Tortyren på en kulle

Jag delar lägenhet med två kvinnor vid namn Hanna och Dunya.
Hanna och Dunya var kvinnorna som tog med mig på Re:plugged förra året, (se inlägget Birthright längre ner för mer information) och som jag ska jobba med på årets re:plugged. Mer om det senare i veckan.
Förutom Replugged-resorna, där de tar med palestinska barn till sina byar och städer i det som nu är Israel arrangerar de även Unplugged, som är motsvarande resa för judiska ungdomar ifrån USA. Unplugged-resorna är till för judiska ungdomar som är beredda att se vad Israel egentligen gör på Västbanken, och i östra Jerusalem.
Gaza kommer de inte in i.
Birthrightresorna ska kontra idén om en judisk "födslorätt" som given av Gud till det judiska folket, och målet är att bygga antisionistiska judiska aktivister som sett den rasistiska Israel med egna ögon, och som kan utgöra en bas för solidaritetsarbetet i sina egna städer och samhällen.
Jag hade blivit ombedd att följa med ungdomarna under en av dagarna då de reste runt på Västbanken, för att ge dem ett palestinskt perspektiv från någon som också kom ifrån diasporan.
Vi möttes upp i Deheishe flyktingläger, nära Betlehem, och jag åkte med i en av bilarna.
Jag åkte med Yosh, Sophie, Erica, Pete Hannah och Lilly.
Alla amerikaner, först och främst, mer eller mindre judiska, alla med olika band till den här platsen, alla med mer eller mindre smärtsamma lärdomar som gjorts under de dagar som passerat dittills.
Sophies föräldrar hade varit tveksamma till hennes medverkan i programmet, och hon berättade att de under hela hennes uppväxt stoppat pengar i en vit bössa, pengar som skulle gå till Israel, till judiska nationalfondens trädplanteringar, planteringar som hon nu insett haft som syfte att dölja ruinerna av palestinska byar.
Att se Palestina genom deras ögon var märkligt. Att se den plats som ger mig lugn som det man närmar sig med en gnagande oro i bröstet var underligt. Deras vuxna förmanande röster hemifrån påminde dem om att de inte var i sitt rätta element, trots att de rösterna inte hade någon erfarenhet av här och nu.
Jag lyssnar på deras frågor, fascineras av deras referenser, deras önskan om att förstå och den i grunden omvälvande erfarenhet som detta utgör för dem.
Människorna som bodde här förut, vad har hänt med dem tidigare, hör jag någon ifrån baksätet fråga, och jag sluter ögonen när chauffören berättar historien om byn vi just passerat.
Deras smärta är en annan. Deras chock djupare, deras skam påtaglig.
Hur lär man om, när en så central del av ens uppväxt varit en lögn.
Det som är en av de djupast inpräntade lögnerna, att detta landet var tomt är alldeles uppenbart inte sant. De åker förbi människorna som fått betala dyrt för inpräntandet av den lögnen.
Vi passerar en högt belägen kulle, med ett nybygge, och vår chaufför berättar att den byggnaden skall ersätta Al Moscobiye, eller The Russian compund som det heter på engelska. The Russian compound är polisstationen i Östra Jerusalem, dit mina palestinska vänner och kamrater tagits i decennier för att förhöras och torteras.
Tidigare var det en del av romersk-katolska kyrkans egendomar, och kyrkan har länge drivit en rättsprocess i Israel för att återkräva sin egendom, med motiveringen att det vanhelgar kyrkan och kyrkans namn.
Nu verkar det som att de får som de vill.
Tortyren slutar inte, den bara flyttas ut dit ingen kan höra fångarna skrika, ut på en kulle, som passeras av unga resenärer som innerligt vill något annat för den här platsen. Judar och palestinier.