Bangar inte gasen

Man får ge dem en sak, israeliska armén. De bangar inte lite tårgasanvändning.
Bil’in är en by som ligger ungefär en halvtimmas bilfärd ifrån Ramallah, väster om staden, mot det som var Gröna linjen, den internationellt accepterade gränsen för Västbanken. Det är en gräns som israeliska regeringen pissat på helt och hållet. Den apartheidmur de bygger och som slukar 40 procent av Västbanken ligger långt innanför denna erkända gräns, och de byar som protesterar mot att deras land stjäls ifrån dem straffas hårt.
En sådan by, en sådan symbol för motståndet har varit just Bil’in, och byborna har blivit förebilder för andra byar i trakten.
Byns demonstrationståg på fredagarna har varit fyllda av kreativitet, kampvilja, vrede och humor, och byn har besökts av otaliga utländska delegationer, aktivister, parlamentariker och artister, som i solidaritet medverkat i aktioner och manifestationer.
Baksidan är de turister som åker på ”krigssafari” och personligen blir jag nervös när små söta dockliknande schweiziska brudar poserar framför den mur av beväpnade soldater som så smått börjar bildas, som vore det ett vattenfall i karibien.
Demonstrationen den här veckan tar form av en fotbollsmatch, för att fira starten av EM.
En italiensk delegation av jurister domare och andra rättsfigurer, ledda av den välkända EU-parlamentarikern och vice ordföranden för Parlamentet Luisa Morgantini deltar i demonstrationen, tillsammans med palestinska israeliska och internationella aktivister.
Vi når fram till stängslet, bakom vilket armén ställt upp, på min högra sida finns olivlunderna, och dammet som virvlar upp framför mig kittlar näsborrarna.
Vi går omkring, vissa stirrar mot de soldater som filmar oss, andra sitter i skuggan av träden, och softar, ytterligare några börjar förbereda sig för att gå tillbaka uppåt backen, in mot byn, och en del killar kastar symbolist stenar mot en armé för välutrustad för att ta skada av stenarna på så långt avstånd.
Men alla bitar är på plats för att ge dem den ursäkt de alltid använder sig av: Demonstrationen saknar tillstånd och skall därmed upplösas.
Strax därefter kastas den första tårgasbehållaren, och ytterligare någon minut senare kommer säsongens nya leksak fram, en kanon som monteras på israeliska Humvees, och avfyrar 35 stycken behållare, över en större radie.
Jag har hört nån berätta om den kemiska sammansättningen i tårgasen, men det enda jag minns just då är känslan, hur det bränner i huvudet, hur tårarna rinner, och smärtan i bröstet.
De slår ner runt mig där jag står ibland olivträden. Det tar några sekunder, från det att ögonen tåras till dess att jag tror att jag ska svimma. Min hjärna säger till mig att jag kommer dö, att mitt hjärta kommer sluta att slå, att min kropp inte orkar mer.
Med dödsångest och ett rusande hjärta försöker jag ta mig ut ur gasen, tillbaka upp för backen
Det är inte första gången jag känner tårgas här, men den här gången har de verkligen tagit i, israelerna.
Nånstans måste man imponeras av deras beslutsamhet.
"... - En demonstration, mot en illegal konstruktion och en massiv landstöld. Symbolisk stenkastning, massiv mobilisering, skanderande röster, internationella observatörer från hela världen... Vad ska vi göra? Vi tårgasar dem! Det känns rimligt"


Wassim skickar mig en bild (jag var, som ni förstår, lite för upptagen för att ta kort).
Den enda demokratin i mellanöstern har gjort det igen.