Ilskna läsare, ni måste softa

Vad är det ni blir så arga för?
Jag har bloggat i en dryg månad, och ligger pinsamt efter i schemat, men det kommer fler inlägg snart, så fort de finputsats färdigt. Responsen på bloggen har dock varit intressant, och lite oväntad.
Mina vänner vet vilka de är. Jag tycker så mycket om er, och det är framförallt för er jag skriver. Dels för att jag tror att det är genom er, och era vänners vänner som röster ifrån platser som Palestina förstärks, men också för att det är ni som är mitt sammanhang, för att inte resan och bloggen ska vara ett desperat skrik i mörkret.
Men för alla andra…
Jag ska uppdatera er om vad som händer, såhär bakom kulisserna i bloggen: Efter några inledande mail ifrån läsare som hittat till bloggen beslutade jag mig för att helt enkelt inte ägna skribenterna någon vidare tid eller tanke.
Det mesta är antingen hatiskt eller avfärdande.
En läsare menar att jag suttit och hittat på hela bloggen, att jag liksom photoshopat hela den israeliska ockupationen och att inget av det jag skriver har hänt. Jag är nån form av Mellanösternfixerad mytoman som sitter i min lägenhet i typ Eskilstuna och hallucinerar. Andra är inte lika dramatiska, men menar att ”vänsterns problem” är att man inte ser hela bilden. Soldaterna är högmoraliska ynglingar, israeliska politikerna är pragmatiska problemlösare, muren är ett slags ”säkerhetsgaranti” för båda sidor.
Jag vet inte vad den så kallade ”hela bilden” skulle vara vara. Som om det runtomkring bilden jag ser finns en glad strålande sida av sionismen som jag helt enkelt vägrar se av ideologiska skäl. Att israelerna får palestinierna att energispara kanske?
Ytterligare några läsare har koncentrationssvårigheter, och svårigheter med att läsa och förstå skriven text och/eller stillbild. Det finns medicinering för sånt, och högkostnadsskydd om det skulle behövas.
Sen finns det folk som helt enkelt vill att jag ska dö. De vill att en raket ska träffa mig från Gaza, de vill att jag ska dö i en bombattack i Tel Aviv, de vill att dödspatrullerna jag berättade om lika gärna ska ta mig som nån annan, som jag skrev. De tycker helt enkelt att min blogg går över gränsen för vad som är ok och inte ok att göra, och det är tydligen dödsstraff på sånt numera i Sverige. Kom detta med FRA?
Sen finns det de som vill förstå, som vill hitta förklaringar som tar in två diametralt olika diskurser. Den om det utlovade judiska hemlandet, och den om palestiniers rätt att leva i fred (inget sägs egentligen om att leva i fred i Palestina), och det är dessa som har störst problem med att få ihop det jag skriver med det som är ”middle of the road” accepterat.
Det är den enda av grupperna jag tänker rikta mig till.
För när jag började läsa in mig på Palestina, som oförstående och totalt oinsatt ung hallänning med abstrakt palestinsk bakgrund så var det denna grupp jag tillhörde. De som ville förstå bådas argument, men inte kunde. De som inte kunde greppa hur två så olika världsbilder kunde existera kring samma bit land. De som till slut chockades av verkligheten, som skakades av orättvisan. Det är ur denna grupp jag tror att man kan bygga en stark medveten fredsaktivism och en solidaritetsrörelse värd namnet.
När jag till slut insåg det som Focault pratar om som makt och privilegium, att det är de som har makt som har privilegiet att bibehålla den för sig själv, och även definiera vad som är makt, så ville jag slå mig fri.
Rage against the machine uttrycker det med orden: If ignorance is bliss, then knock the smile off my face.