torsdag 5 juni 2008

Friheten är nära

Nora Woody och jag umgås på stranden.
Sist jag var här var med Robert, för tre år sedan. Allt är annorlunda nu.
Suheil och Mahmoud från Dam tittar förbi en stund, de är på väg till sin turné i Frankrike och Italien, och vi pratar om det vi upplevt i Palestina hittills.
Killarnas musik har varit soundtracket i mitt huvud de senaste dagarna, när de frågar vem som är terrorist, när de frammanar gamla drömmar, påminner om att vi alla delar ett band som landgränser inte kan bryta, och att rättvisa fortfarande är drömmen.
Jag glädjer mig åt killarnas framgång, för att de är ett stort jävla fuck you i den självgoda israeliska nationalismen.

Vi badar ibland, men mest umgås vi, pratar, solar, läser och softar.
Det skulle kunna vara vilken strand som helst.
Jag med min förmåga att somna överallt. Woody blek och envis som vägrar smörja sig, och Nora som berättar historier.
Men allt jag tänker på är landet under stenarna. Att allt det här är Palestina, att jag är här på nåder, att historia döljs och förnekas.
Woody bor i palestinska Yaffa, en stad som efter 60 år inte går att skilja från Tel Aviv med en gräns, men som om man tittar på arkitektur, moskéer, befolkning är alldeles unik.
För några månader sedan filmade Woody en brutal polismisshandel av en palestinsk kille från Israel. Han berättar för mig att det enda unika med denna misshandel var att nån fick det på band, och att nyhetsprogrammet de pratat med först varit intresserade av att sända misshandeln, men sedan tackat nej när de insåg att offret var arabiskt.
Jag köper något att äta av unga män som skulle kunna vara mina bröder, och är noggrann med att tala arabiska, som en påminnelse om att vi faktiskt hör ihop.
Efteråt vet jag inte vem jag försöker påminna. Mig själv eller de.
Vi går tillbaka till Woodys grisiga lya, och bestämmer oss för att träffa vår gamla vän från Balata, Hammoudi.

Hammoudi är två meter lång och hyperaktiv.
Han rör sig som om någon klockade honom på tiden, hans noggrannt skulpterade skägg gör honom än mer iögonenfallande, och ljudet han utstöter när han är lycklig får Nora och jag att krevera i skratt. En blandning mellan ett skrik och ett utbrott.
Hammoudi smyger sig in och ut ur Israel någon gång i veckan, och är kvar tills han tröttnar.
Han reser från sitt flyktingläger, Balata, i utkanten av Nablus, och tillsammans med andra unga män beger han sig mot Israel.
För arbete, för att träffa familj, eller bara för att låta tankarna glida bort, och tänka på andra saker än vardag och problem.
Det som vilken ung svensk kille i 20-årsåldern som helst tar för givet kan kosta Hammoudi livet, eller böter, eller fängelsetid.



Hammoudis pappa lämnade familjen när Hammoudi var blott 20 dagar gammal. Vid 23 års ålder säger han det som vore det ett faktum han accepterat, och berättar vidare att första gången han träffade sin far var han 13.
Hammoudis pappa lever i Israel, han har en ny familj, och alla i Balata vet att Hammoudis pappa är kollaboratör.
Det betyder att han jobbar för eller med israeliska underrättelsetjänsten, vilket är något av det mest föraktade man kan göra. Jag vet en påstådd kollaboratör i Nablus som blev skjuten i benen, sex skott i vardera ben, som en varning till andra.

Men Hammoudi är inte sin fars son. Han är en man som pratar om frihet som vore den något han kunde se framför sig, men inte röra. Han älskar Israel för att han är fri här, så länge som ingen tar fast honom, anmäler honom till polisen, eller skjuter honom på väg till och från friheten.
Det jag tycker om med Hammoudi är att han inte nöjer sig med att betrakta sina drömmar. Han är förlovad med en vacker och begåvad brittisk-pakistansk tjej som han träffade i lägret, och de planerar att gifta sig i sommar. Han gör det han vill, på infall, till synes obehindrad och som en virvelvind.
På sitt sätt är Hammoudi friare än de flesta andra jag känner, eftersom han vet värdet av sin frihet.
Hammoudi har ständigt sin mobiltelefon i handen, kommunicerar med alla på en gång tycks det, och vi bestämmer där och då att resa till Tiberias, i vår hyrbil.
Att ta upp palestinier som vistas olagligt i Israel är riskabelt. Det kan resultera i dryga böter, fängelse eller deportation.
Men Hammoudi och hans vän Rizq är våra vänner, våra värdar, trots att de inte är lika välkomna här som vi är, med våra svennepass och fina stämplar.

Vi åker från Yaffa till Haifa, Nora bakom ratten, jag i framsätet och tre grabbar i baksätet. Fortfarande med Dam som enda skiva i stereon letar vi oss till Haifa. När en polisbil eller militärjeep passerar blixtrar tanken förbi, att vi kommer bli stoppade.
Vi kommer fram till Haifa vid elva, och beslutar att åka till Akka istället för Tiberias.




Akka är den stad dit handelfartyg reste för att få tillträde till Palestina. Som en av världens äldsta bebodda städer stoltserar Akka med sin vackra stenmur, fortet som skyddade Akka från inkräktare.
Vi sätter oss vid muren, Rizq, Hammoud, Woody Nora och jag.
Hammoudi pratar mycket, mest om hur mycket han älskar havet. Hon pratar med mig, säger han, och jag ler, men skrattar inte. Vi dricker och pratar och lyssnar på musik från killarnas mobiler. Friheten tycks nära.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är inte förvånad att Hammoudi älskar Israel. Där är man fri. Och särskilt han, som riskerar att straffas av andra palestinier därför att hans pappa anmält palestinska mördare som planerar och genomför attentat mot israeliska civila.

Det är tragiskt att dem som har mod och civilkurage att försöka stoppa mord och terror betraktas som 'förrädare' av andra palestinier. Det säger en del om det palestinska samhället.

Hanin goes to Lebanon sa...

Rickard. Du vet inget om Hammoudi, om livet har, eller om vad han gar igenom. Jag foreslar att du laser en bok eller slar upp en tidning. eller gar igenom nagon av de manga manga rattsprocesser som pagar har, dar palestinier gar till domstol for ratten att behandlas som manniskor, palestinska och sudanesiska arbetare som utnyttjas av sina arbetsgivare, och sen fornekas sin lon av ex. bosattare i Kiryat arba, som ar det senaste exemplet. Palestinier i byar i 48 som fornekats ratten till el och vatten av staten i 60 ar, som fatt ga till domstol for att oht hamna pa en karta. Palestinier som kan torteras i hundra dagar innan nagon har ratt att stalla fragor.
Du ar fri i Israel om du ar vit, hogerorienterad och inte har nat emot att andra utsatts for den rasism du sjalv ar skyddad fran.

Anonym sa...

rickard:
Å andra sidan berättas det om att man som kristen riskerar att bli spottad på i Israel - av judiska israeler!