måndag 7 juli 2008

Citizens arrest

Som svensk är upplevelsen av en så uträknad rasism nästan chockerande. På torsdagen reste jag från Ramallah, för att gå på ett bröllop i Betlehem.
Då jag hade en stor väska med mig bestämde jag mig för att göra något jag vanligtvis vägrar göra: Använda min rätt att som svensk inte behöva gå igenom den vanliga inspektionen, genom roterande metalldörrar, lägga upp väskan för inspektion och röntgen, prata med en ibland mentalt frånvarande, ibland rent aggressiv och otrevlig soldat genom en metallisktklingande högtalaranläggning och bakom ett skottsäkert glas.
Det finns ett ”svennesätt”. Att istället sitta kvar i bilen, vänta tills soldaten går upp, se så svensk ut att man inte ens behöver bemöda sig om att leta fram passet, och sedan fortsätta resan i lugn och ro.
På vägen från Ramallah till vägspärren Qalandia hade jag suttit och pratat med en supertrevlig kille ifrån Ar Ram, mellan Ramallah och Jerusalem, och när passagerarna kommit igenom och satt sig i bilen igen märkte jag att han inte fanns i bilen. Jag frågade efter honom, och fick veta att soldaterna hållit honom kvar.
Jag beslutade mig för att se om det fanns något jag kunde göra, och bestämde mig för att ta mina väskor, kliva av bussen, och gå tillbaka in genom vägspärren.
Jag kom fram, och såg den unga killen stå lite vid sidan av resten av människorna som passerade. Jag sa till honom att vad som än hände skulle han inte säga emot mig i vad jag tänkte göra.
Sen gick jag fram till soldaten, läppglansad och oskyldig, och frågade varför de höll kvar den där killen.
Han svarade att de ville ha honom för lite frågor, för att han inte hade tillstånd att vistas där han var.
Jag svarade att det i alla fall var min pojkvän, och att vi var på väg till ett bröllop, och att jag inte kände nån på det där bröllopet, och ju inte kunde komma dit själv, och förresten så hade han inte gjort något fel.
Soldaten hade tagit mitt pass, och när han tittade ner på det sa han
– You’re 27!
– Yes?
– You’re boyfriend is 17!
– Yeah, so what, are you the morality police now, too? I cannot have a younger boyfriend? I know you guys are supposedly the most moral army in the world, but this is just ridiculous!
Hans chockerade ansiktsuttryck, chocken i att bli tilltalad så här var alldeles uppenbar. Hans jobb är att som fångvaktaren få fångarna att lyda de märkligaste order. Men lydiga fångar pratar inte, de käftar inte tillbaka. Så varje gång en palestinier säger emot, varje gång en människa vägrar lyda order, vägrar göra som direktören beordrat måste pliten se över sin arsenal, och se vilka tricks han kan ta till.
Först hotade han med att arrestera mig och deportera mig.
Men eftersom detta är något som inte är i en vanlig soldats makt, utan kräver speciella Border Police styrkor, och då dessa inte tycktes finnas i närheten, och inte heller tycktes vara på väg eftersom det redan gått ganska lång tid, och de borde varit där vid det laget så sa jag just det till soldaten. Att han snackade skit.
Då bestämde sig soldaten för att straffa inte mig, utan killen jag kommit dit för.
Han försvann ett tag, och under tiden gick jag fram till pojken, och bad om hans namn, hans idkortsnummer, och hans föräldrars telefonnummer så jag kunde hålla kontakt med dem, ifall något hände.
När soldaten kom tillbaka hade han armfängsel i plast, som dras åt handlederna tills de stryper blodtillförsel, samt en ögonbindel, i ett vitt tyg med linjer tvärsöver tyget.
Jag var rädd för att uppmärksamheten nu skulle riktas mot pojken, så jag gjorde det enda jag kunde komma på ifrån alla de där klasserna jag hållit i på Zenit. Jag var tvungen att chockera, ändra dynamiken i rummet, skaka om.
Jag sa : OK, That’s it! You are leaving me no other choice than to make a citizens arrest. I’m arresting all of you!
Soldaterna trodde inte sina öron, och frågade: Youre doing WHAT?
– I’m making a citizens arrest. You are breaking international human rights law right now, by illegally arresting and punishing this boy, and as a citizen I am turning you in, to the proper authorities.
– You’re a citizen of what country, exactly?
– I told you, Sweden!
Idén att internationell lag och fjärde Genevekonventionen stod över den israeliska militärorder som han arbetade efter tycktes inte föresväva fångvaktaren och hans kumpaner.
Han gjorde det enda han kunde göra i den situationen, det jag visste att han skulle göra, för att de är så förutsägbara och störtlöjliga.
Han tvingade in mig och den unga killen i metallbåset som jag visste att han annars skulle hamnat i själv. Vi satt där, otåligt och väntade, men han var i alla fall inte själv. Han skulle inte bli slagen så länge jag var med honom, han skulle inte behöva svara på några frågor, han skulle inte bli bortförd och torerad så länge som jag höll mig nära. Minuterna tickade iväg, och mina väskor var fortfarande kvar där ute, på andra sidan metalldörren. Varje gång min telefon ringde fortplantade sig ljudet mellan det korrugerade plåttaket och betongen. Jag visste att Nora och de andra ringde och var oroliga, och jag hann tänka på många saker där vi satt. Mest tänkte jag på den otroliga makt som finns i deras händer, de här soldaterna. De kontrollerar liv på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer vilja. Deras makt över en civilbefolkning är större än makten över deras egna liv.
En väl utförd order är en där resultatet är lydnad, och där lydnaden inför militärmakten inte är underminerad. Allt annat är oväsentligt. Jag har läst tillräckligt mycket psykologi för att veta vad som händer när man låter uttråkade unga män stå i timme efter timme, med ett vapen, med en arsenal, i en auktoritet som är till sin kärna förnedrande och förtryckande.
Vi småpratade, jag och killen, som heter Amer. Han berättade om sina slutprov, om hur svårt det var att koncentrera sig under proven, när varje dag var en ändlös väntan vid Qalandia. Han gick i skola på ena sidan om checkpointen, för att hans mor och far inte bodde tillsammans längre.
Efter nästan två timmar kom soldaten tillbaka. Skiftet hade kommit till ända, och om de skulle arrestera oss så borde det ha skett vid det laget. Men eftersom tuffingarna är ena lata jävlar, så vet de att pappersexercisen är omständig och tråkig, och att den tiden bättre kan tillbringas klinkandes ackord på en gitarr eller med ett tvspel i militärbaracken.
Han sa att jag var fri att gå, och jag sa att fortfarande inte tänkte gå utan min pojkvän, att vi inte tycktes ha kommit nånstans i utvecklingen av det här samtalet.
Han sa: Go, and take him with you! You, you are a trouble maker. You only come to make trouble!
Bjälken i ditt öga, grabben, kolla bjälken i ditt öga!
– Dude, you are guarding a military checkpoint, built next to a 30 feet wall that creeps around 700 kilometers across someone elses land, occupying a peoples country, and you call ME a trouble maker? I am not here to make problems, I am here to solve them.
Flera timmar hade gått förlorade, bröllopet hade börjat och jag var arg, ledsen, svettig, smutsig och upprörd över ockupationen.
Men den vreden har jag i sverige också, jag känner mig lika maktlös inför det som sker som jag gör här. Medan maktlösheten i Sverige omvandlas till demonstrationer, seminarier, flygbladsutdelning, föreläsningar och insändare är frukten av min vrede här kortsiktigare men minst lika viktig.
Resultatet är aktion, och målet är ett slut på den rasistiska israeliska stat som tvingar 17åringar att förnedras vid varje vägspärr.

2 kommentarer:

Job sa...

Wow. Bara... wow.

Starkt jobbat! Jag hade inte vågat göra detsamma.

Hanin goes to Lebanon sa...

job. kom hit, testa sjalv, och du inser att det ar lattare att stalla till med oreda i tre timmar an att passera blundandes, nar du ser en orattvisa som inte fortjanar att existera ar 2008.
Men tack for peppet.