Att fortsätta älska

Ahmad är en fantastisk man.
Han är en av mina närmaste vänner här nere. Han är konstnär, drömmare, aktivist, pedagog, organisatör.
Mycket av det jag lärt mig om allt ifrån Palestina till vad det är att kämpa har kommit från honom. Han har sått frön i mig som fått gro i flera år innan jag kunnat se resultatet.
Ett tag var vi tillsammans, men av olika skäl gjorde vi slut.
Senare fängslades han, under sk. administrativ fångenskap, ett slags jurdiskt limbo vari palestinier kan sättas i fängelse utan någon anklagelse eller dom.
Ahmad satt i två år och släpptes den 14e maj förra året, på min födelsedag

I fredags gifte sig Ahmad. Med Sabreen, en fantastisk, intelligent, själfull och stark palestinska ifrån Ramallah. Bröllopet var i Betlehem, och hundratals människor ifrån hela världen och Palestina hade samlats för att fira. Det var varmt och svettigt, som ni som varit i Palestina vet. Många människor, trångt, barn som sprang omkring, en galen virvlande dans på dansgolvet, och fina fina vänner som följt med mig. Oscar från Malmö, Nora och Woody från USA, alla finklädda och pratglada.
Nora är en fantastisk tjej, programledare och producent för den alternativa gräsrotsbaserade radiostationen KPFA i programmet Flashpoints.
Jag var glad, och förundrad.
Kärlek är en kraft som palestinier besitter, och som ockupationen inte kan kuva. Att kunna älska och drömma och längta passionerat är något som människor här är experter på. I två år väntade Sabreen och Ahmad på att kunna starta ett liv tillsammans, bortom galler och tortyr, och nu, ett år senare är deras kärleksdeklaration starkare än någon naturkraft.
Jag överlämnade min present till bruden, en beskyddande Fatimahand i vitt guld, att bäras kring halsen. På dansgolvet fanns Ziad, Daoud, Yasser, Iyad, Ayed och Naim. Alla vännerna samlade, dansande, svettiga och lyckliga.
Den kvällen iallafall kunde ockupationen inte rå på dem.

Födslorätt

Historia är politik, och så har det varit i alla tider.
Detta är en sanning i alla länder, men för israeler och palestinier är historia inte bara politik, utan en tickande bomb. Tickandet är högt och ihåligt, och genomskärande. Israelisk självständighet är palestinsk förskingring, "judiska nybyggare" är bosättare, israeli defense forces är ockupationsstyrkan, och de palestinska flyktingarnas rätt till återvändande är ett slut på den judiska statens exklusiva natur.

Det som sticker mest i öronen och i hjärtat är ordet födslorätt, birthright.
Det finns program som heter Taglit, Födslorätt. På deras hemsida står det "your adventure, your birthright, our gift".
Den födslorätt man pratar om är judisk. Judiska ungdomar som åker till Israel för första gången får en gratis resa i tio dagar, med ett färdigt program med studiebesök, aktiviteter, jippon och propaganda. Allt för att de har en födslorätt som judar, till det här landet.
Varje jude i världen har - enligt detta synsätt - en naturlig födslorätt till den mark som rensats på sin palestinska befolkning.

Jag hatar tanken på att behöva flyga till Israel.
Ni som känner mig vet redan det här.
Min fruktansvärda nervositet, min klump i halsen, blickarna som möter min och snabbt tittar bort, blickarna på mitt mörka hår och mitt arabiska utseende. Blickarna som blir allt mer intensiva när säkerhetspersonalen plockar ut mig för random security screening. Jag funderar på att skriva ihop ett vänligt men bestämt mail till människorna på Ben Gurion, för att be dem omformulera uttrycket random security screening.
För det finns inget slumpmässigt med den process som jag genomgår.
Hade det varit slumpmässigt så hade jag haft en teoretisk chans att slippa undan deras procedur. Någon sådan möjlighet finns nu inte. Därfor borde de verkligen kalla det för vad det är: "Fånga araben - och arabens vänner"!


Jag reste in i min mest vampiga gröna klänning. Alldeles olämplig, urringad, smaragdgrön, förförisk och förvirrande o-palestinsk.
Jag kan inte kräva någon födslorätt här, inte på ben gurion när jag förklarar för säkerhetspersonalen vad syftet med min resa är. Jag tonar ner det palestinska, trycker på det svenniga, det ytliga, det njutningsinriktade och apolitiska.

Min klänning, mitt läppglans, mina söta sandaler... Allt det kompenserar för mitt palestinska yttre, min palestinskhet, min längtan efter människorna och landet och friheten för dem båda.

Lite uppfriskande ärlighet är vad jag mest av allt saknar när jag kommer fram till gaten i Tel Aviv.
Kvinnan tar mitt pass, och utan att titta ner på det så frågar hon vart jag kommer ifrån. Jag svarar med honungslen röst att hon ju håller i mitt pass, och därför borde kunna kolla det väldigt enkelt, men när hon inte gör någon ansats till detta svarar jag: Sweden.
Förutom att jag hamnade i det gamla vanliga Arabrummet (för mer info, se tidigare Trip to Gaza bloggen ) och förhördes, så var det inga större problem.
Den här gången var dock speciell på ett annat sätt.
För mittemot mig satt Nicholas. En trendig, ung kille i indisk sidenrock, och en rosa Taglit Birthright-tshirt som det stod STAFF på.

Jag tvekade i några sekunder, innan jag sa "Really? are you serious? You're with the Birthright programme"?
Han såg förvirrad ut innan han sa ja.
När jag skakade på huvudet frågade han mig vad jag tyckte om det, och vi började prata.
Den historia som presenteras av Taglit är en historia som är tömd på fakta. En mytologiserad saga om löften från gud, profetior som uppfylls, renhet och ideal om styrkan som betvingar jorden och landet.
Hans födslorättsprogram bygger på en fortsatt etnisk rensning, och i samma stund som vi började prata så kändes spänningen i luften.

Det kommer vara en intressant sommar. Snart får ni veta varför.

Apropå födslorättsprogrammet skrev jag en text om detta, som snart publiceras på electronicintifada.net

den kommer här



Träd och stenar

Jag är på väg av planet i Tel Aviv. I gången mellan flygplanet och gaten finns en reklamkampanj för israeliska Bank Hapoalim. Det är tecknade bilder av kända nationella symboler. Över Monalisa står det "The first Italian", över Frihetsgudinnan står det "The first American", och så vidare och den sista bilden föreställer en kaktus, och där står det "The first Israeli".



Kaktusen, eller Sabran som det heter på både arabiska och hebreiska har i det israeliska nationalbygget kommit att symbolisera den nybyggaranda som man menar att de första europeiska ashkenazi-judiska immigranterna hade. Det är denna anda som kommit att bli den grund varpå den israeliska nationella självbilden centreras. Dessa människor kallas följdaktligen för Sabra-israeler.

De är den vindpinade äventyrarfamiljen, som flytt undan pogromer, och som nu genomled alla umbäranden för att bygga upp ett litet "vi" på land som inte tillhörde just någon. Sabran som genomlider allt, som är tuff nog att klara alla strapatser.
I den historieskrivning som Israel för fram så var landet tomt, möjligheterna och behoven oändliga när det gällde att bygga upp en stat som för första gången i världen skulle skydda judar från vidare förföljelse. Bilden av Sabran skakar om mig, och den finns kvar på min näthinna när jag går hela vägen fram till den israeliska säkerhetsvakt som håller uppsikt över passagerare med mitt typiska arabiska utseende. Det är hon som kommer att förhöra mig de närmaste timmarna. Välkommen till Israel.

Någonstans i det som hette Palestina innan 1948.

Medan jag sakta går uppför ett berg strax sydväst om den israeliska hamnstaden Haifa så minns jag plötsligt den där reklamkampanjen.
Berget jag står på är ett israeliskt naturreservat, och här finns planterad barrskog, stora stenblock utspridda över en större yta samt skyltar som beskriver hur denna plats skyddas av israeliska motsvarigheten till naturvårdsverket.
Men ingenstans står det om vad denna plats var förut.
Här finns nämligen också stora ytor av kaktusar, sabra, och jag vet vad det innebär om man vet att leta efter ledtrådarna.
Tillsammans med 5 palestinska barn ifrån det palestinska flyktinglägret i Jenin och en man som heter Mustafa- som är turistguide ifrån Israel men har palestinska rötter- så går vi omkring i det som en gång varit Amers farföräldrars by.
Um al Zinat som byn heter var en av de mer berömda byarna i närheten av Haifa.
Byns flickor var vida kända för sin skönhet, och de krävde också den högsta hemgiften. De var också kända för det mod som präglade hela byn, ett mod som man gjorde känt under både motståndstiden mot britterna, såväl som när det gällde att strida mot de förisraeliska beväpnade terrorgrupperna.
Byn är borta nu, men det vore fel att säga spårlöst. För spåren finns kvar överallt, i de granatäppelträd som fortfarande står kvar trots att innergårdarna och husen som de stod innuti inte längre existerar. Här finns delar av raserade hus, om man väljer att gå in bland trädstammarna, och framförallt så finns barnen ifrån Jenin, barnbarn till de som fördrevs härifrån, av de människor som idag väljer att förneka historien och brotten. Mer än någonting annat så är de barnen vad som ger mig hopp.

Jag reser med 20 palestinska barn från Jenins flyktingläger som alla deltar i ett program med namnet Birthright un:plugged.
De är alla under femton år, och detta är enda skälet till att de överhuvudtaget har möjlighet att fullborda denna resa.
När de fyller 16 utfärdas ett israeliskt ID-kort, och så fort de får ett sådant så kan de spåras tillbaka till Jenins flyktingläger, och förnekas utresa ur sitt läger eller sin stad. Så länge som de saknar ett sådant så kan deras identiteter inte kontrolleras, och det är på grund av det kryphålet som vi överhuvudtaget har möjlighet att ta med dem på den här resan.
De är barn, och barnbarn till palestinska flyktingar som fördrevs i den stora katastrofen 1948, Al Nakbah, som i ett slag förvandlade 70 procent av den palestinska befolkningen till statslösa flyktingar.
Barnen deltar i en studieresa som kallas för "Birthright Re:plugged".
Namnet är taget ifrån det som Israel och pro-sionistiska organisationer kallar för Birthright-programmet, som tar unga judar från hela världen på studieresor till Israel, där de får veta att allt detta är deras arv, deras födslorätt som judar.
2004 skapades Birthright Un:plugged som ett svar på de ursprungliga Birthright-resorna, och de var ett försök att visa denna grupp unga judar från Europa och Amerika vad Israel egentligen är. De togs till det ockuperade Västbanken, de fick tala med fördrivna palestinier, och rättslösa arabiska beduiner i Israel.
Medan Birthright Unplugged alltså visar unga judar den andra sidan av det israeliska myntet tar Re:plugged unga palestinier från Västbankens flyktingläger till den mark som deras föräldrar och farföräldrar fördrevs ifrån.
Ett annat av syftena har varit att skapa band mellan palestinier ifrån dessa flyktingläger med palestinska ungdomar med israeliska medborgarskap.
Den här gången är dock första gången då vissa av ungdomsledarna är palestinier ifrån exilen. Som palestinska från Sverige, tillsammans med min halv-palestinska halv-svenska vän Karolin, och Sousan, från USA går jag omkring i ett land som den israeliska historien bara vill glömma. Och de två judiska kvinnor från USA, Hanna Mermelstein och Dunya Alwan som tillsammans med 6 andra unga judiska antisionistiska kvinnor gör resan möjlig bildar en sensationell motbild till denna glömska.
Jag går omkring i det som Göran Rosenberg i sin fantastiska bok Det förlorade landet kallar för "landet under stenarna".
Och aldrig har landet under stenarna framträtt så tydligt som nu.
Ibland begravdes aldrig ens det där landet. Det bara tömdes, med erövrarens uppfyllda arrogans. Spåren sopades aldrig igen, förklaringar täckte näppeligen brotten, och bevisen finns där lika tydligt idag som för 60 år sedan.
En annan israelisk människorättsorganisation arbetar just med landet under stenarna.
Zochrot betyder Minne på hebreiska, Zakirat på arabiska, och det är just i minnena som deras explosivitet finns.
I skydd av mörkret sätter de upp skyltar med de palestinska städernas och gatornas ursprungliga namn jämte de hebreiska. De återskapar historier och platser så som de minns av människorna som genomlevde fördrivningen. De genomför just sådana här resor, som jag och barnen från Jenin gör, för att visa på det som faktiskt finns kvar, när nu retoriken och rasmassorna rensats undan.
De påminner om de utelämnade perspektiven och ifrågasätter historiska faktum i en stat där historia i allra högsta grad är politik.

Ett av mina egna tidigaste barndomsminnen är ifrån flyktinglägret Al Yarmouk, i Damaskus, Syrien.

Jag minns hur jag låg med huvudet i min farmor Nazhas knä, medans hon rensade bönorna hon köpt på marknaden. Jag minns att jag var ledsen över något, och att jag grät. Det kalla stengolvet i ett ännu kallare flyktingläger med en pappa som kämpade någonstans långt borta och som jag aldrig fick träffa.
Men mest minns jag farmor Nazhas tröstande kärlek som doftade av grönsaker och mynta. Hon omfamnade mig, och bad mig att sluta gråta, lockade med det finaste hon kunde komma på.
– Gråt inte min älskling. Gråt inte. Om du slutar gråta så ska vi packa en väska och ta bussen tillbaka till Safad, bara du och jag.
Safad är hennes hemstad. Det var därifrån hon oh tusentals andra fördrevs i början av 1948, som en direkt följd av judiska milisgruppers strider om den åtrådda staden i Galiléen. Staden låg inte längre bort än en dagsfärd ifrån flyktinglägret som sedan dess hunnit bli hem åt både hennes barn och barnbarn, men hade lika gärna kunnat ligga på månen. Varken farmor eller någon annan flykting har rätt att besöka landet varifrån de fördrevs, och mitt eget reseprivilegium beror på att jag har ett svenskt pass i min ägo.
Numera är Safad helt rensad på sin palestinska befolkning, alltmedan husen står kvar, och historien skrivits om.
Farmors ord ekar i mig när jag reser omkring i hennes hemland, på nåder av den stat som bildades i spåren av hennes fördrivning.
Jag är ett av många hundratusentals barn av den palestinska diasporan, och jag förundras över hur levande ett band kan vara till en plats varifrån ens rötter en gång dragits upp.

Vid en israelisk landsväg, inte så långt därifrån

Ahmad, 15 år och Mohammed, 12 år, står bredvid mig på en enorm jordhög, och blickar ut mot vad som närmast liknar en soptipp.
Soptippen sträcker sig över kulle efter kulle, och den är belägen mellan två motorvägar.
Vi har ljugit oss förbi israeliska soldater och poliser, för att barnen inte ska stoppas innan vi fullföljt resan.
Vi har gått igenom snåriga buskage, och klättrat genom taggtråds-stängsel för att komma hit. Men nu är vi här.
I det som för 60 år sedan var barnens farfars hemby, den lilla byn Bureyka, numera beläget i Israel. Det här är Mohammeds och Ahmads ursprung, det är deras historia.
Farfar fördrevs, och lever idag som flykting i Jenins flyktingläger på Västbanken, och det är också där de är födda och uppvuxna. Men de har vuxit upp med sin farfars drömmar, berättelser, och längtan tillbaka till sin by. Farfar mötte samma öde som hundratusentals andra palestinier när de fördrevs av militanta för-israeliska terrorgrupper, och han har ingen rätt att resa tillbaka till sin hemby, inte ens på besök.
Istället har han berättat för sina barnbarn om deras ursprung, och pojkarna har varit så uppspelta över resan. De har naturligtvis fått höra att deras by var den mest fantastiska och perfekta plats i hela Palestina. Byn är fullständigt raserad, och det som finns kvar av den är några cypresser, ett par eukalyptusträd, och farfars och farmors namn, inristade i barken.
Innan farfar fördrevs gjorde han ett försök att odödligförklara sin by, och trots att 60 år passerat står hans namn och byns namn tydligt i den av tiden flagnade barken.



Jag frågar Mohammed 13 år vad han känner, och han säger att han är glad, men hans röst är ansträngd, den pressas ut ur halsen.
Hans fantastiskt stora bruna ögon, med de längsta ögonfransarna och varmaste glimten tittar upp mot mig. Men jag tror honom inte. Jag ser hans sorg, sätter mig på huk, ber honom att sluta sina ögon, och upprepar frågan.

-Älskling... Hur känner du dig?
Hans röst förändras, blir lugnare, och han börjar berätta:

– Jag är både lycklig och olycklig, säger han.
– Olycklig för att jag får se varifrån mina släktingar kom, och vart jag hade vuxit upp om inte min familj fördrivits härifrån. Det är så vackert här. Jag kan se hur min farfar går omkring här, bland husen, och på en grönsaksmarknad. Det är fint, men det gör så ont.
Men samtidigt är jag lycklig över att det i alla fall inte bor någon annan här. Det är skönare att veta att marken där byn fanns är en sophög, än om det hade varit bebott av israeler, som om inget hade hänt.


Han har en påse med sig, där han omsorgsfullt stoppar ner små ledtrådar, små bevis för att hans hemby inte kommer att glömmas, och han går fundersamt omkring i resterna av det som kunde ha varit hans hem. Innan det är dags att gå tillbaka till bilen för att resa tillbaka till Jenin ser jag hur han passerar ett hav av sabror, böjer sig fram emot något och knipsar av en solros från dess själk.
Den ska med till Jenin, säger han, och jag önskar att jag kunde foga samman bilden av Mohammed till den där reklamen. Då skulle jag skriva "The first palestinian".