torsdag 5 juni 2008

Stulen tid

Vi lämnade Betlehem på morgonen efter bröllopet.
Nora och jag hade bestämt att vi skulle hyra en bil, och åka runt i Yaffa en dag.
Min vän Woody bor där också, så det skulle bli lite strandhäng dessutom, något som jag inte gjort på tre år.
Lördag morgon var vägspärren otroligt jobbig, som om någon försökte dra ut en tand med pianotråd.
Soldaterna maskade, grinade, och bitchade extra hårt, och det var vi resenärer som förväntades ta emot deras jävlighet.
Den gamla kvinnan som rest i buss hade reumatism, och kunde inte ställa sig upp under inspektion. Hon skälldes ut av en av soldaterna som vägrade prata engelska med mig.

Jag hatar så innerligt att de kan behandla palestinier som undermänniskor.
Det här systemet är gjort för att du inte ska behöva tänka när du beter dig grymt och omänskligt. Det är tänkt att göra grymhet till rutin, till praxis, och när människor reagerar mot systemet är det de som ska sättas på plats, inte du eller den rasistiska struktur du försvarar.





Det här är en bild av Checkpointen Qalandia, mellan Jerusalem och Ramallah, tagen i vintras, med den obligatoriska glada hälsningen, för att ytterligare förstärka det absurda.





Systemet funkar så här:
För att ha rätt att röra sig utanför Betlehem behöver du falla under några olika kategorier. Antingen krävs det A) ett blått ID-kort som säger att du är ifrån Jerusalem, B) ett tillstånd att vistas utanför din egen stad, utfärdat av israeliska militären, om du ex. behöver läkarvård som inte går att få på något av de få stora, och illa utrustade palestinska sjukhusen, eller om du av en eller annan anledning behöver finnas i 48 (det palestinska namnet på israel). C) Eller så har du ett arbetstillstånd, också det utfärdat och kollat genom israeliska militären, och dess underrättelsetjänster.
Eller så kan du vara medborgare i något annat land, typ Sverige eller USA.

Tillstånd är svåra, för att inte säga omöjliga att få om israelerna bestämt att du inget ska ha. Och skälet till att neka dig tillstånd är väldigt random, och ingenting som behöver redovisas.

Som svensk palestinier blir skillnaden mellan mig och mina palestinska landsmän extra tydlig, för det borde inte finnas någon skillnad i utseende. Jag är lika brun, jag är lika palestinsk. Men det sitter i klassmarkörer, i språk, i kläder, rörelsemönster, och i huruvida det går att behandla en människa illa och komma undan med det.

Samma sak gäller åt andra hållet, men utan trakasserierna.
Skulle du vara israel och vilja åka in på de palestinska områdena är detta olagligt. Din egen regering förbjuder dig att befinna dig på Västbanken om du inte är antingen bosättare eller soldat.
Är du bosättare åker du in och ut på Västbanken på vägar som är gjorda för just detta ändamål, men du får inte resa in i en palestinsk stad. Är du soldat åker du bara in i städerna för att gripa någon, döda någon, orsaka oro under nattliga räder eller förstöra något. Allt annat är förbjudet.




Vi sitter i bussen när en liten rund kvinnlig soldat med galen sminkning, stora örhängen och en mobiltelefon med musik skränande i högtalaren gör sitt intåg.
Hon börjar samla in ID-kort, men ägnar inte en tanke åt Nora eller mig. Strax därpå får hon syn på en manlig soldatkollega genom fönstret, och springer ut tjutandes, som vore hon en oregerlig tonåring, som en bångstyrig köttbulle på ben. De irriterar mig så mycket, till stor del beroende på att den där köttbullen på ben, den där irriterande tonårstjejen har kontroll över oss alla, vi passagerare sittande i bussen på väg till vänner, läkarbesökt, bröllop och möten. Känslan av att inte ens kontrollera sina tider, för att nåt jävla miffo till soldattjej ska kunna ragga.

Efter en obegripligt lång väntan på att soldattjejen ska få kontroll på sina hormoner åker vi slutligen därifrån.




David, Nora och jag hyr en bil på Ben Gurion-flygplatsen.
Vi sätter oss i bilen, och lyssnar på den enda skiva vi har med oss, de palestinska rapparna DAM. De bor i Lidd, i det som idag är israel, och vi hänger med Suheil och Mahmood på stranden i Yaffa.
Jag tittar ut genom fönstret, ser bara landet under stenarna, och musiken ekar i mina öron. Stulen mark, stulen historia, stulet land, stulen nationalitet, stulet.





Här är texten till en av DAMs låtar.


- Mali Huriye - I Don't Have Freedom
(Featuring Ala' Azam and Anat Ig'bariye)

Tamer:
We've been like this more than 50 years
Living as prisoners behind the bars of paragraphs
Of agreements that change nothing
We haven't seen any light, and if we peek between the bars
We see a blue sky and white clouds
In the center a star reminds me that I'm limited
But no, I'm strong, staying optimistic
You won't limit my hope by a wall of separation
And if this barrier comes between me and my land
I'll still be connected to Palestine
Like an embryo to the umbilical cord
My feet are the roots of the olive tree
Keep on prospering, fathering and renewing branches
Every branch
Grown for peace
Every branch
Under the pressure of occupation
Refusing to give up
So why don't I have freedom?
Because I refuse to live in slavery

Chorus:
Everywhere I go I see borders, imprisoning humanity
Why can't I be free like other children in this world?
Everywhere I go I see borders, imprisoning humanity
Why can't I be free like other children in this world?

Mahmoud:
We searched for peace between Generals
Until we all became war children
Asking for freedom from prisons that want us
With closed and blind eyes
Our eyes staring at the free children
Always keep on rolling to a better life
Our leaders only flavor their speeches
Opening their mouths but shutting out hope
We use power because of our weakness
So life will treat us gently
We saw that we don't rule our own destiny
So we tried to grasp it in our hands and it died
All we asked for was a breath
And what did we sacrifice for it?
Also a breath
So you tell me
Why can't I be free like other children in this world?
(chorus)

Suhell:
I don't want to live on my knees
I'd rather not die at all
I still see the Occupation
Reaching his hand
Not for peace, not for equality
Not to mend things between us
But to suffocate me
Here's another massacre
And a wall that's separating me myself and I
The U.S. has made it their 51st state
Cleaning the Middle East of its Indians
Hitting us then blaming us
But all the biggest armies in the world
Are weak against the hope of the children

(chorus)

Little girl reading a poem:
We want an angry generation
To plough the sky, to blow up history
To blow up our thoughts
We want a new generation
That does not forgive mistakes
That does not bend
We want a generation of giants

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet att du tycker som du tycker. Men fakta säger någonting annat. Ingen mark i Israel är "stulen", oavsett hur du vill definiera det ordet.

Tänkte att det kan vara viktigt att påpeka verkligheten då och då...

Hanin goes to Lebanon sa...

Lina, jag skulle saga att majoriteten av all mark i Israel ar stulen. JNF exempelvis, Judiska nationalfonden, samlar in pengar for att plantera skog over just den stulna marken, for att sana som du ska slippa kannas vid vad staten gjort under 60 ar.
JNF ager 13 procent av all mark i Israel, mark som inte far anvandas av icke-judar, en rasistisk praktik som ar imponerande i sin apartheidhet. Tycker du inte? http://www.haaretz.com/hasen/spages/906704.html