Betlehem nyårsafton 1999
Jag stod på torget utanför Födelsekyrkan i Betlehem, omgiven av tiotusentals människor.
Strax skulle tolvslaget ringa, och vi gå in i ett nytt Millennium. Människor ifrån hela världen hade samlats här, och tv-sändningen till alla världens nyhetskanaler, tillsammans med sändningarna från pyramiderna i Egypten, Champs Elysée i Paris, Röda torget i Moskva och Madison Square Garden i New York fick oss att känna oss speciella. Man hade bjudit in kända artister för att underhålla vid tolvslaget, och när sekunderna räknade neråt på den enorma räknaren så ökade förväntningarna med varje sekund.
Det jag minns tydligast idag är synen av när hundratals vita fredsduvor släpptes över torget, och hur de sekunder senare regnade ner mot marken, som sårade soldater i strid.
Strax efter duvornas flykt mot himlen sattes nämligen fyrverkerierna igång.
Det var som en satirfilm, alldeles för symboliskt mättad för oss som stod där på torget, och såg de vita fredsduvorna trampas ihjäl av folkmassan, framför alla världens kameror.
Betlehem nyårsafton 2007
Jag stod på samma torg.
På väg till Betlehem från norra Västbanken passerade jag tre vägspärrar med israeliska soldater. Vid en av vägspärrarna såg jag en ung soldat springa kvickt med sitt vapen riktat mot en för mig okänd fara. Han sprang, och hukade bakom en stor stenkoloss, osäkrade sitt vapen och ropade något ohörbart. Jag såg tumultet, kände spänningen i luften som en tjock gas, kände chauffören gasa desperat, och jag blundade.
Det var för mycket.
För mycket för att jag skulle kunna förklara för er den sorg som överkom mig när jag skulle fira nyårsafton på samma plats där duvorna föll ner vid mina fötter åtta år tidigare. Den glädjeyra som visades på tv för åtta år sedan är sedan länge borta. Jag undrar vad som skulle hända om någon någonstans, på en tv-station långt borta skulle föreslå nyårssändningar ifrån Betlehem 2007.
De skulle med största sannolikhet tas som ett skämt eller som ett tydligt tecken på att personen ifråga behöver byta jobb.
För inte vill väl ni där hemma se vad som händer här?
Vägen från norra Västbanken till Betlehem passerar förbi Jerusalem. Jag ser staden långt borta, jag ser henne omgiven av bosättningar och en oöverkomlig mur, ett högteknologiskt fort med elektroniska sensorer, diken och taggtrådar, stadsplanerare med etnisk rensning för ögonen, och Jerusalem retas och lockar med något som ingen i bilen får beröra. Förutom de som råkar vara svenskar då.
Jerusalems gator, hennes gränder och farbröderna som sitter I skuggorna under träden vid Getsemane och Klippmoskéns öppna plats skulle lika gärna kunna befinna sig på månen.
I Betlehem märks det knappt att det är helg.
En del av butikerna är stängda, men det kan lika gärna bero på den kollapsade ekonomin, och turistbussarna lyser med sin frånvaro.
Jag har lovat Elham att tända ett ljus för henne i Födelsekyrkan.
Hon befinner sig i Beirut. Det är inte så långt härifrån, räknat i kilometer, men som med mycket annat här nere så är avstånd inte mätt i kilometer, utan i antal krigsförklaringar, antal vägspärrar, antal minerade ingenmansland, och antalet politiska hinder och maktspel.
Jag träffade Elham i Beirut förra året, under sommarkriget som härjade Libanon. Kriget tjänade som ytterligare en påminnelse om den onda bråda död som skulle komma att fortsätta förfölja oss alla här nere om rötterna till orättvisorna inte dras upp.
Födelsekyrkan är en av mina favoritplatser i Palestina. Det har jag tydligen gemensamt med Carola, men jag misstänker att min fascination med platsen skiljer mig ifrån hennes.
Födelsekyrkan som en symbol för skydd undan fördrivning, skydd undan förföljelse är vad som fyller mig med värme. Inte bara Jesus I krubban, utan även de dryga 300 palestinier som flydde hit under den israeliska belägringen av staden 2002.
Jag gick omkring med en av munkarna strax därefter, och han visade mig vart de tog sin tillflykt undan raketerna, undan prickskyttarna och galenskaperna.
Allt är så symboliskt, allt är så mättat med betydelser och hemligheter.
Jag drar mig undan en stund. Bakom tjocka portar gömmer jag mig, och blundar, och dofterna av parfym och rökelse försvinner. Jag behöver något konkret att klamra mig fast vid.
Inte hopp, inte drömmar, inte rationell pragmatism och inte minnen. Utan något som faktiskt har ett värde.
Jag går ut mot dörren, igenom Ödmjukhetens port, jag böjer mig framåt, och snavar nästan över tröskeln. Väl ute på torget så väntar jag, och plötsligt så stannar en gul taxibil in framför mig. Ahmad kliver ut, och sträcker sin hand emot mig, och det abstrakta blir konkret. Jag klamrar mig fast, jag andas in den välbekanta doften och känner för första gången sedan ankomsten att året som kommer kanske har lite gott I sig, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar