torsdag 10 juli 2008

Som om detta är rättvisa - Dödspatrull i Deheishe

Vi åkte till Nablus, Nora och jag. Det är den vackraste staden i Palestina, belägen mellan två berg, och ljusets skiftningar, solens placering, de tunna molnen av sommardamm och smutspartiklar ger staden ytterligare ett lager av overklighet.
Varje gång jag tittar ut över staden känns det som att den pratar med mig, andas, lever. Jag blir annorlunda här, lugnare mjukare, mer foglig, som en nykär. Jag går omkring i denna vackra stad, bland människor som känner igen mig, och plötsligt upptäcker jag en ny del, en plats av Nablus som fram till nu varit outforskad av mig, och det gör mig varm.
Efter en stunds promenad gick vi för att möta Mohammed, som driver projektet Picture Balata och som lär ungar i flyktinglägret Balata att fota och berätta sina egna historier, sina egna artiklar bilder och utställningar om saker som berör dem.
Knappt hade Mohammed hunnit komma innan vi fick ett samtal ifrån Deheishe. Armén hade gått in i lägret, och sköt nu med skarp ammunition in mot de stenkastande unga pojkar som försvarade sina hem och sina läger, symboliskt men innerligt.
Vi beslutade oss för att åka tillbaka, i all hast.
Det skulle ta två timmar att ta sig ifrån Nablus som ligger relativt nordligt, omgivet av israeliska vägspärrar och en armé som när som helst kan besluta att stänga ner staden och göra den otillgänglig för såväl besökare som observatörer.
På vägen till militärkontrollen Huwwarra bad Nora mig om en sak som hon visste var svår för mig att göra. Hon bad mig att inte ställa till med något om jag såg en orättvisa vid Huwwarra, så att vi kunde komma fram till Deheishes så fort som möjligt. Jag lovade henne att vara lugn.
Under bilturen sneglade jag mot min vän, och såg att hennes våndor var större än mina inför det som vi nu skulle möta, hennes smärtor svårare.
”Mitt” läger är Balata, hennes egen kärlekshistoria har alltid varit med Deheishe utanför Betlehem. Det var i de gränderna och gatorna som hon provade sina första stapplande meningar på arabiska, det var där hennes ”Nora” med engelsk accent blev till Noora, det arabiska ordet för ljus, och det var där ungarna och de vuxna gjorde henne till sin, slutade hälsa henne som en främling på besök, utan som en vän, en syster. Hon åker till Deheishe flera gånger per år, och utbildade i radiojournalistik, byggde upp en radiostation, och fick vänner för livet.
Det är hennes elever som nu hör skottlossning i sitt läger, hennes vänner som nu andas in tårgasen och förbannar ockupationen. Jag förstod att hon behövde vara där. Jag förstod det mycket väl.




Vi kom fram till vägen som ledde fram till lägret, och såg det första militärfordonet på avstånd. Palestinsk trafik är en bra indikator för att räkna ut var militären befinner sig. Ju glesare trafiken på gatorna är, desto troligare är det att militärens operationer är i sina mest intensiva faser.
De enda som vågar sig fram är människorna ifrån lägret, unga tjejer som varit i stan eller på universitetet och är på väg hemåt, gamla damer som varit och köpt grönsaker på marknaden, folk som varit med för många gånger för att chockeras över vad ett antal unga uniformerade män med vapen kan ställa till med i deras läger.
Detta är en dödspatrull, inget mer eller mindre. Tanken på att någon någonstans kan legitimera det som utspelar sig här är inte bara chockerande utan rent förolämpande.

Jag kände vreden, raseriet i mig. Jag skrek åt soldaterna i bilen närmast mig, frågade vad i helvete de trodde att de höll på med, försökte väcka någon slags reaktion i unga män som tränats att inte reagera, vara en röst för sans i en sanslös situation. Vi gick närmare och närmare, längs med affärerna på huvudgatan, medan skotten ekade mellan fasaderna, stenarna regnade ner och jag försökte tänka klart, kommunicerade med Nora, som då och då tog emot samtal på mobilen ifrån människorna som satt fast i Ibdaa, kulturcentret längre fram.
I min klargula tunika, och Noras iögonenfallande utseende visste jag att ingen soldat skulle kunna skjuta oss och påstå att han inte sett att vi stod där. Men adrenalinet och vreden fick mig också att tänka att han lika gärna kunde skjuta mig som någon annan i det där lägret.
När vi kom fram fick vi rapport om skadorna som åsamkats lägrets invånare ditills. 6 skadade, en pojke svårt skjuten i huvudet med skarp ammunition, och ett antal skador i ben och överkropp.
Vägen var full av stora stenar, stenar som grabbarna i lägret krossat och kastat mot soldaternas bepansrade fordon, och även om det alldeles säkert dånade högt inuti fordonet när en sten landade på taket så var risken/chansen att faktiskt skada fordonet minimalt. Men idén att inte förbli passiv, att fortsätta göra motstånd, att inte bara rulla fram röda mattan när ockupationsarmén kommer in i ens hem är en av de mest sympatiska impulser jag känner till.
Jag stod och stirrade på den dödspatrull som fanns framför mig, de som tränats att göra just detta, eliminera hotfulla element i en population som var alltigenom fientlig till deras närvaro överhuvudtaget. Hur gör man det? Genom rädsla, genom maktspråk, genom hot och förverkligade hot.
Armén är statens förlängda arm. Vad staten vill genomföra och förverkliga genomförs i alla stater genom att politik och våldsmonopol samverkar. Det som beslutas av politiker och byråkrater genomförs av polisen och militären. Det har genom historien sammanfattats i orden ”Jag löd bara order”
Ni får aldrig kalla detta för att skydda den israeliska befolkningen, ni får aldrig kalla detta att ”kväsa radikala element”, ni får aldrig legitimera mord och förtryck och djup orättvisa med de mäktigas ordförråd.
Att rensa sitt ordförråd är en svår process, för man måste först bli medveten om just hur indränkt man är i det innan man gör upp med det.
Men uppgörelsen är renande, och det mest renande man kan göra är att känna tårgasen bränna i ansiktet, i varenda por, i ögonen, se kulhålen i bussen som köpts in för ungarnas basketresor, se lådan där deras ammunition legat, med en följesedel och ett serienummer som om de inte fraktade död och lidande för en hel civilbefolkning. Som om detta är rättvisa.


Långt efter att soldaterna dragit sig tillbaka, och gatornas myller återställts utanför Deheishe var jag skakad. Vi borde gjort mer. Vi måste göra mer, det vi gör är inte tillräckligt, kan inte vara tillräckligt om det ändå innebär att en 16-årig pojke kämpar för sitt liv på ett sjukhus som är alldeles för illa rustat för den ondska den möter varje dag.
Inget av detta är tillräckligt, inget jag kan säga eller skriva kan förklara mina känslor på ett sätt som inte låter som galenskap.
Ockupationens offer finns inte bara i sjukhusen och vägspärrarna, utan i klassrummen, hos psykologerna, i hem där barn och kvinnor slår och blir slagna, i butiker som tvingas stänga för att kundunderlaget är för fattiga eller för rädda för att stödja dig, det finns i trångbodda lägenheter med 20 ungar, som behöver hus som aldrig byggs för att israelerna inte ger bygglov, och i hus som byggs men rivs av samma armé som kontrollerar allt, för att de låtsas att de är lagen och ordningen i det här landet.
När man får höra att någon man tycker om är sjuk säger man på arabiska : ”Hellre jag än du”. Hur säger man till 20.000 människor i ett läger: ”Hellre vi än ni” utan att låta galen? För de har haft nog av detta.
På natten kunde jag inte sova, utan satt och tittade på bilder från Sverige, på mina vänner, på livet utanför Palestina. Ni är väldigt långt borta ibland, och jag saknar den jag är när jag är med er.
Jag låg och pratade med Ziad Abbas, en av de tre män ifrån lägret som grundade Ibdaa, ett fantastiskt ställe och en riktig energikick varifrån deheishes rykte som ett kämpande läger fortsätter att upprätthållas.
Han är vacker, Ziad. Med ett snällt ansikte, och kloka ögon, och ett brinnande hjärta är han äldre än det vita håret ger sken av.
Jag vet att han torterades under sin fångenskap, och att det vita håret uppenbarade sig tidigare än det borde. Men med den tid det tog att få det där vita håret kom också idén att grunda detta center, i ett läger som inte hade någon kulturell skolning, ingen plats för barn och ungdomar att utvecklas som tänkande och kännande aktivister, ingen plats för dans och teater och konst och journalistik.
De förändrade Deheishe på ett djupt och långsiktigt sätt, och några av de unga män som jag hälsat på i trapporna var nu de unga män som vägrade acceptera en vardag där militären hade fri tillgång till deras hem och deras liv. Det var tröstande.
Ziad pratade och berättade, och lugnade och vi delade historier och erfarenheter. Jag gick till sängs alldeles för sent, men tacksam för en dags slut på ett sätt som jag sällan är.