Har Homa - Wall Mountain

En speciell bosättning har för mig symboliserat det mest obscena i det koloniala projektet Israel. Det är en bosättning som vuxit, och slukat livet omkring sig, en bosättning som tack vare den sjuka israeliska politiken fått växa sig större, och som med all önskvärd tydlighet visat att det aldrig fanns något "fredsprojekt" under åren som Osloprocessen pågick.

Har Homa betyder bokstavligen Wall Mountain, och är en monstruös konstruktion som ätit upp den palestinska kullen Jabal abu Ghneim, det som kallades Betlehems lunga.
Mina palestinska vänner brukar titta ut över berget, längta tillbaka till en tid då Jagal Abu Ghneim var fristad för lek, betmarker för getterna, picknickplats, en plats dit familjer, älskare och frihetskämpar sökte sig för att komma bort ifrån trängsel och oro.
Där Jabal abu Ghneim var grönska, träd, och liv är Har Homa byggkranar, damm och betong, smyckade med israeliska flaggor, och svettiga palestinska arbetare.
Min vän Nadim berättar att han och flickvännerna, alla flickvännerna, älskade att sitta under träden på Jabal Abu Ghneim, och det var en perfekt plats att drömma sig bort på.
Berget var mitt hem, säger Sara, som bor mittemot Jabal Abu Ghneim, som varje dag försvinner ännu lite mer, och förvandlas mer och mer till den där Wall Mountain.

Vi kliver ur taxin, Nora och jag, och börjar promenera vägen fram, i den stekheta värmen.
Ju närmare vi kommer, desto högre tornar bosättningen upp sig, precis som en vägg, en fästning, lika mycket fort som något annat som någonsin byggts i det här landet genom historien.







Vi kliver ur rollerna av aktivister med kunskap om platsen och historien, och in i rollerna av naiva arkitektstudenter på besök.
Läppglanset försvinner snabbt när jag biter mig i underläppen, hårt, samtidigt som jag betraktar det sorgliga framför mig. Liv som försvinner, träd som rycks upp, betong som befäster maktförhållanden, och det sorgligaste av allt, palestinska arbetare som gör sitt levebröd på att bygga upp murarna som blir deras fängelse.
Vi går gatan fram, häpnar och vredgas, och varje samtal med palestinierna som blandar cementen, lägger avloppen eller kör traktorerna blir en påminnelse om att det vi ser framför oss är en ockupation många gånger brutalare än soldaters slag.
Det här är permanent, det är oåterkallerligt.




Vi promenerar in till byggbasen, Eli Zeevi, en hårig och storvuxen man, svettig och imponerad. Vi ger honom historien om arkitektstudentskorna, Eli svarar lite förvirrat, men diplomatiskt, svarar på ett sätt som avslöjar en medveten förfalskning, en försköning av omständigheter för fula för två unga studentskor på besök.
Jag frågar vad som fanns här tidigare, innan Har Homa byggdes, och Eli svarar: OH, here, there was nothing! Arabs!"
Eli berättar att marken blev israelisk tack vare den israeliska presidenten (sic) Bibi Netanyahu, och jag frågar storögt om det var ok för Araberna. Eli nickar och svarar jakande.
Jag och Nora alternerar våra frågor, Eli svarar tillbörligt, och bjuder oss slutligen båda till Tiberias, där han har sitt hus, och sin båt.
Vi tar hans kort, kartorna över lägenheterna han bygger på stulen mark, och går ut, i den dallrande heta luften, bort från Elis lögner och undanflykter.
Vi måste bort.
Jag stannar en pickuptruck, börjar först med arkitekturstudenthistorien, men inser att de som sitter i bilen är palestinier. Jag undrar om de kan köra oss ifrån bosättningen, och tillbaka in till Västbanken.
Vi sätter oss i baksätet, och körs tillbaka till Gilo checkpoint, eller checkpoint 300 som den också kallas.
Till andra sidan muren, ett annnat slags mur, en annan slags vägg, där utsikten över Har Homa från Betlehem inte är lika äcklig som den över Betlehem från Har Homa.

För vem vill bo i en bergsmur och titta ut?

Bekah och Moosa

Nora besökte mig i Ramallah, och tog med sig Bekah.
En lång, vacker rödhårig amerikanska med israeliskt uppehållstillstånd som gjort den lilla byn Beit Ommar till sitt hem. Beit Ommar ligger en bit utanför Hebron, i södra Västbanken, och utsätts regelbundet för attacker från både soldater och bosättare.

Bekah har varit i solidaritetsrörelsen lika länge som jag, och hon ger ett hårt intryck först, tills man inser att hon är kärlek, värme, och omtanke för de som tillåts ta sig in bakom hennes skal.
Vi befinner oss i Ramallah, en stad hon sällan besöker, och jag inser snart att hennes hemtrakter är den där sömniga utsatta lilla byn. Där trivs hon, långt bort ifrån det – som hon uppfattar det – flärdfulla och glamourösa Ramallah, där folk dricker öl och lyssnar på Enrique Iglesias, det yttersta tecknet på dekadens tydligen.
Bekah driver ett solidaritetsprojekt i Beit Ommar, som heter Palestinian solidarity project. Det är ett kvinnokollektiv för hantverk, men också hjälp och stöd till bönderna i trakten, och ett försök att göra Beit Ommar självförsörjande.
För en månad sedan fängslades Moosa, kordinatören för Beit Ommar-projektet och Bekahs före detta pojkvän.
Den israeliska militären försökte sätta dit honom på hjälp till subversiv verksamhet, men då åtalspunkten lades ner dömdes han istället till administrativ fångenskap, en intressant icke-dom som i praktiken är en i all evighet förlängningsbar fångenskap, som tas upp till militärdomstol med sexmånadersintervaller.
Nästa rättegång är i oktober, och då hoppas Bekah att Moosa blir fri. Till dess pratar de i telefon, hon peppar och tröstar och får höra historier innifrån fångenskapen.
–Det ger mig en större insikt i hur fångarna har der i fängelserna här, säger Bekah. Under tiden driver hon projektet vidare, samtidigt som Moosa drömmer sig ut ifrån fångenskapen i Ketziot, ökenfängelset i Södra Negevöknen.