Countdown

Jag träffade min mor igår. Vi promenerade till stan, tillsammans med en ny fin vän, och vi pratade, och jag tittade ner mot henne, och såg hennes ansikte, och hennes leende, och hennes skratt. Jag såg så mycket i henne som jag ser i mig själv, och där och då insåg jag att den väg jag trott att jag valt aldrig var ett val.
Den var resultatet av "arv och miljö" som Önder sa.
Mina föräldrars arv, stolta, starka och envisa.
Men också resultatet av allt de genomlevt och överlevt för oss.
Varje ny resa är en utmaning, varje ny resa tar mig ut i en känslostorm som jag inte kan kontrollera, men fysiskt också in i en miljö som är till sin natur förtryckande, och kvävande av liv.
Det är ockupationens kärna. Att förtrycka liv, och göra det svårt, för att inte säga omöjligt att leva utan hinder.
Mot sig har de livet som det levs i Palestina.
Familjer samlas och pratar, vänner håller varandra i händerna när de går genom gatorna i Ramallah, eller Nablus. Mina favoritpojkar springer iväg långt ifrån flyktinglägret en hel eftermiddag för att plocka svamp åt oss, och kärlek uppstår närs och fullbordas.

Den här sommaren kommer att vara den bästa. För trots ockupation och sionism vill jag visa er Palestina. Så som hon framstår för mig, och så som hon skulle vara, om förnedringen inte fanns.

Det här året skall också vara ett experiment i mitt skrivande.
Berättar mer snart.