Tillstånd att vara i landet de stal

Jag har förklarat det tidigare, med vilka tillstånd som krävs för att befinna sig i områden utöver de du själv bor i.
Som israel får du inte befinna dig i icke-Israeliskkontrollerade områden (vilket är en självmotsägelse eftersom israel defacto kontrollerar vem som befinner sig härför att inte tala om vem som lever och dör), utan bara där soldater och bosättare får röra sig. Som palestinier får du inte befinna dig i andra områden än det du själv bor i, Jerusalempalestinier får röra sig överallt, och det får folk med internationella pass och giltiga visum också. Det är som ett rasbaserat ”hela havet stormar”.
Jag ska vara med och jobba på årets version av Birthright replugged, och i år ska 60 ungdomar i åldrarna 12 till strax innan 16 år medverka på resan, som ska samla dem ifrån 4 olika läger till ett kloster i ’48 års områden (det som idag är Israel) där de ska få göra aktiviteter på flyktingskap och drömmen om återvändo.
Ett antal vuxna ungdomsledare, som Ziad och Areej ifrån Deheishe har fått ansöka om tillstånd för att resa in i ’48 under dessa tre dagar, under villkor att de ej befinner sig i området under natten. Antar att sömn ska intagas på ockuperad och inte på stulen mark.
Det är Hannah och Dunya som arrangerar, och som deras personal har jag fått i uppgift att åka till bosättningen närmast Deheishe för att hämta ut de skriftliga ”dagpass” som de vuxna palestinierna ansökt om för att kunna vara med på lägret.
Ansökningarna har inte gjorts på basis att de ska vara med på en konferens om rätten till återvändande naturligtvis, utan en israelisk-palestinsk ”fredsby” vid namn Neve shalom-Wahat al Salam har gjort en hittepå-ansökan för en låtsaskonferens.
Jag åker till Beit El och blir avsläppt på huvudvägen som leder in till själva bosättningen. En bit längre fram finns nån form av administrationsavdelning tillhörande den israeliska militären, och det är där alla besöks- och arbetstillstånd hämtas, alla böter till den israeliska staten betalas, alla byggtillstånd lämnas och så vidare. Vill du få tillstånd att besöka din pojkvän eller maka, vill du kunna resa och plugga, eller bara få tillstånd att få läkarvård så är det hit du ska bege dig, och vänta… Din ansökan följs ibland upp av ett personligt möte med israeliska underrättelsetjänsten Shabak och sedan ett avslag eller medgivande besked. Avslaget besked är oftast bara 2 ord. ”Säkerhetsskäl angivna”.
Om ni någonsin undrat hur en ockupation sköts så är det genom skriftliga formulär och ansökningsprocesser, som alla illegitima styren med administrativ kontroll.
Jag kom in i ett rum med hundratalet väntande palestinier. Det var Kafkaartat, hela erfarenheten som tagen ur en pjäs om absurd evig väntan på ett slut som aldrig kommer. Det är varmt i väntsalen, ingen AC, ingen toalett, inget vatten. Bara en kall betongsal med obekväma ensätesplaststolar liknande de man ser på flygplatser med mellanrum emellan så att man inte skulle få för sig att lägga sig och vila när israeliska staten kallat.
Jag ser en roterande metalldörr i ena änden av rummet, men antar att eftersom jag kom in sist så dröjer det tills jag får komma fram till den. Just som jag gör en ansats för att sätta mig hörs en metallisktklingande röst i högtalarsystemet som kallar mig fram till metalldörren. Jag går fram med min handväska, trots att det står att det är strikt förbjudet, och vägrar lämna ifrån mig den. Deras skitregler är inte på riktigt, och de vet det själva. Jag passerar, med handväska igenom en metalldetektor, förbi en uttråkad snubbe bakom ett pansarglas, och in igenom nästa dörr, där en ny grupp människor sitter och väntar på att en ny grupp lata israeliska soldater ska göra sitt jobb.
På min lista finns 10 namn, vars tillstånd jag ska hämta ut.
Jag har fått instruktioner att inte åka härifrån utan alla tio namnen.
Medan jag sitter där, och lyssnar på de som går fram till glaset där soldaten sitter, försöker prata med honom genom det lilla utrymme mellan glas och metallglipa de lämnat för kommunikation, och hör den metallisktklingande rösten svara tillbaka, så inser jag varför upplevelsen är så obehaglig. Det är inte gjort för människor. Det är gjort för boskap, för robotar, som om en maskin kommunicerade med en annan. Det finns inga plana ytor att fylla i ditt papper på, det finns två uttorkade kulspetspennor fördelat på 30 främlingar, det finns bara en tvskärm som delger dig instruktioner för uppträdande och vad som krävs av dig i processen.
Du förväntas fylla i formulär med pennor som inte fungerar, lämna över papper till soldater som inte bryr sig, och svara på frågor riktade mot dig där svaret inte spelar nån roll.
Min romantiska deckare blir skrivunderlag för formulären, mina egna två pennor går runt bland de väntande, och min närvaro som utlänning får de väntande äldre männen att börja prata om Palme och Zlatan, två svenskar kring vilka det bildats myter i Palestina.
Tre av kvinnorna närvarande berättar att deras handväskor är kvar där ute i första väntrummet, och jag erbjuder mig att gå och hämta dem. Jag lämnar min egen, går ut genom utgången och möts av en ny roterande metalldörr, går runt husknuten, tillbaka in i det första väntrummet, nu fyllt med ännu fler människor, tar de ensamma kvinnliga handväskor jag ser, och passerar samma uttråkade soldat som tidigare.
När det blir min tur får jag en soldat som tar cirka hundra år på sig att bli färdig med att kolla upp de tio namn jag har på min lista. Jag ger honom namn, id-nummer och adress. Jag sätter mig igen, med min bok och min ipod, och en timma senare ropar han upp mitt namn.
Bara sju namn är godkända, två är avslagna, och en påstås bo i ett annat distrikt, och därmed hämta upp sitt tillstånd i en annan bosättning i det distriktet.
Jag ifrågasätter, skäller, och går sen ut, fly förbannad, slänger pennan på golvet, och hör soldaten skrika efter mig. De andra i rummet tittar på scenen som utspelar sig, och när jag kommit ut slår jag Hannahs nummer, förklarar situationen, och får instruktionen att jag inte kan gå utan det sista tillståndet, och därför måste gå tillbaka in i väntsalen igen.
Jag går hela vägen in, förbi de väntande ytterligare en gång, förbi metalldörren, in igenom metalldetektorn, och kommer fram till pansarglaset. En av kvinnorna i rummet berättar för mig att när jag flippade och lämnade rummet var en av soldaterna på väg efter mig med sitt gevär draget, och skulle lära mig en läxa.
Ordningen ska återupprättas, vreden som uppvisas skall alltid vara israelisk, aldrig i proportion till vad de utsätter människor för.
Samma soldat som skulle sätta mig på plats satt nu och stirrade på mig med mörk blick, muttrade och surade, och till slut fick jag honom att ge mig det sista tillståndet, som trots allt fanns hos honom och inte i någon avlägsen bosättning i Hebrondistriktet.
Jag åkte därifrån, med tillstånd för åtta palestinier att besöka sitt land, det land som stulits ifrån dem, som deras föräldrar och far- och morföräldrar fördrivits ifrån, och som de nu tillåts besöka under tre dagars tid, under dagtid endast.
Min far brukade säga att endast tjuven har dubbla lås på sin dörr om natten, av rädsla för att själv bli bestulen. Den som inte gör något ont har ingenting att frukta.
När jag ser deras murar och metallgrindar, deras elektroniska sensorer och övervakningssystem inser jag att tjuvens rädsla manifesteras i det som kallas ”säkerhet”, och att inga murar i världen kan rädda tjuven från den rädslan.