60 ungar från 4 flyktinglägerorganisationer från hela Västbanken skulle samlas under tre dagar. De skulle leka, lära känna varandra, umgås, få känna på friheten, bada i havet och se det land som de bara hört talas om, dvs Palestina utanför lägret, bortom murar och soldater.
Som utlänningar med svenska och amerikanska och brittiska pass kan vi göra det som deras föräldrar inte kan, och ta dem genom nätet av vägspärrarna. Det kräver lirkande, pusslande och en aura av svennighet/yankee-het för att gå vägen, men det har vi gott om.
Vi var palestinier ifrån exilen, judar ifrån USA, och palestinier ifrån olika delar av Västbanken som tillsammans skulle se till att ungarnas upplevelse de närmaste dagarna förblev oförglömlig.
Vi delade upp flyktinglägren emellan oss, för att hämta upp barnen och eskortera dem alla in till klostret där sommarlägret skulle hållas.
Mitt gäng åkte till Balata och Huwwara, medan bussen fortsatte upp till Jenin, i norra Västbanken, där de skulle hämta upp Jeninkidsen, och sen hämta uppp oss igen.
Det var jag och Chris och Heike och Rosie och Ben.
Hoppa av bussen, förbi resenärer som passerat vägspärren och var på väg ut till områden bortom Nablus. Som vore de vanliga människor.
Vi passerade Huwwara, in genom den jävla metallgrinden jag hatar. Tog en taxi till Balata, som ligger i slutet av vägen som går från Huwwara, två kilometer bort ungefär. Genom myllret av barnen på gatorna, förbi bilder av martyrer och väggmålningar av Palestina kom vi fram till Yaffa kulturcenter.
Där stod ungarna som skulle följa med, förväntansfulla, uppspelta, totalt i spinn, springande och ropande och utom kontroll. Vi skulle räkna in dem, dela upp dem i smågrupper och ta dem till Huwwara, förbi den första checkpointen innan slutmålet.
Föräldrarna förmanade in i det sista, krävde lydnad och lugn av tonåringar som aldrig fått åka ut ur sitt läger, krävde vuxen mognad av barn som längtade efter att få testa sina vingar där inga taggtrådar omgärdade dem.
Några av flickorna var uppenbart över 16, men jag hade inte hjärta att säga nej till dem, och vi pratade istället om allt de skulle vara med om.
Vi delade upp oss i trånga taxibilar, kom fram till vägspärren fylld av människor, och ställde oss i kön för internationella, kvinnor, barn och män äldre än 45.
Det var varmt, pressade kroppar mot varandra, men långsamt gick kön framåt.
Håller i mammas gröna id-kortSen var det stopp!
Några minuter senare var galenskapen igång. En soldat ropar ”Bombövning” nästa ropar ”la wara, la wara” (bakåt! bakåt!) och sen kommer ytterligare fyra soldater för att tvinga de väntande palestinierna, cirka 120 stycken, 50 meter bakåt. Det är förnedrande. Att behandlas som boskap, tvingas backa som vore man stående i en fålla, av en pojke i uniform som skulle kunna vara min lillebror är sjukt. Ännu värre för de äldre män och kvinnor, som tålmodigt och med värdighet väntar i kön, för att kunna passera och göra sitt jobb på andra sidan checkpointen. Besöka barnbarn, gå till sjukhus, resa till stan, leva ett liv som en vanlig människa.
Mina ungar var rastlösa, frustrerade och oroliga för att resan skulle ställas in. Pojkarna i min grupp var storvuxna, kaxigt bredaxlade, men oroligt väntande.
”Hanin, kommer de skicka tillbaka oss, Hanin vad händer, Hanin vad sa han”. Jag svarar inte, kan inte svara dem på arabiska eftersom min arabiska gör mig till "en av dem" när jag desperat måste bibehålla min status som utlänning inför soldater som respekterar svenska pass. En människa.
Soldaters skrik, soldaters hån, soldaters slag med geväret över ryggen, gevärets ilska bränner i kapp med solen, svett som pärlas, fötter som trampar, trampar fel, förnedring som kliar i skinnet, pojkars förvirring och nervositet, lägerledares sorg över att inte kunna skydda tonåringar som lovats frihet ur fängelset, fängelset som känns mindre och kvavare, väggar som tränger på.
Jag pratar artig engelska, engelska som låter myndig och lugn och opolitisk och fri från hot, fastän soldaters blickar mot alla andra "Araberna" säger något annat. Skriket i min strupe skulle kväsas, min vrede kuvas, för att barnen inte ska drabbas, för att min vrede inte är lika viktig som deras timmar av frihet.
Soldaters order är Lagen, och vi förväntas lyda, villigt.
En av soldaterna skäms när han tittar på mig, han skyddar mig från fler slag, fastän hans kvinnliga kollega mer än gärna utdelar några till mot just mig. Jag känner igen henne ifrån förra året, och en sammandrabbning vi hade vid Qalandiya, och jag misstänker att hon känner igen mig också, även om inga ord yttras kring saken.
Vi står så, och till slut beslutar jag att skicka bort alla ungar, från främre delen av kön, så att de inte riskerar fler slag och knuffar.
Jag står kvar ensam, som ett konstigt rymdvarelsefenomen i klargul tunika. Pratar som om jag står i krogkön och vill komma in.
Som om vi alla är människor.
Tiden försvinner, Dunya och de andra har redan kommit tillbaka och väntar otåligt på andra sidan vägspärren, hon undrar vad som händer, hör kaoset, hör min diplomati bland galenskapen, och tillslut övertygar jag commandern om det förträffliga i min idé att låta ungarna gå förbi vägspärren, i körfältet, och passera de stående i kön, något jag skäms över. Han nickar, och i samma sekund springer jag tillbaka, ställer ungarna i ett prydligt led, och låter dem gå förbi, en och en. under övervakan av soldaten som skämdes inför mig.
En av pojkarna, en storvuxen bastant ung man får en av soldaternas uppmärksamhet, och han anklagas för att ha kastat en uppkäftig blick, en blick! mot honom. Jag låtsas arg, skäller och hotar med mammas bannor, och till slut är alla ungarna igenom, alla ledare igenom, och mitt hjärta börjar klappa. Jag kliver på bussen medan tårar bränner, hjärtat värker.
Resten av resan är en dimma. Sittande längst fram i bussen är jag tyst, låter de andra berätta vad vi ska göra, vad som händer nu.
Vi passerar ytterligare några vägspärrar, men nu sittande i bussen, och vid ett tillfälle är vi nära att skickas tillbaka.
Till slut kommer vi fram till Beit Jmal. Ett otroligt vackert kloster, bebott av ett antal italienska munkar, varav en varit här sedan 1937.
Ungar som springer, ungar som leker, ungar som inte tror sina ögon när de ser det praktfullt gröna berg som omger dem, basketplaner, trädgårdar och lummiga grönområden.
Ungar som inte vill sova fastän klockan är 1 på natten, och två, och tre och 4 på natten. Ungar på läger.
Som människor.
9 kommentarer:
Det du bortser ifrån är att araber som mördar israeliska civila (senast med en bulldozer) förstör för alla andra.
Konflikten är inte baserad på ras eller religion (från judisk sida) utan på att araberna upprätthåller en konstant aggression - ett krigstillstånd.
Endast araberna själva kan lösa detta. Tills dess får de stå ut (med sig själva).
First of all. Det heter Palestinier. Forolampa inte min intelligens, och om du inte ens ar tuff nog att sta for det du sager med ditt namn vet jag inte vad jag ska svara dig om att morda civila.
Lat mig ge dig en ogonblicksbild.
ISRAELISKA soldater star just nu i en vagsparr pa PALESTINSK mark och kontrollerar 120 personer, varav manga kvinnor och barn. En ISRAELISK ockupation uppratthalls genom ekonomi, militar och politik. De bygger en 8 meter hog mur, 700 kilometer lang, majoriteten pa mark som stulits for att inkorporeras i den egna staten. Den sk. vapenvila som nu rader hindrar inte israeliska styrkor fran att dagligen invadera en ny palestinsk stad eller flyktinglager och skjuta, skada, arrestera och doda annu fler palestinier.
Jag skulle saga att krigstillstandet ganska duktigt uppratthalls av tokskallarna pa andra sidan muren, de som ar sa tuffa i sina pansarvagnar, strdsflyg och Humvees. Att du ursaktar krigsforbrytelser och ignorering av FN-resolutioner ar anmarkningsvart. Men oforsvarbart.
Så bra att jag hittade dig igen och den här bloggen. (Du hade en annan tidigare eller hur "Trip to Gaza"?) Nu har jag länkat till din blogg igen, en blogg som alla borde läsa - begrunda och lära sig från.
Du har min fulla beundran.
Kerstin... Jag har forutsattningarna for att kunna gora det har varje ar, sprakligt, pass, ekonomiskt. Men det blir svarare och svarare, for att inget forandras utom blognamnet. Jag ar arg och ledsen, och det ar drivmedel nog. Men vi maste gora mer, du maste gora mer dar hemma. Jag ocksa. Hoppas allt ar bra med dig.
Anonym... Jag traffade nyligen en delegation parlamentariker och domare fran Sydafrika som var chockerade over vad de fatt se har. Det argument som chockerade dem mest var just det du anvande. "Araberna ar valdsamma".
-"Apartheid legitimerades med argumentet 'the blacks are violent', 'they're savages, we are only doing what we can to protect ourselves'"
Tro inte att det argument du anvander ar nytt frascht och neutralt. Du finns i en lang rad av apologeter for rasism och fordrivning.
Tack för frågan om mitt välbefinnande. Mig går det ingen nöd på, bara jag låter bli att tänka på allt elände i världen några timmar då och då.
Jag blir också rasande när jag tänker på Israels politik. Det verkar dock, fast det går sakta, som om allt fler, och även i USA, börjar förstå vad som händer därnere. Det är ju inte lätt att göra det här i Sverige (eller i USA,) med tanke på hur indoktrineringen ser ut här och hur massmedia beskriver och talar/skriver om katastrofen.
Det är dessutom inte lätt att inse att man varit lurad hela sitt liv. Jag vet, för det hände mig. Jag var också ensidig Israelvän och trodde på berättelsen om "det tomma landet", pga uppväxt, massmedia och skola, tills jag började studera statskunskap (med inriktning på internationell politik) vid Göteborgs universitet 1970 (då var jag 26 år) och chockerades, bl.a. över vad jag då fick veta om Israel och dess politik. Sedan dess har mitt förakt för massmedia och journalister bara fördjupats.
Dessa studier blev en total vändpunkt för mig och för mina politiska ställningstaganden. Men det var en psykiskt svår omställning som under en period gjorde mig mycket deprimerad. Så det finns en förklaring till att många försvarar sig med näbbar och klor mot sanningen.
De fanatiska Israelförsvararnas ställningstaganden är emellertid inte ursäktliga trots detta. Får man höra att saker och ting kanske inte är som man trodde, då är man inte ursäktad för att man avstår från att ta reda på mer. Då är det ens förbannade skyldighet att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig innan man bestämmer vad man ska tycka i fortsättningen. Okunskap är ett självvalt tillstånd!
Hittade hit via Kerstin. Länkar också gärna hit, jättebra blogg.
Jätteglad att jag hittade din blogg (via Kerstin här ovanför). Har själv kommit tillbaka efter några veckor på Västbanken och försöker ordna upp alla intryck...
Må ungarna känna sig trygga iallafall en liten stund.
Skicka en kommentar