Rädda Edward

Jag vill erkänna en sak för er, som jag skäms för:
- Jag har stulit en bok!

Det dygn jag tillbringat i Yaffa, lugnet här som kontrast till upproret i mig, husen som fått nya namn, träden som fått nya rötter. Allt blev för mycket.

Woody bor med tre israeler i en lägenhet i Yaffa. Bland alla arty och lite independent saker som finns i lägenheten hittade jag en bok, av den nu avlidne palestinska författaren, aktivisten och min egen förebild Edward Said. Said var ett av skälen till att jag ville åka hit som 18-åring, han var ödmjuk nog att besvara mina mail när jag kom tillbaka hem den gången, förvirrad och i kaos, och hans exempel och hans röst har fortsatt att vara en röst av nyanser men full av rättvisa.
Det är heller inte vilken bok som helst, utan hans självbiografi "Out Of Place". Den står där, i bokhyllan bland en massa andra böcker om örter och medicin.
Jag i Yaffa, en palestinsk stad som sakta förvandlas till något annat, Edwards biografi är framför mig och beskriver samma etniska rensning...
Jag tog den.
Inte för att jag inte hade läst den, inte för att jag inte ägde en egen kopia, utan för att jag ville rädda Edward, ville inte lämna honom kvar i bokhyllan när jag själv skulle åka därifrån.
Jag erkände mitt tilltag för Nora och Woody. Båda skrattade men förstod, även om det inte lättade mitt dåliga samvete.
Nu ligger Edward i en påse i min väska, och gnager i mig,påminner mig om att stöld är fel, speciellt när det suddar ut en historia som borde höras.

Friheten är nära

Nora Woody och jag umgås på stranden.
Sist jag var här var med Robert, för tre år sedan. Allt är annorlunda nu.
Suheil och Mahmoud från Dam tittar förbi en stund, de är på väg till sin turné i Frankrike och Italien, och vi pratar om det vi upplevt i Palestina hittills.
Killarnas musik har varit soundtracket i mitt huvud de senaste dagarna, när de frågar vem som är terrorist, när de frammanar gamla drömmar, påminner om att vi alla delar ett band som landgränser inte kan bryta, och att rättvisa fortfarande är drömmen.
Jag glädjer mig åt killarnas framgång, för att de är ett stort jävla fuck you i den självgoda israeliska nationalismen.

Vi badar ibland, men mest umgås vi, pratar, solar, läser och softar.
Det skulle kunna vara vilken strand som helst.
Jag med min förmåga att somna överallt. Woody blek och envis som vägrar smörja sig, och Nora som berättar historier.
Men allt jag tänker på är landet under stenarna. Att allt det här är Palestina, att jag är här på nåder, att historia döljs och förnekas.
Woody bor i palestinska Yaffa, en stad som efter 60 år inte går att skilja från Tel Aviv med en gräns, men som om man tittar på arkitektur, moskéer, befolkning är alldeles unik.
För några månader sedan filmade Woody en brutal polismisshandel av en palestinsk kille från Israel. Han berättar för mig att det enda unika med denna misshandel var att nån fick det på band, och att nyhetsprogrammet de pratat med först varit intresserade av att sända misshandeln, men sedan tackat nej när de insåg att offret var arabiskt.
Jag köper något att äta av unga män som skulle kunna vara mina bröder, och är noggrann med att tala arabiska, som en påminnelse om att vi faktiskt hör ihop.
Efteråt vet jag inte vem jag försöker påminna. Mig själv eller de.
Vi går tillbaka till Woodys grisiga lya, och bestämmer oss för att träffa vår gamla vän från Balata, Hammoudi.

Hammoudi är två meter lång och hyperaktiv.
Han rör sig som om någon klockade honom på tiden, hans noggrannt skulpterade skägg gör honom än mer iögonenfallande, och ljudet han utstöter när han är lycklig får Nora och jag att krevera i skratt. En blandning mellan ett skrik och ett utbrott.
Hammoudi smyger sig in och ut ur Israel någon gång i veckan, och är kvar tills han tröttnar.
Han reser från sitt flyktingläger, Balata, i utkanten av Nablus, och tillsammans med andra unga män beger han sig mot Israel.
För arbete, för att träffa familj, eller bara för att låta tankarna glida bort, och tänka på andra saker än vardag och problem.
Det som vilken ung svensk kille i 20-årsåldern som helst tar för givet kan kosta Hammoudi livet, eller böter, eller fängelsetid.



Hammoudis pappa lämnade familjen när Hammoudi var blott 20 dagar gammal. Vid 23 års ålder säger han det som vore det ett faktum han accepterat, och berättar vidare att första gången han träffade sin far var han 13.
Hammoudis pappa lever i Israel, han har en ny familj, och alla i Balata vet att Hammoudis pappa är kollaboratör.
Det betyder att han jobbar för eller med israeliska underrättelsetjänsten, vilket är något av det mest föraktade man kan göra. Jag vet en påstådd kollaboratör i Nablus som blev skjuten i benen, sex skott i vardera ben, som en varning till andra.

Men Hammoudi är inte sin fars son. Han är en man som pratar om frihet som vore den något han kunde se framför sig, men inte röra. Han älskar Israel för att han är fri här, så länge som ingen tar fast honom, anmäler honom till polisen, eller skjuter honom på väg till och från friheten.
Det jag tycker om med Hammoudi är att han inte nöjer sig med att betrakta sina drömmar. Han är förlovad med en vacker och begåvad brittisk-pakistansk tjej som han träffade i lägret, och de planerar att gifta sig i sommar. Han gör det han vill, på infall, till synes obehindrad och som en virvelvind.
På sitt sätt är Hammoudi friare än de flesta andra jag känner, eftersom han vet värdet av sin frihet.
Hammoudi har ständigt sin mobiltelefon i handen, kommunicerar med alla på en gång tycks det, och vi bestämmer där och då att resa till Tiberias, i vår hyrbil.
Att ta upp palestinier som vistas olagligt i Israel är riskabelt. Det kan resultera i dryga böter, fängelse eller deportation.
Men Hammoudi och hans vän Rizq är våra vänner, våra värdar, trots att de inte är lika välkomna här som vi är, med våra svennepass och fina stämplar.

Vi åker från Yaffa till Haifa, Nora bakom ratten, jag i framsätet och tre grabbar i baksätet. Fortfarande med Dam som enda skiva i stereon letar vi oss till Haifa. När en polisbil eller militärjeep passerar blixtrar tanken förbi, att vi kommer bli stoppade.
Vi kommer fram till Haifa vid elva, och beslutar att åka till Akka istället för Tiberias.




Akka är den stad dit handelfartyg reste för att få tillträde till Palestina. Som en av världens äldsta bebodda städer stoltserar Akka med sin vackra stenmur, fortet som skyddade Akka från inkräktare.
Vi sätter oss vid muren, Rizq, Hammoud, Woody Nora och jag.
Hammoudi pratar mycket, mest om hur mycket han älskar havet. Hon pratar med mig, säger han, och jag ler, men skrattar inte. Vi dricker och pratar och lyssnar på musik från killarnas mobiler. Friheten tycks nära.

Stulen tid

Vi lämnade Betlehem på morgonen efter bröllopet.
Nora och jag hade bestämt att vi skulle hyra en bil, och åka runt i Yaffa en dag.
Min vän Woody bor där också, så det skulle bli lite strandhäng dessutom, något som jag inte gjort på tre år.
Lördag morgon var vägspärren otroligt jobbig, som om någon försökte dra ut en tand med pianotråd.
Soldaterna maskade, grinade, och bitchade extra hårt, och det var vi resenärer som förväntades ta emot deras jävlighet.
Den gamla kvinnan som rest i buss hade reumatism, och kunde inte ställa sig upp under inspektion. Hon skälldes ut av en av soldaterna som vägrade prata engelska med mig.

Jag hatar så innerligt att de kan behandla palestinier som undermänniskor.
Det här systemet är gjort för att du inte ska behöva tänka när du beter dig grymt och omänskligt. Det är tänkt att göra grymhet till rutin, till praxis, och när människor reagerar mot systemet är det de som ska sättas på plats, inte du eller den rasistiska struktur du försvarar.





Det här är en bild av Checkpointen Qalandia, mellan Jerusalem och Ramallah, tagen i vintras, med den obligatoriska glada hälsningen, för att ytterligare förstärka det absurda.





Systemet funkar så här:
För att ha rätt att röra sig utanför Betlehem behöver du falla under några olika kategorier. Antingen krävs det A) ett blått ID-kort som säger att du är ifrån Jerusalem, B) ett tillstånd att vistas utanför din egen stad, utfärdat av israeliska militären, om du ex. behöver läkarvård som inte går att få på något av de få stora, och illa utrustade palestinska sjukhusen, eller om du av en eller annan anledning behöver finnas i 48 (det palestinska namnet på israel). C) Eller så har du ett arbetstillstånd, också det utfärdat och kollat genom israeliska militären, och dess underrättelsetjänster.
Eller så kan du vara medborgare i något annat land, typ Sverige eller USA.

Tillstånd är svåra, för att inte säga omöjliga att få om israelerna bestämt att du inget ska ha. Och skälet till att neka dig tillstånd är väldigt random, och ingenting som behöver redovisas.

Som svensk palestinier blir skillnaden mellan mig och mina palestinska landsmän extra tydlig, för det borde inte finnas någon skillnad i utseende. Jag är lika brun, jag är lika palestinsk. Men det sitter i klassmarkörer, i språk, i kläder, rörelsemönster, och i huruvida det går att behandla en människa illa och komma undan med det.

Samma sak gäller åt andra hållet, men utan trakasserierna.
Skulle du vara israel och vilja åka in på de palestinska områdena är detta olagligt. Din egen regering förbjuder dig att befinna dig på Västbanken om du inte är antingen bosättare eller soldat.
Är du bosättare åker du in och ut på Västbanken på vägar som är gjorda för just detta ändamål, men du får inte resa in i en palestinsk stad. Är du soldat åker du bara in i städerna för att gripa någon, döda någon, orsaka oro under nattliga räder eller förstöra något. Allt annat är förbjudet.




Vi sitter i bussen när en liten rund kvinnlig soldat med galen sminkning, stora örhängen och en mobiltelefon med musik skränande i högtalaren gör sitt intåg.
Hon börjar samla in ID-kort, men ägnar inte en tanke åt Nora eller mig. Strax därpå får hon syn på en manlig soldatkollega genom fönstret, och springer ut tjutandes, som vore hon en oregerlig tonåring, som en bångstyrig köttbulle på ben. De irriterar mig så mycket, till stor del beroende på att den där köttbullen på ben, den där irriterande tonårstjejen har kontroll över oss alla, vi passagerare sittande i bussen på väg till vänner, läkarbesökt, bröllop och möten. Känslan av att inte ens kontrollera sina tider, för att nåt jävla miffo till soldattjej ska kunna ragga.

Efter en obegripligt lång väntan på att soldattjejen ska få kontroll på sina hormoner åker vi slutligen därifrån.




David, Nora och jag hyr en bil på Ben Gurion-flygplatsen.
Vi sätter oss i bilen, och lyssnar på den enda skiva vi har med oss, de palestinska rapparna DAM. De bor i Lidd, i det som idag är israel, och vi hänger med Suheil och Mahmood på stranden i Yaffa.
Jag tittar ut genom fönstret, ser bara landet under stenarna, och musiken ekar i mina öron. Stulen mark, stulen historia, stulet land, stulen nationalitet, stulet.





Här är texten till en av DAMs låtar.


- Mali Huriye - I Don't Have Freedom
(Featuring Ala' Azam and Anat Ig'bariye)

Tamer:
We've been like this more than 50 years
Living as prisoners behind the bars of paragraphs
Of agreements that change nothing
We haven't seen any light, and if we peek between the bars
We see a blue sky and white clouds
In the center a star reminds me that I'm limited
But no, I'm strong, staying optimistic
You won't limit my hope by a wall of separation
And if this barrier comes between me and my land
I'll still be connected to Palestine
Like an embryo to the umbilical cord
My feet are the roots of the olive tree
Keep on prospering, fathering and renewing branches
Every branch
Grown for peace
Every branch
Under the pressure of occupation
Refusing to give up
So why don't I have freedom?
Because I refuse to live in slavery

Chorus:
Everywhere I go I see borders, imprisoning humanity
Why can't I be free like other children in this world?
Everywhere I go I see borders, imprisoning humanity
Why can't I be free like other children in this world?

Mahmoud:
We searched for peace between Generals
Until we all became war children
Asking for freedom from prisons that want us
With closed and blind eyes
Our eyes staring at the free children
Always keep on rolling to a better life
Our leaders only flavor their speeches
Opening their mouths but shutting out hope
We use power because of our weakness
So life will treat us gently
We saw that we don't rule our own destiny
So we tried to grasp it in our hands and it died
All we asked for was a breath
And what did we sacrifice for it?
Also a breath
So you tell me
Why can't I be free like other children in this world?
(chorus)

Suhell:
I don't want to live on my knees
I'd rather not die at all
I still see the Occupation
Reaching his hand
Not for peace, not for equality
Not to mend things between us
But to suffocate me
Here's another massacre
And a wall that's separating me myself and I
The U.S. has made it their 51st state
Cleaning the Middle East of its Indians
Hitting us then blaming us
But all the biggest armies in the world
Are weak against the hope of the children

(chorus)

Little girl reading a poem:
We want an angry generation
To plough the sky, to blow up history
To blow up our thoughts
We want a new generation
That does not forgive mistakes
That does not bend
We want a generation of giants