, på väg ner mot Jeriko.
På vägen ner ligger Wadi Qelt, som löper förbi St Görans kloster.
Skälet till att jag är så barnsligt förtjust i just Wadi Qelt är den fantastiska utsikten, den otillgängliga dalen som kräver ansträngning och tid av sina besökare.
Ungefär en timmas vandring ner i den vinglande dalgången ligger akvedukten som rinner ner mot Jordanfloden, och som byggdes av romarna för 2700 år sedan för att leda regnvattnet till källorna i jeriko.
Jag hade varit här förut, men aldrig som reseledare, och de kännetecken jag mindes från mitt senaste besök var spårlöst försvunna, vilket förvirrade mig, och gjorde de andra i sällskapet osäkra på vart vi egentligen var på väg. Vattnet i akvedukten längst ner i dalfåran hade sinat till följd av hettan, och frånvaron av vattnet avslöjade stenarna som tidigare dolts under vattendraget.
Utsikten var vidunderlig, och åt alla håll bredde Palestina ut sig, med raviner som aldrig tycktes ta slut. Vid första anblick var marken karg och livlös, men för mig, som blivit biten av de märkligaste djuren visste jag att så inte var fallet.
Beroende på vilken årstiden är visar sig landet från sina olika sidor, och våren är alldeles speciell här. Grönt och friskt och lockande.
Sommarmånaden är torrare, men har sin egen charm.
Vi ägnade den första halvtimmen åt att leta efter vattendragen.
Det sinade vattnet är inte bara ett resultat av den heta sommarmånaden, utan också den uträknade israeliska hydrologiska planen att omdirigera vattnet ifrån de palestinska områdena till de israeliska bosättningskomplexen.
Den palestinska människorättsaktivisten och grundaren av den internationellt kända organisationen Al Haq Raja Shehadeh, som också är en erkänd författare har uttryckt det såhär:
"As our Palestinian world shrinks, that of the Israelis expands, with more settlements being built, destroying forever the wadis and cliffs, flattening hills and transforming the precious land which many Palestinians will never know."
Vi vandrade neråt, musklerna i benen dämpade den kraftiga lutningen, tills vi slutligen kom fram till klungan av beduinboenden som var belägna i dalgången. Jag tittade ner mot min mobiltelefon, och insåg att det inte fanns någon täckning, skulle något hända oss.
Sist jag var här mötte vi beväpnade bosättare ifrån en närliggande bosättning.
Oavsett hur fredliga de må vara så skrämde deras vapen mitt sällskap, och picknicken var inte riktigt densamma.
Vi tillbringade lite tid vid ansamlingarna, tills vi beslöt att vandra den långa vägen upp igen, och fortsätta mot Döda Havet.
På vägen upp pratade Emma Peter, Kholod och jag om Palestina, om vad de sett, om mina drömmar för det här landet, om diskursen i det offentliga samtalet, och sällan har väl en vandring varit så tankeväckande.
Efter en halvtimmas bilresa var vi så framme vid Döda Havet, den lägst belägna platsen på jordens yta.
Det här är en plats dit mina palestinska vänner inte får resa, varför jag inte varit här så ofta.
vi betalade inträde till en badplats, och gick för att byta om i omlkädningsrummen. Kvinnan som arbetade där hade ett speciellt utseende, med vita fläckar av vitiligo på ansikte och händer, men enastående vacker och speciell.
Hon var från Jeriko, och arbetade här för 50 shekel om dagen, (ungefär 100 kronor).
Medan vi badade, kletade in varandra i Döda havsleran, och skrek barnsligheter åt varandra stod vår chaufför kvar uppe på trappan, och tittade roat ner mot oss.
Det började bli kväll.
På vägen tillbaka till 3azariya pratade chauffören och jag om Palestina och om livet. Han var ifrån Hebron, en av de svåraste platserna i Palestina att uppfostra ett harmoniskt barn i.
Vi lyssnade på Marcel Khalife från min Ipod. Marcel är den fantastiska libanesiska oudspelaren och sångaren, vars sånger om frihet, palestina, kamp och kärlek rör den bistraste man eller kvinna till tårar.
Efter att ha släppt av svenskarna, och tagit farväl av Jeff tog han upp ytterligare några passagerare, och fortsatte resan mot Betlehem, där Nora och jag bodde.
Mellan Aayzaria och Betlehem ligger en checkpoint som i folkmun kallas "Container", eftersom den, när den först öppnat varit belägen vid sidan av en kiosk iform av en liten plåtbarack.
Nu var kiosken borta, och kvar fanns bara vägspärren, vakttornet, strålkastarljusen och soldaterna som gav order.
Ett trettiotal människor stod vid sidan av parkerade taxibussar, och väntade otåligt på att kunna fortsätta sina resor hem efter en lång dag.
Soldaten kom fram till bilen, såg mig nynna i framsätet och beordrade att jag skulle stänga av musiken.
Irriterat frågade jag om han inte tyckte om musik, och när han svarade nej replikerade jag att han faktiskt såg ut som en kille som hatade musik.
Han tog våra pass och ID-kort, och gick tillbaka till befälets lilla rum.
Jag bad Nora följa med mig, och vi följde efter soldaten, först badande i det starka strålkastarljuset som följde oss från vakttornets strålkastare.
Jag gick fram till en av soldaterna och frågade efter befälet, med min mjukaste honungsröst. Nora förstod vad jag höll på med och hakade på.
– Befälet ni letar efter heter "Tony", sa soldaten. "Tony Montana".
Han pekade in mot det lilla plåtskjulet, och jag gick in.
– Hey, are you "Tony"?, frågade jag. "Tony Montana", va? Gillar du Scarface? Alltså, Scarface är en av mina favoritfilmer, men du vet vad som händer med "Tony" i slutet, va? Han dör, en långsam och brutal död, och hela hans imperium faller samman.
Mitt försök att vara lustig var bortkastat på "Tony", och tur var kanske det. :)
Jag förklarar för honom att vi varit vid Döda Havet, och att vår bil blev stoppad, men att jag och Nora nu är skittrötta och verkligen verkligen behöver duscha ur saltvattnet ur vårt hår, för det är alldeles stelt å torrt.
Min anledning förvånar honom uppenbarligen.
– Du behöver duscha? Jag har trettio människor här som stått och väntat i fem timmar på att kunna komma hem, på att kunna ta sig till jobbet, och du kommer hit och säger att du behöver duscha?
Vi fortsätter spela korkade, fortsätter låtsas som om det är den mest naturliga förfrågan i världen, och långsamt mjuknar "Tony" och hans maffiakompisar.
Nora går fram till deras lilla pentry och börjar göra sig en macka, medan jag lirkande pratar med "Tony", övertygar honom om att vi är mycket trevligare om vi får gå hem och fräscha till oss, och att vi bara vill hjälpa killarna i bilen för att själva kunna komma hem.
Inombords finns den kokande känslan i mig, känslan av ilska över att behöva stå och övertyga ett litet otåligt barn som "Tony" om att det inte ligger i hans intresse att stoppa oss, och när han frågar vad vi gör i Betlehem svarar jag naivt "Vacation".
Han bläddrar förstrött i Noras pass, och jag blir orolig för att "Tony" ska hitta Noras Gazastämpel. Då är vår förklaring ogiltig. Jag funderar på vad han egentligen kollar med de andra killarnas id-kort, men de ligger nonchalant slängda framför honom på bordet, och han gör inte ens en ansträngning av att låtsas behandla dem.
Efter lite lockande och pockande går han med på att ge oss ID-korten till vår bil.
Jag ler mitt mest oskyldiga leende, och säger sen: VET DU "Tony", vad som skulle vara ännu coolare?! Om du gav mig ID-korten till ALLA som står och väntar. De skulle inte tro sina ögon, och jag skulle vara typ, The Man!
Det är en chansning som lika gärna hade kunnat sluta med ett magplask, men jag anade att Tony ville visa precis hur mäktig han var.
Han bad mig upprepa en ful mening på hebreiska, ett litet pris för 38 människors tid, och när jag gjorde så gav han mig alla ID-korten, som om han vunnit en stor seger.
Jag tog ID-korten, och på väg tillbaka till bilarna ropade jag mot dem, på arabiska:
– Vänner, jag fick alla ID-handlingarna!
Inne i officersbåset hade "Tony" förstått att han blivit spelad, och männen i bilarna var överlyckliga.
Själv var jag ledsen.
Kostnaden för dussintals palestiniers tid, trötthet, förstörda schema och förspilld vila var ett leende, och lockelser från två engelsktalande brudar.
Men jag måste tro att "Tony" och de andra plågoandarna kommer att straffas en vacker dag, och ställas inför rätta för den bestraffning han utsatt andra för.
Every dog has his day, som det heter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar