Att fortsätta älska

Ahmad är en fantastisk man.
Han är en av mina närmaste vänner här nere. Han är konstnär, drömmare, aktivist, pedagog, organisatör.
Mycket av det jag lärt mig om allt ifrån Palestina till vad det är att kämpa har kommit från honom. Han har sått frön i mig som fått gro i flera år innan jag kunnat se resultatet.
Ett tag var vi tillsammans, men av olika skäl gjorde vi slut.
Senare fängslades han, under sk. administrativ fångenskap, ett slags jurdiskt limbo vari palestinier kan sättas i fängelse utan någon anklagelse eller dom.
Ahmad satt i två år och släpptes den 14e maj förra året, på min födelsedag

I fredags gifte sig Ahmad. Med Sabreen, en fantastisk, intelligent, själfull och stark palestinska ifrån Ramallah. Bröllopet var i Betlehem, och hundratals människor ifrån hela världen och Palestina hade samlats för att fira. Det var varmt och svettigt, som ni som varit i Palestina vet. Många människor, trångt, barn som sprang omkring, en galen virvlande dans på dansgolvet, och fina fina vänner som följt med mig. Oscar från Malmö, Nora och Woody från USA, alla finklädda och pratglada.
Nora är en fantastisk tjej, programledare och producent för den alternativa gräsrotsbaserade radiostationen KPFA i programmet Flashpoints.
Jag var glad, och förundrad.
Kärlek är en kraft som palestinier besitter, och som ockupationen inte kan kuva. Att kunna älska och drömma och längta passionerat är något som människor här är experter på. I två år väntade Sabreen och Ahmad på att kunna starta ett liv tillsammans, bortom galler och tortyr, och nu, ett år senare är deras kärleksdeklaration starkare än någon naturkraft.
Jag överlämnade min present till bruden, en beskyddande Fatimahand i vitt guld, att bäras kring halsen. På dansgolvet fanns Ziad, Daoud, Yasser, Iyad, Ayed och Naim. Alla vännerna samlade, dansande, svettiga och lyckliga.
Den kvällen iallafall kunde ockupationen inte rå på dem.