En av de bästa sakerna med Palestina är motståndet, och dess uppfinningsrikedom. Människor gör motstånd på de enklaste sätt här, och det är allt ifrån att vägra erkänna vägspärrar och militärorder, till att med vapen i hand försvara sina läger, städer och byar när de attackeras av militären, till att lansera kampanjer till stöd för Utbildning som en mänsklig rättighet.
En av de viktigaste platserna för denna påhittighet är en by som heter Beit Sahour, som ligger strax öster om Betlehem. Under första intifadan, på åttiotalet, var byn ledande i att finna nya vägar till opposition mot det israeliska förtrycket, genom bojkott av varor, genom att vara självförsörjande och med en kollektiv fördelning av tjänster och egenproducerad mat, samt med en kollektiv skattevägran.
En historia, som står beskriven i Glenn E. Robinsons book "Building a Palestinian State", är hur Beit Sahours mjölkproduktion kom av 13 bruna mjölkkor, och hur dessa mjölkkor blir så viktiga i byns försök att bli oberoende av Israel att ockupationsmakten tvingas efterlysa dem, med detaljerad beskrivning och allt.
Det exemplet, och många andra har gjort Beit Sahour berömda, internationellt såväl som i Palestina.
Strax utanför Beit Sahour har det under alla år funnits en militärförläggning.
Det är en militärförläggning som använts i nästan ett sekel, först av ottomanerna, sedan av britterna under det brittiska mandatet, av jordanierna fram till 1967, för att sedan tas över av israelerna.
Platsen heter Oush Ghraab, vilket bokstavligt talat betyder ”kråkbo”.
För två år sedan beslöt israeliska armén att lämna Oush Ghraab. Förhörsrum, militärlager, fordonsgarage, rubbet. Det man kunde nedmontera tog man med sig, det man inte kunde ta med sig förstörde man.
Den 14 maj, på 60-årsdagen av Israels utropande som stat, kom bosättare från den närliggande bosättningen för första gången till platsen, och återkom ett antal fredagar därefter.
De sprayade nationalistiska slagord, davidsstjärnor och rasism på väggarna, i ett försök att skapa en permanent närvaro på en plats som återgått till palestiniernas kontroll.
Byborna i Beit Sahour var rädda för att bosättarna skulle försöka införliva Oush Ghraab i sin bosättning, och skickade därför ut en kallelse till människor som kunde tänka sig att kämpa för Oush Ghraab.
Det beslutades att Beit Sahour skulle göra om Oush Ghraab till samhällscenter, och en park där ungar ifrån hela betlehemområdet kunde leka obehindrat, utanför städernas och flyktinglägrens trånga gränder, och trafiken från de stora vägarna runtomkring.
För första gången skulle platsens syfte inte vara militär och strategisk, utan humanistisk och egalitär. Det var ett första steg i att avkolonisera en förtryckande struktur.
Vi var en grupp aktivister från hela världen och Västbanken som åkte till Oush Ghraab för att få bort slagorden, och göra platsen mänsklig igen.
Davidsstjärnor och slagord om Gud och Israel blev till blommor och skyltar som pekade mot clownerna.
Allt skulle förbereda för den första aktiviteten, som skulle äga rum på fredag morgon.
Då skulle vi nämligen anordna Bingo!
När bosättarna och militären kom till platsen skulle ett antal random människor sitta där och spela den mest icke-konfrontativa bingo ni kan tänka er.
”Bertil 46, Ivar 15” i stark motsats till nationalism och löften om äganderätt ifrån Gud, morgonlek istället för militärorder.
Herregud, vem kan vara emot ett parti bingo! Man måste vara galen, eller ha ett hjärta av sten, eller hur?
Reglerna var enkla, alla fick vara med, men det kostade 2 shekel (motsvarande 4 kronor) och betalade man inte skulle man inte få vara kvar.
En av de starkast drivande grupperna bakom förvandlingen av Oush Ghraab var en grupp unga arkitektstudenter med namnet Decolonizing Architecture, som jag tycker att ni alla ska kolla in.
Areas of Palestine liberated from Israeli presence provide a crucial laboratory for the multiple ways in which we could imagine the reuse, re-inhabitation or recycling of the architecture of Israel’s occupation at the moment it is unplugged from the military/political power that charged it. This project forms thus as an “arena of speculation,” in which a series of discussions around this problem would take place. Israeli colonies are built on stolen Palestinian land and are amongst the most excruciating instruments of domination. This is the reason that the project assumes that a viable approach to the issue of their appropriation is to be found not only in the professional language of architecture and planning but rather in tuning to the multiplicity of voices, individuals and organizations, and in the incorporation of varied cultural and political perspectives.
De jobbar alltså med arkitekturen och stadsplaneringen för vad man ska göra NÄR inte OM bosättningarna på Västbanken, i Jerusalem och Golanhöjderna utryms, och hur man ska införliva dem i respektive lands territorium. Bosättningarna skulle då genomgå samma förvandling som Oush Ghraab, och övergå från att vara en del av en militärstrategisk plan, till att bli till gagn för liv och frihet för en befolkning i starkt behov av de sakerna.
När jag åkte tillbaka från Oush Ghraab var jag trött, full av målarfärg och lycklig.
Några dagar senare åkte jag tillbaka till Oush Ghraab, med en massa andra människor.
Tidigare än jag brukar gå upp här satte jag mig i en taxibil, som tog mig till Beit Sahours "folkets torg" och vidare mot Oush ghraab. Det var så fint där nu, och folk satt samlade, stod i klungor och pratade, samtalade som vore det det mest naturliga i världen.
När tre soldatern kom, hack i häl med bosättarna såg vi alla förvånade ut.
På svaret vad vi gjorde där svarade alla med roade miner "Bingo"!
Det högsta befälet såg ut som att han inte fattade det roliga i situationen, och sa att han minsann tänkte sätta stopp för den här cirkusen, men en av de yngre soldaterna gjorde ett tappert försök att få bort leendet från ansiktet.
Vi fick veta att området vi befann oss i var en "closed military zone"
Jag dog av skratt. Det stämmer verkligen, men en stängd militärförläggning kan knappast falla under kategorin.
Dekolonisera en militärförläggning. Värre saker har jag gjort med min tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar