Alla "människors" lika värde

Jag mötte upp med Dunya och Hannah och resten av de volontärer som skulle jobba på Birthright Replugged på en underbar restaurang i Jerusalem.
60 ungar från 4 flyktinglägerorganisationer från hela Västbanken skulle samlas under tre dagar. De skulle leka, lära känna varandra, umgås, få känna på friheten, bada i havet och se det land som de bara hört talas om, dvs Palestina utanför lägret, bortom murar och soldater.
Som utlänningar med svenska och amerikanska och brittiska pass kan vi göra det som deras föräldrar inte kan, och ta dem genom nätet av vägspärrarna. Det kräver lirkande, pusslande och en aura av svennighet/yankee-het för att gå vägen, men det har vi gott om.
Vi var palestinier ifrån exilen, judar ifrån USA, och palestinier ifrån olika delar av Västbanken som tillsammans skulle se till att ungarnas upplevelse de närmaste dagarna förblev oförglömlig.
Vi delade upp flyktinglägren emellan oss, för att hämta upp barnen och eskortera dem alla in till klostret där sommarlägret skulle hållas.
Mitt gäng åkte till Balata och Huwwara, medan bussen fortsatte upp till Jenin, i norra Västbanken, där de skulle hämta upp Jeninkidsen, och sen hämta uppp oss igen.
Det var jag och Chris och Heike och Rosie och Ben.
Hoppa av bussen, förbi resenärer som passerat vägspärren och var på väg ut till områden bortom Nablus. Som vore de vanliga människor.


Vi passerade Huwwara, in genom den jävla metallgrinden jag hatar. Tog en taxi till Balata, som ligger i slutet av vägen som går från Huwwara, två kilometer bort ungefär. Genom myllret av barnen på gatorna, förbi bilder av martyrer och väggmålningar av Palestina kom vi fram till Yaffa kulturcenter.
Där stod ungarna som skulle följa med, förväntansfulla, uppspelta, totalt i spinn, springande och ropande och utom kontroll. Vi skulle räkna in dem, dela upp dem i smågrupper och ta dem till Huwwara, förbi den första checkpointen innan slutmålet.
Föräldrarna förmanade in i det sista, krävde lydnad och lugn av tonåringar som aldrig fått åka ut ur sitt läger, krävde vuxen mognad av barn som längtade efter att få testa sina vingar där inga taggtrådar omgärdade dem.
Några av flickorna var uppenbart över 16, men jag hade inte hjärta att säga nej till dem, och vi pratade istället om allt de skulle vara med om.
Vi delade upp oss i trånga taxibilar, kom fram till vägspärren fylld av människor, och ställde oss i kön för internationella, kvinnor, barn och män äldre än 45.
Det var varmt, pressade kroppar mot varandra, men långsamt gick kön framåt.

Håller i mammas gröna id-kort


Sen var det stopp!
Några minuter senare var galenskapen igång. En soldat ropar ”Bombövning” nästa ropar ”la wara, la wara” (bakåt! bakåt!) och sen kommer ytterligare fyra soldater för att tvinga de väntande palestinierna, cirka 120 stycken, 50 meter bakåt. Det är förnedrande. Att behandlas som boskap, tvingas backa som vore man stående i en fålla, av en pojke i uniform som skulle kunna vara min lillebror är sjukt. Ännu värre för de äldre män och kvinnor, som tålmodigt och med värdighet väntar i kön, för att kunna passera och göra sitt jobb på andra sidan checkpointen. Besöka barnbarn, gå till sjukhus, resa till stan, leva ett liv som en vanlig människa.
Mina ungar var rastlösa, frustrerade och oroliga för att resan skulle ställas in. Pojkarna i min grupp var storvuxna, kaxigt bredaxlade, men oroligt väntande.
”Hanin, kommer de skicka tillbaka oss, Hanin vad händer, Hanin vad sa han”. Jag svarar inte, kan inte svara dem på arabiska eftersom min arabiska gör mig till "en av dem" när jag desperat måste bibehålla min status som utlänning inför soldater som respekterar svenska pass. En människa.
Soldaters skrik, soldaters hån, soldaters slag med geväret över ryggen, gevärets ilska bränner i kapp med solen, svett som pärlas, fötter som trampar, trampar fel, förnedring som kliar i skinnet, pojkars förvirring och nervositet, lägerledares sorg över att inte kunna skydda tonåringar som lovats frihet ur fängelset, fängelset som känns mindre och kvavare, väggar som tränger på.
Jag pratar artig engelska, engelska som låter myndig och lugn och opolitisk och fri från hot, fastän soldaters blickar mot alla andra "Araberna" säger något annat. Skriket i min strupe skulle kväsas, min vrede kuvas, för att barnen inte ska drabbas, för att min vrede inte är lika viktig som deras timmar av frihet.
Soldaters order är Lagen, och vi förväntas lyda, villigt.
En av soldaterna skäms när han tittar på mig, han skyddar mig från fler slag, fastän hans kvinnliga kollega mer än gärna utdelar några till mot just mig. Jag känner igen henne ifrån förra året, och en sammandrabbning vi hade vid Qalandiya, och jag misstänker att hon känner igen mig också, även om inga ord yttras kring saken.
Vi står så, och till slut beslutar jag att skicka bort alla ungar, från främre delen av kön, så att de inte riskerar fler slag och knuffar.
Jag står kvar ensam, som ett konstigt rymdvarelsefenomen i klargul tunika. Pratar som om jag står i krogkön och vill komma in.
Som om vi alla är människor.

Tiden försvinner, Dunya och de andra har redan kommit tillbaka och väntar otåligt på andra sidan vägspärren, hon undrar vad som händer, hör kaoset, hör min diplomati bland galenskapen, och tillslut övertygar jag commandern om det förträffliga i min idé att låta ungarna gå förbi vägspärren, i körfältet, och passera de stående i kön, något jag skäms över. Han nickar, och i samma sekund springer jag tillbaka, ställer ungarna i ett prydligt led, och låter dem gå förbi, en och en. under övervakan av soldaten som skämdes inför mig.
En av pojkarna, en storvuxen bastant ung man får en av soldaternas uppmärksamhet, och han anklagas för att ha kastat en uppkäftig blick, en blick! mot honom. Jag låtsas arg, skäller och hotar med mammas bannor, och till slut är alla ungarna igenom, alla ledare igenom, och mitt hjärta börjar klappa. Jag kliver på bussen medan tårar bränner, hjärtat värker.
Resten av resan är en dimma. Sittande längst fram i bussen är jag tyst, låter de andra berätta vad vi ska göra, vad som händer nu.
Vi passerar ytterligare några vägspärrar, men nu sittande i bussen, och vid ett tillfälle är vi nära att skickas tillbaka.
Till slut kommer vi fram till Beit Jmal. Ett otroligt vackert kloster, bebott av ett antal italienska munkar, varav en varit här sedan 1937.
Ungar som springer, ungar som leker, ungar som inte tror sina ögon när de ser det praktfullt gröna berg som omger dem, basketplaner, trädgårdar och lummiga grönområden.

Ungar som inte vill sova fastän klockan är 1 på natten, och två, och tre och 4 på natten. Ungar på läger.
Som människor.

Tillstånd att vara i landet de stal

Jag har förklarat det tidigare, med vilka tillstånd som krävs för att befinna sig i områden utöver de du själv bor i.
Som israel får du inte befinna dig i icke-Israeliskkontrollerade områden (vilket är en självmotsägelse eftersom israel defacto kontrollerar vem som befinner sig härför att inte tala om vem som lever och dör), utan bara där soldater och bosättare får röra sig. Som palestinier får du inte befinna dig i andra områden än det du själv bor i, Jerusalempalestinier får röra sig överallt, och det får folk med internationella pass och giltiga visum också. Det är som ett rasbaserat ”hela havet stormar”.
Jag ska vara med och jobba på årets version av Birthright replugged, och i år ska 60 ungdomar i åldrarna 12 till strax innan 16 år medverka på resan, som ska samla dem ifrån 4 olika läger till ett kloster i ’48 års områden (det som idag är Israel) där de ska få göra aktiviteter på flyktingskap och drömmen om återvändo.
Ett antal vuxna ungdomsledare, som Ziad och Areej ifrån Deheishe har fått ansöka om tillstånd för att resa in i ’48 under dessa tre dagar, under villkor att de ej befinner sig i området under natten. Antar att sömn ska intagas på ockuperad och inte på stulen mark.
Det är Hannah och Dunya som arrangerar, och som deras personal har jag fått i uppgift att åka till bosättningen närmast Deheishe för att hämta ut de skriftliga ”dagpass” som de vuxna palestinierna ansökt om för att kunna vara med på lägret.
Ansökningarna har inte gjorts på basis att de ska vara med på en konferens om rätten till återvändande naturligtvis, utan en israelisk-palestinsk ”fredsby” vid namn Neve shalom-Wahat al Salam har gjort en hittepå-ansökan för en låtsaskonferens.
Jag åker till Beit El och blir avsläppt på huvudvägen som leder in till själva bosättningen. En bit längre fram finns nån form av administrationsavdelning tillhörande den israeliska militären, och det är där alla besöks- och arbetstillstånd hämtas, alla böter till den israeliska staten betalas, alla byggtillstånd lämnas och så vidare. Vill du få tillstånd att besöka din pojkvän eller maka, vill du kunna resa och plugga, eller bara få tillstånd att få läkarvård så är det hit du ska bege dig, och vänta… Din ansökan följs ibland upp av ett personligt möte med israeliska underrättelsetjänsten Shabak och sedan ett avslag eller medgivande besked. Avslaget besked är oftast bara 2 ord. ”Säkerhetsskäl angivna”.
Om ni någonsin undrat hur en ockupation sköts så är det genom skriftliga formulär och ansökningsprocesser, som alla illegitima styren med administrativ kontroll.
Jag kom in i ett rum med hundratalet väntande palestinier. Det var Kafkaartat, hela erfarenheten som tagen ur en pjäs om absurd evig väntan på ett slut som aldrig kommer. Det är varmt i väntsalen, ingen AC, ingen toalett, inget vatten. Bara en kall betongsal med obekväma ensätesplaststolar liknande de man ser på flygplatser med mellanrum emellan så att man inte skulle få för sig att lägga sig och vila när israeliska staten kallat.
Jag ser en roterande metalldörr i ena änden av rummet, men antar att eftersom jag kom in sist så dröjer det tills jag får komma fram till den. Just som jag gör en ansats för att sätta mig hörs en metallisktklingande röst i högtalarsystemet som kallar mig fram till metalldörren. Jag går fram med min handväska, trots att det står att det är strikt förbjudet, och vägrar lämna ifrån mig den. Deras skitregler är inte på riktigt, och de vet det själva. Jag passerar, med handväska igenom en metalldetektor, förbi en uttråkad snubbe bakom ett pansarglas, och in igenom nästa dörr, där en ny grupp människor sitter och väntar på att en ny grupp lata israeliska soldater ska göra sitt jobb.
På min lista finns 10 namn, vars tillstånd jag ska hämta ut.
Jag har fått instruktioner att inte åka härifrån utan alla tio namnen.
Medan jag sitter där, och lyssnar på de som går fram till glaset där soldaten sitter, försöker prata med honom genom det lilla utrymme mellan glas och metallglipa de lämnat för kommunikation, och hör den metallisktklingande rösten svara tillbaka, så inser jag varför upplevelsen är så obehaglig. Det är inte gjort för människor. Det är gjort för boskap, för robotar, som om en maskin kommunicerade med en annan. Det finns inga plana ytor att fylla i ditt papper på, det finns två uttorkade kulspetspennor fördelat på 30 främlingar, det finns bara en tvskärm som delger dig instruktioner för uppträdande och vad som krävs av dig i processen.
Du förväntas fylla i formulär med pennor som inte fungerar, lämna över papper till soldater som inte bryr sig, och svara på frågor riktade mot dig där svaret inte spelar nån roll.
Min romantiska deckare blir skrivunderlag för formulären, mina egna två pennor går runt bland de väntande, och min närvaro som utlänning får de väntande äldre männen att börja prata om Palme och Zlatan, två svenskar kring vilka det bildats myter i Palestina.
Tre av kvinnorna närvarande berättar att deras handväskor är kvar där ute i första väntrummet, och jag erbjuder mig att gå och hämta dem. Jag lämnar min egen, går ut genom utgången och möts av en ny roterande metalldörr, går runt husknuten, tillbaka in i det första väntrummet, nu fyllt med ännu fler människor, tar de ensamma kvinnliga handväskor jag ser, och passerar samma uttråkade soldat som tidigare.
När det blir min tur får jag en soldat som tar cirka hundra år på sig att bli färdig med att kolla upp de tio namn jag har på min lista. Jag ger honom namn, id-nummer och adress. Jag sätter mig igen, med min bok och min ipod, och en timma senare ropar han upp mitt namn.
Bara sju namn är godkända, två är avslagna, och en påstås bo i ett annat distrikt, och därmed hämta upp sitt tillstånd i en annan bosättning i det distriktet.
Jag ifrågasätter, skäller, och går sen ut, fly förbannad, slänger pennan på golvet, och hör soldaten skrika efter mig. De andra i rummet tittar på scenen som utspelar sig, och när jag kommit ut slår jag Hannahs nummer, förklarar situationen, och får instruktionen att jag inte kan gå utan det sista tillståndet, och därför måste gå tillbaka in i väntsalen igen.
Jag går hela vägen in, förbi de väntande ytterligare en gång, förbi metalldörren, in igenom metalldetektorn, och kommer fram till pansarglaset. En av kvinnorna i rummet berättar för mig att när jag flippade och lämnade rummet var en av soldaterna på väg efter mig med sitt gevär draget, och skulle lära mig en läxa.
Ordningen ska återupprättas, vreden som uppvisas skall alltid vara israelisk, aldrig i proportion till vad de utsätter människor för.
Samma soldat som skulle sätta mig på plats satt nu och stirrade på mig med mörk blick, muttrade och surade, och till slut fick jag honom att ge mig det sista tillståndet, som trots allt fanns hos honom och inte i någon avlägsen bosättning i Hebrondistriktet.
Jag åkte därifrån, med tillstånd för åtta palestinier att besöka sitt land, det land som stulits ifrån dem, som deras föräldrar och far- och morföräldrar fördrivits ifrån, och som de nu tillåts besöka under tre dagars tid, under dagtid endast.
Min far brukade säga att endast tjuven har dubbla lås på sin dörr om natten, av rädsla för att själv bli bestulen. Den som inte gör något ont har ingenting att frukta.
När jag ser deras murar och metallgrindar, deras elektroniska sensorer och övervakningssystem inser jag att tjuvens rädsla manifesteras i det som kallas ”säkerhet”, och att inga murar i världen kan rädda tjuven från den rädslan.

Ilskna läsare, ni måste softa

Vad är det ni blir så arga för?
Jag har bloggat i en dryg månad, och ligger pinsamt efter i schemat, men det kommer fler inlägg snart, så fort de finputsats färdigt. Responsen på bloggen har dock varit intressant, och lite oväntad.
Mina vänner vet vilka de är. Jag tycker så mycket om er, och det är framförallt för er jag skriver. Dels för att jag tror att det är genom er, och era vänners vänner som röster ifrån platser som Palestina förstärks, men också för att det är ni som är mitt sammanhang, för att inte resan och bloggen ska vara ett desperat skrik i mörkret.
Men för alla andra…
Jag ska uppdatera er om vad som händer, såhär bakom kulisserna i bloggen: Efter några inledande mail ifrån läsare som hittat till bloggen beslutade jag mig för att helt enkelt inte ägna skribenterna någon vidare tid eller tanke.
Det mesta är antingen hatiskt eller avfärdande.
En läsare menar att jag suttit och hittat på hela bloggen, att jag liksom photoshopat hela den israeliska ockupationen och att inget av det jag skriver har hänt. Jag är nån form av Mellanösternfixerad mytoman som sitter i min lägenhet i typ Eskilstuna och hallucinerar. Andra är inte lika dramatiska, men menar att ”vänsterns problem” är att man inte ser hela bilden. Soldaterna är högmoraliska ynglingar, israeliska politikerna är pragmatiska problemlösare, muren är ett slags ”säkerhetsgaranti” för båda sidor.
Jag vet inte vad den så kallade ”hela bilden” skulle vara vara. Som om det runtomkring bilden jag ser finns en glad strålande sida av sionismen som jag helt enkelt vägrar se av ideologiska skäl. Att israelerna får palestinierna att energispara kanske?
Ytterligare några läsare har koncentrationssvårigheter, och svårigheter med att läsa och förstå skriven text och/eller stillbild. Det finns medicinering för sånt, och högkostnadsskydd om det skulle behövas.
Sen finns det folk som helt enkelt vill att jag ska dö. De vill att en raket ska träffa mig från Gaza, de vill att jag ska dö i en bombattack i Tel Aviv, de vill att dödspatrullerna jag berättade om lika gärna ska ta mig som nån annan, som jag skrev. De tycker helt enkelt att min blogg går över gränsen för vad som är ok och inte ok att göra, och det är tydligen dödsstraff på sånt numera i Sverige. Kom detta med FRA?
Sen finns det de som vill förstå, som vill hitta förklaringar som tar in två diametralt olika diskurser. Den om det utlovade judiska hemlandet, och den om palestiniers rätt att leva i fred (inget sägs egentligen om att leva i fred i Palestina), och det är dessa som har störst problem med att få ihop det jag skriver med det som är ”middle of the road” accepterat.
Det är den enda av grupperna jag tänker rikta mig till.
För när jag började läsa in mig på Palestina, som oförstående och totalt oinsatt ung hallänning med abstrakt palestinsk bakgrund så var det denna grupp jag tillhörde. De som ville förstå bådas argument, men inte kunde. De som inte kunde greppa hur två så olika världsbilder kunde existera kring samma bit land. De som till slut chockades av verkligheten, som skakades av orättvisan. Det är ur denna grupp jag tror att man kan bygga en stark medveten fredsaktivism och en solidaritetsrörelse värd namnet.
När jag till slut insåg det som Focault pratar om som makt och privilegium, att det är de som har makt som har privilegiet att bibehålla den för sig själv, och även definiera vad som är makt, så ville jag slå mig fri.
Rage against the machine uttrycker det med orden: If ignorance is bliss, then knock the smile off my face.

Som om detta är rättvisa - Dödspatrull i Deheishe

Vi åkte till Nablus, Nora och jag. Det är den vackraste staden i Palestina, belägen mellan två berg, och ljusets skiftningar, solens placering, de tunna molnen av sommardamm och smutspartiklar ger staden ytterligare ett lager av overklighet.
Varje gång jag tittar ut över staden känns det som att den pratar med mig, andas, lever. Jag blir annorlunda här, lugnare mjukare, mer foglig, som en nykär. Jag går omkring i denna vackra stad, bland människor som känner igen mig, och plötsligt upptäcker jag en ny del, en plats av Nablus som fram till nu varit outforskad av mig, och det gör mig varm.
Efter en stunds promenad gick vi för att möta Mohammed, som driver projektet Picture Balata och som lär ungar i flyktinglägret Balata att fota och berätta sina egna historier, sina egna artiklar bilder och utställningar om saker som berör dem.
Knappt hade Mohammed hunnit komma innan vi fick ett samtal ifrån Deheishe. Armén hade gått in i lägret, och sköt nu med skarp ammunition in mot de stenkastande unga pojkar som försvarade sina hem och sina läger, symboliskt men innerligt.
Vi beslutade oss för att åka tillbaka, i all hast.
Det skulle ta två timmar att ta sig ifrån Nablus som ligger relativt nordligt, omgivet av israeliska vägspärrar och en armé som när som helst kan besluta att stänga ner staden och göra den otillgänglig för såväl besökare som observatörer.
På vägen till militärkontrollen Huwwarra bad Nora mig om en sak som hon visste var svår för mig att göra. Hon bad mig att inte ställa till med något om jag såg en orättvisa vid Huwwarra, så att vi kunde komma fram till Deheishes så fort som möjligt. Jag lovade henne att vara lugn.
Under bilturen sneglade jag mot min vän, och såg att hennes våndor var större än mina inför det som vi nu skulle möta, hennes smärtor svårare.
”Mitt” läger är Balata, hennes egen kärlekshistoria har alltid varit med Deheishe utanför Betlehem. Det var i de gränderna och gatorna som hon provade sina första stapplande meningar på arabiska, det var där hennes ”Nora” med engelsk accent blev till Noora, det arabiska ordet för ljus, och det var där ungarna och de vuxna gjorde henne till sin, slutade hälsa henne som en främling på besök, utan som en vän, en syster. Hon åker till Deheishe flera gånger per år, och utbildade i radiojournalistik, byggde upp en radiostation, och fick vänner för livet.
Det är hennes elever som nu hör skottlossning i sitt läger, hennes vänner som nu andas in tårgasen och förbannar ockupationen. Jag förstod att hon behövde vara där. Jag förstod det mycket väl.




Vi kom fram till vägen som ledde fram till lägret, och såg det första militärfordonet på avstånd. Palestinsk trafik är en bra indikator för att räkna ut var militären befinner sig. Ju glesare trafiken på gatorna är, desto troligare är det att militärens operationer är i sina mest intensiva faser.
De enda som vågar sig fram är människorna ifrån lägret, unga tjejer som varit i stan eller på universitetet och är på väg hemåt, gamla damer som varit och köpt grönsaker på marknaden, folk som varit med för många gånger för att chockeras över vad ett antal unga uniformerade män med vapen kan ställa till med i deras läger.
Detta är en dödspatrull, inget mer eller mindre. Tanken på att någon någonstans kan legitimera det som utspelar sig här är inte bara chockerande utan rent förolämpande.

Jag kände vreden, raseriet i mig. Jag skrek åt soldaterna i bilen närmast mig, frågade vad i helvete de trodde att de höll på med, försökte väcka någon slags reaktion i unga män som tränats att inte reagera, vara en röst för sans i en sanslös situation. Vi gick närmare och närmare, längs med affärerna på huvudgatan, medan skotten ekade mellan fasaderna, stenarna regnade ner och jag försökte tänka klart, kommunicerade med Nora, som då och då tog emot samtal på mobilen ifrån människorna som satt fast i Ibdaa, kulturcentret längre fram.
I min klargula tunika, och Noras iögonenfallande utseende visste jag att ingen soldat skulle kunna skjuta oss och påstå att han inte sett att vi stod där. Men adrenalinet och vreden fick mig också att tänka att han lika gärna kunde skjuta mig som någon annan i det där lägret.
När vi kom fram fick vi rapport om skadorna som åsamkats lägrets invånare ditills. 6 skadade, en pojke svårt skjuten i huvudet med skarp ammunition, och ett antal skador i ben och överkropp.
Vägen var full av stora stenar, stenar som grabbarna i lägret krossat och kastat mot soldaternas bepansrade fordon, och även om det alldeles säkert dånade högt inuti fordonet när en sten landade på taket så var risken/chansen att faktiskt skada fordonet minimalt. Men idén att inte förbli passiv, att fortsätta göra motstånd, att inte bara rulla fram röda mattan när ockupationsarmén kommer in i ens hem är en av de mest sympatiska impulser jag känner till.
Jag stod och stirrade på den dödspatrull som fanns framför mig, de som tränats att göra just detta, eliminera hotfulla element i en population som var alltigenom fientlig till deras närvaro överhuvudtaget. Hur gör man det? Genom rädsla, genom maktspråk, genom hot och förverkligade hot.
Armén är statens förlängda arm. Vad staten vill genomföra och förverkliga genomförs i alla stater genom att politik och våldsmonopol samverkar. Det som beslutas av politiker och byråkrater genomförs av polisen och militären. Det har genom historien sammanfattats i orden ”Jag löd bara order”
Ni får aldrig kalla detta för att skydda den israeliska befolkningen, ni får aldrig kalla detta att ”kväsa radikala element”, ni får aldrig legitimera mord och förtryck och djup orättvisa med de mäktigas ordförråd.
Att rensa sitt ordförråd är en svår process, för man måste först bli medveten om just hur indränkt man är i det innan man gör upp med det.
Men uppgörelsen är renande, och det mest renande man kan göra är att känna tårgasen bränna i ansiktet, i varenda por, i ögonen, se kulhålen i bussen som köpts in för ungarnas basketresor, se lådan där deras ammunition legat, med en följesedel och ett serienummer som om de inte fraktade död och lidande för en hel civilbefolkning. Som om detta är rättvisa.


Långt efter att soldaterna dragit sig tillbaka, och gatornas myller återställts utanför Deheishe var jag skakad. Vi borde gjort mer. Vi måste göra mer, det vi gör är inte tillräckligt, kan inte vara tillräckligt om det ändå innebär att en 16-årig pojke kämpar för sitt liv på ett sjukhus som är alldeles för illa rustat för den ondska den möter varje dag.
Inget av detta är tillräckligt, inget jag kan säga eller skriva kan förklara mina känslor på ett sätt som inte låter som galenskap.
Ockupationens offer finns inte bara i sjukhusen och vägspärrarna, utan i klassrummen, hos psykologerna, i hem där barn och kvinnor slår och blir slagna, i butiker som tvingas stänga för att kundunderlaget är för fattiga eller för rädda för att stödja dig, det finns i trångbodda lägenheter med 20 ungar, som behöver hus som aldrig byggs för att israelerna inte ger bygglov, och i hus som byggs men rivs av samma armé som kontrollerar allt, för att de låtsas att de är lagen och ordningen i det här landet.
När man får höra att någon man tycker om är sjuk säger man på arabiska : ”Hellre jag än du”. Hur säger man till 20.000 människor i ett läger: ”Hellre vi än ni” utan att låta galen? För de har haft nog av detta.
På natten kunde jag inte sova, utan satt och tittade på bilder från Sverige, på mina vänner, på livet utanför Palestina. Ni är väldigt långt borta ibland, och jag saknar den jag är när jag är med er.
Jag låg och pratade med Ziad Abbas, en av de tre män ifrån lägret som grundade Ibdaa, ett fantastiskt ställe och en riktig energikick varifrån deheishes rykte som ett kämpande läger fortsätter att upprätthållas.
Han är vacker, Ziad. Med ett snällt ansikte, och kloka ögon, och ett brinnande hjärta är han äldre än det vita håret ger sken av.
Jag vet att han torterades under sin fångenskap, och att det vita håret uppenbarade sig tidigare än det borde. Men med den tid det tog att få det där vita håret kom också idén att grunda detta center, i ett läger som inte hade någon kulturell skolning, ingen plats för barn och ungdomar att utvecklas som tänkande och kännande aktivister, ingen plats för dans och teater och konst och journalistik.
De förändrade Deheishe på ett djupt och långsiktigt sätt, och några av de unga män som jag hälsat på i trapporna var nu de unga män som vägrade acceptera en vardag där militären hade fri tillgång till deras hem och deras liv. Det var tröstande.
Ziad pratade och berättade, och lugnade och vi delade historier och erfarenheter. Jag gick till sängs alldeles för sent, men tacksam för en dags slut på ett sätt som jag sällan är.

Citizens arrest

Som svensk är upplevelsen av en så uträknad rasism nästan chockerande. På torsdagen reste jag från Ramallah, för att gå på ett bröllop i Betlehem.
Då jag hade en stor väska med mig bestämde jag mig för att göra något jag vanligtvis vägrar göra: Använda min rätt att som svensk inte behöva gå igenom den vanliga inspektionen, genom roterande metalldörrar, lägga upp väskan för inspektion och röntgen, prata med en ibland mentalt frånvarande, ibland rent aggressiv och otrevlig soldat genom en metallisktklingande högtalaranläggning och bakom ett skottsäkert glas.
Det finns ett ”svennesätt”. Att istället sitta kvar i bilen, vänta tills soldaten går upp, se så svensk ut att man inte ens behöver bemöda sig om att leta fram passet, och sedan fortsätta resan i lugn och ro.
På vägen från Ramallah till vägspärren Qalandia hade jag suttit och pratat med en supertrevlig kille ifrån Ar Ram, mellan Ramallah och Jerusalem, och när passagerarna kommit igenom och satt sig i bilen igen märkte jag att han inte fanns i bilen. Jag frågade efter honom, och fick veta att soldaterna hållit honom kvar.
Jag beslutade mig för att se om det fanns något jag kunde göra, och bestämde mig för att ta mina väskor, kliva av bussen, och gå tillbaka in genom vägspärren.
Jag kom fram, och såg den unga killen stå lite vid sidan av resten av människorna som passerade. Jag sa till honom att vad som än hände skulle han inte säga emot mig i vad jag tänkte göra.
Sen gick jag fram till soldaten, läppglansad och oskyldig, och frågade varför de höll kvar den där killen.
Han svarade att de ville ha honom för lite frågor, för att han inte hade tillstånd att vistas där han var.
Jag svarade att det i alla fall var min pojkvän, och att vi var på väg till ett bröllop, och att jag inte kände nån på det där bröllopet, och ju inte kunde komma dit själv, och förresten så hade han inte gjort något fel.
Soldaten hade tagit mitt pass, och när han tittade ner på det sa han
– You’re 27!
– Yes?
– You’re boyfriend is 17!
– Yeah, so what, are you the morality police now, too? I cannot have a younger boyfriend? I know you guys are supposedly the most moral army in the world, but this is just ridiculous!
Hans chockerade ansiktsuttryck, chocken i att bli tilltalad så här var alldeles uppenbar. Hans jobb är att som fångvaktaren få fångarna att lyda de märkligaste order. Men lydiga fångar pratar inte, de käftar inte tillbaka. Så varje gång en palestinier säger emot, varje gång en människa vägrar lyda order, vägrar göra som direktören beordrat måste pliten se över sin arsenal, och se vilka tricks han kan ta till.
Först hotade han med att arrestera mig och deportera mig.
Men eftersom detta är något som inte är i en vanlig soldats makt, utan kräver speciella Border Police styrkor, och då dessa inte tycktes finnas i närheten, och inte heller tycktes vara på väg eftersom det redan gått ganska lång tid, och de borde varit där vid det laget så sa jag just det till soldaten. Att han snackade skit.
Då bestämde sig soldaten för att straffa inte mig, utan killen jag kommit dit för.
Han försvann ett tag, och under tiden gick jag fram till pojken, och bad om hans namn, hans idkortsnummer, och hans föräldrars telefonnummer så jag kunde hålla kontakt med dem, ifall något hände.
När soldaten kom tillbaka hade han armfängsel i plast, som dras åt handlederna tills de stryper blodtillförsel, samt en ögonbindel, i ett vitt tyg med linjer tvärsöver tyget.
Jag var rädd för att uppmärksamheten nu skulle riktas mot pojken, så jag gjorde det enda jag kunde komma på ifrån alla de där klasserna jag hållit i på Zenit. Jag var tvungen att chockera, ändra dynamiken i rummet, skaka om.
Jag sa : OK, That’s it! You are leaving me no other choice than to make a citizens arrest. I’m arresting all of you!
Soldaterna trodde inte sina öron, och frågade: Youre doing WHAT?
– I’m making a citizens arrest. You are breaking international human rights law right now, by illegally arresting and punishing this boy, and as a citizen I am turning you in, to the proper authorities.
– You’re a citizen of what country, exactly?
– I told you, Sweden!
Idén att internationell lag och fjärde Genevekonventionen stod över den israeliska militärorder som han arbetade efter tycktes inte föresväva fångvaktaren och hans kumpaner.
Han gjorde det enda han kunde göra i den situationen, det jag visste att han skulle göra, för att de är så förutsägbara och störtlöjliga.
Han tvingade in mig och den unga killen i metallbåset som jag visste att han annars skulle hamnat i själv. Vi satt där, otåligt och väntade, men han var i alla fall inte själv. Han skulle inte bli slagen så länge jag var med honom, han skulle inte behöva svara på några frågor, han skulle inte bli bortförd och torerad så länge som jag höll mig nära. Minuterna tickade iväg, och mina väskor var fortfarande kvar där ute, på andra sidan metalldörren. Varje gång min telefon ringde fortplantade sig ljudet mellan det korrugerade plåttaket och betongen. Jag visste att Nora och de andra ringde och var oroliga, och jag hann tänka på många saker där vi satt. Mest tänkte jag på den otroliga makt som finns i deras händer, de här soldaterna. De kontrollerar liv på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer vilja. Deras makt över en civilbefolkning är större än makten över deras egna liv.
En väl utförd order är en där resultatet är lydnad, och där lydnaden inför militärmakten inte är underminerad. Allt annat är oväsentligt. Jag har läst tillräckligt mycket psykologi för att veta vad som händer när man låter uttråkade unga män stå i timme efter timme, med ett vapen, med en arsenal, i en auktoritet som är till sin kärna förnedrande och förtryckande.
Vi småpratade, jag och killen, som heter Amer. Han berättade om sina slutprov, om hur svårt det var att koncentrera sig under proven, när varje dag var en ändlös väntan vid Qalandia. Han gick i skola på ena sidan om checkpointen, för att hans mor och far inte bodde tillsammans längre.
Efter nästan två timmar kom soldaten tillbaka. Skiftet hade kommit till ända, och om de skulle arrestera oss så borde det ha skett vid det laget. Men eftersom tuffingarna är ena lata jävlar, så vet de att pappersexercisen är omständig och tråkig, och att den tiden bättre kan tillbringas klinkandes ackord på en gitarr eller med ett tvspel i militärbaracken.
Han sa att jag var fri att gå, och jag sa att fortfarande inte tänkte gå utan min pojkvän, att vi inte tycktes ha kommit nånstans i utvecklingen av det här samtalet.
Han sa: Go, and take him with you! You, you are a trouble maker. You only come to make trouble!
Bjälken i ditt öga, grabben, kolla bjälken i ditt öga!
– Dude, you are guarding a military checkpoint, built next to a 30 feet wall that creeps around 700 kilometers across someone elses land, occupying a peoples country, and you call ME a trouble maker? I am not here to make problems, I am here to solve them.
Flera timmar hade gått förlorade, bröllopet hade börjat och jag var arg, ledsen, svettig, smutsig och upprörd över ockupationen.
Men den vreden har jag i sverige också, jag känner mig lika maktlös inför det som sker som jag gör här. Medan maktlösheten i Sverige omvandlas till demonstrationer, seminarier, flygbladsutdelning, föreläsningar och insändare är frukten av min vrede här kortsiktigare men minst lika viktig.
Resultatet är aktion, och målet är ett slut på den rasistiska israeliska stat som tvingar 17åringar att förnedras vid varje vägspärr.

Vildmarkstur, Döda Hav och Tony Montana

Vi tog ledigt från allt, Nora och jag.
Min goda vän Peter från Uppsala, och hans två vänner ifrån Sverige hade varit här på uppdrag av Palmecentret, och hade nu en dag ledigt. Jag hade lovat dem en utflykt till en av mina favoiritplatser på Västbanken, Wadi Qelt, och ett dopp i Döda Havet, som de ännu inte hunnit se.
Vi möttes upp i Jerusalem, åt frukost på Jerusalem Hotel, och tog oss sedan ner till busstationen i gamla Jerusalem.
En kort busstur därifrån ligger Aazarya, på Västbankensidan om apartheidmuren.
Därifrån går bussar till hela östra och södra Västbanken, på en dammig och föga charmerande asfaltsväg.
Vi hittade snart vad som måste vara Västbankens varmaste taxichaufför. Han frågade oss vart vi kom ifrån, och vad vi gjorde här.
Jag berättade om min fantastiska vän Nora från USA, om Peter som jag känt i många år, om Kholod, irakiska från Sverige, och Emma ifrån Blekinge. Med oss på resan var också Jeff, en av Noras bekanta ifrån New York. Tillsammans ville vi utforska Palestina.
Med hjälp av min Ipod, som kopplades till bilstereon och skapade en akustisk fond av antisionistiska toner, flög vi fram över vägarna, förbi stora bosättningar och vägkrogar och mot Jordandalen, på väg ner mot Jeriko.
På vägen ner ligger Wadi Qelt, som löper förbi St Görans kloster.
Skälet till att jag är så barnsligt förtjust i just Wadi Qelt är den fantastiska utsikten, den otillgängliga dalen som kräver ansträngning och tid av sina besökare.
Ungefär en timmas vandring ner i den vinglande dalgången ligger akvedukten som rinner ner mot Jordanfloden, och som byggdes av romarna för 2700 år sedan för att leda regnvattnet till källorna i jeriko.
Jag hade varit här förut, men aldrig som reseledare, och de kännetecken jag mindes från mitt senaste besök var spårlöst försvunna, vilket förvirrade mig, och gjorde de andra i sällskapet osäkra på vart vi egentligen var på väg. Vattnet i akvedukten längst ner i dalfåran hade sinat till följd av hettan, och frånvaron av vattnet avslöjade stenarna som tidigare dolts under vattendraget.
Utsikten var vidunderlig, och åt alla håll bredde Palestina ut sig, med raviner som aldrig tycktes ta slut. Vid första anblick var marken karg och livlös, men för mig, som blivit biten av de märkligaste djuren visste jag att så inte var fallet.
Beroende på vilken årstiden är visar sig landet från sina olika sidor, och våren är alldeles speciell här. Grönt och friskt och lockande.
Sommarmånaden är torrare, men har sin egen charm.
Vi ägnade den första halvtimmen åt att leta efter vattendragen.
Det sinade vattnet är inte bara ett resultat av den heta sommarmånaden, utan också den uträknade israeliska hydrologiska planen att omdirigera vattnet ifrån de palestinska områdena till de israeliska bosättningskomplexen.
Den palestinska människorättsaktivisten och grundaren av den internationellt kända organisationen Al Haq Raja Shehadeh, som också är en erkänd författare har uttryckt det såhär:
"As our Palestinian world shrinks, that of the Israelis expands, with more settlements being built, destroying forever the wadis and cliffs, flattening hills and transforming the precious land which many Palestinians will never know."

Vi vandrade neråt, musklerna i benen dämpade den kraftiga lutningen, tills vi slutligen kom fram till klungan av beduinboenden som var belägna i dalgången. Jag tittade ner mot min mobiltelefon, och insåg att det inte fanns någon täckning, skulle något hända oss.
Sist jag var här mötte vi beväpnade bosättare ifrån en närliggande bosättning.
Oavsett hur fredliga de må vara så skrämde deras vapen mitt sällskap, och picknicken var inte riktigt densamma.



Vi tillbringade lite tid vid ansamlingarna, tills vi beslöt att vandra den långa vägen upp igen, och fortsätta mot Döda Havet.

På vägen upp pratade Emma Peter, Kholod och jag om Palestina, om vad de sett, om mina drömmar för det här landet, om diskursen i det offentliga samtalet, och sällan har väl en vandring varit så tankeväckande.
Efter en halvtimmas bilresa var vi så framme vid Döda Havet, den lägst belägna platsen på jordens yta.
Det här är en plats dit mina palestinska vänner inte får resa, varför jag inte varit här så ofta.
vi betalade inträde till en badplats, och gick för att byta om i omlkädningsrummen. Kvinnan som arbetade där hade ett speciellt utseende, med vita fläckar av vitiligo på ansikte och händer, men enastående vacker och speciell.
Hon var från Jeriko, och arbetade här för 50 shekel om dagen, (ungefär 100 kronor).





Medan vi badade, kletade in varandra i Döda havsleran, och skrek barnsligheter åt varandra stod vår chaufför kvar uppe på trappan, och tittade roat ner mot oss.

Det började bli kväll.
På vägen tillbaka till 3azariya pratade chauffören och jag om Palestina och om livet. Han var ifrån Hebron, en av de svåraste platserna i Palestina att uppfostra ett harmoniskt barn i.
Vi lyssnade på Marcel Khalife från min Ipod. Marcel är den fantastiska libanesiska oudspelaren och sångaren, vars sånger om frihet, palestina, kamp och kärlek rör den bistraste man eller kvinna till tårar.
Efter att ha släppt av svenskarna, och tagit farväl av Jeff tog han upp ytterligare några passagerare, och fortsatte resan mot Betlehem, där Nora och jag bodde.
Mellan Aayzaria och Betlehem ligger en checkpoint som i folkmun kallas "Container", eftersom den, när den först öppnat varit belägen vid sidan av en kiosk iform av en liten plåtbarack.
Nu var kiosken borta, och kvar fanns bara vägspärren, vakttornet, strålkastarljusen och soldaterna som gav order.
Ett trettiotal människor stod vid sidan av parkerade taxibussar, och väntade otåligt på att kunna fortsätta sina resor hem efter en lång dag.
Soldaten kom fram till bilen, såg mig nynna i framsätet och beordrade att jag skulle stänga av musiken.
Irriterat frågade jag om han inte tyckte om musik, och när han svarade nej replikerade jag att han faktiskt såg ut som en kille som hatade musik.
Han tog våra pass och ID-kort, och gick tillbaka till befälets lilla rum.
Jag bad Nora följa med mig, och vi följde efter soldaten, först badande i det starka strålkastarljuset som följde oss från vakttornets strålkastare.
Jag gick fram till en av soldaterna och frågade efter befälet, med min mjukaste honungsröst. Nora förstod vad jag höll på med och hakade på.
– Befälet ni letar efter heter "Tony", sa soldaten. "Tony Montana".
Han pekade in mot det lilla plåtskjulet, och jag gick in.
– Hey, are you "Tony"?, frågade jag. "Tony Montana", va? Gillar du Scarface? Alltså, Scarface är en av mina favoritfilmer, men du vet vad som händer med "Tony" i slutet, va? Han dör, en långsam och brutal död, och hela hans imperium faller samman.
Mitt försök att vara lustig var bortkastat på "Tony", och tur var kanske det. :)
Jag förklarar för honom att vi varit vid Döda Havet, och att vår bil blev stoppad, men att jag och Nora nu är skittrötta och verkligen verkligen behöver duscha ur saltvattnet ur vårt hår, för det är alldeles stelt å torrt.
Min anledning förvånar honom uppenbarligen.
– Du behöver duscha? Jag har trettio människor här som stått och väntat i fem timmar på att kunna komma hem, på att kunna ta sig till jobbet, och du kommer hit och säger att du behöver duscha?

Vi fortsätter spela korkade, fortsätter låtsas som om det är den mest naturliga förfrågan i världen, och långsamt mjuknar "Tony" och hans maffiakompisar.
Nora går fram till deras lilla pentry och börjar göra sig en macka, medan jag lirkande pratar med "Tony", övertygar honom om att vi är mycket trevligare om vi får gå hem och fräscha till oss, och att vi bara vill hjälpa killarna i bilen för att själva kunna komma hem.
Inombords finns den kokande känslan i mig, känslan av ilska över att behöva stå och övertyga ett litet otåligt barn som "Tony" om att det inte ligger i hans intresse att stoppa oss, och när han frågar vad vi gör i Betlehem svarar jag naivt "Vacation".
Han bläddrar förstrött i Noras pass, och jag blir orolig för att "Tony" ska hitta Noras Gazastämpel. Då är vår förklaring ogiltig. Jag funderar på vad han egentligen kollar med de andra killarnas id-kort, men de ligger nonchalant slängda framför honom på bordet, och han gör inte ens en ansträngning av att låtsas behandla dem.
Efter lite lockande och pockande går han med på att ge oss ID-korten till vår bil.

Jag ler mitt mest oskyldiga leende, och säger sen: VET DU "Tony", vad som skulle vara ännu coolare?! Om du gav mig ID-korten till ALLA som står och väntar. De skulle inte tro sina ögon, och jag skulle vara typ, The Man!

Det är en chansning som lika gärna hade kunnat sluta med ett magplask, men jag anade att Tony ville visa precis hur mäktig han var.
Han bad mig upprepa en ful mening på hebreiska, ett litet pris för 38 människors tid, och när jag gjorde så gav han mig alla ID-korten, som om han vunnit en stor seger.

Jag tog ID-korten, och på väg tillbaka till bilarna ropade jag mot dem, på arabiska:
– Vänner, jag fick alla ID-handlingarna!

Inne i officersbåset hade "Tony" förstått att han blivit spelad, och männen i bilarna var överlyckliga.
Själv var jag ledsen.
Kostnaden för dussintals palestiniers tid, trötthet, förstörda schema och förspilld vila var ett leende, och lockelser från två engelsktalande brudar.
Men jag måste tro att "Tony" och de andra plågoandarna kommer att straffas en vacker dag, och ställas inför rätta för den bestraffning han utsatt andra för.

Every dog has his day, som det heter.

Avkolonisering börjar med målarfärg

En av de bästa sakerna med Palestina är motståndet, och dess uppfinningsrikedom. Människor gör motstånd på de enklaste sätt här, och det är allt ifrån att vägra erkänna vägspärrar och militärorder, till att med vapen i hand försvara sina läger, städer och byar när de attackeras av militären, till att lansera kampanjer till stöd för Utbildning som en mänsklig rättighet.
En av de viktigaste platserna för denna påhittighet är en by som heter Beit Sahour, som ligger strax öster om Betlehem. Under första intifadan, på åttiotalet, var byn ledande i att finna nya vägar till opposition mot det israeliska förtrycket, genom bojkott av varor, genom att vara självförsörjande och med en kollektiv fördelning av tjänster och egenproducerad mat, samt med en kollektiv skattevägran.
En historia, som står beskriven i Glenn E. Robinsons book "Building a Palestinian State", är hur Beit Sahours mjölkproduktion kom av 13 bruna mjölkkor, och hur dessa mjölkkor blir så viktiga i byns försök att bli oberoende av Israel att ockupationsmakten tvingas efterlysa dem, med detaljerad beskrivning och allt.
Det exemplet, och många andra har gjort Beit Sahour berömda, internationellt såväl som i Palestina.
Strax utanför Beit Sahour har det under alla år funnits en militärförläggning.
Det är en militärförläggning som använts i nästan ett sekel, först av ottomanerna, sedan av britterna under det brittiska mandatet, av jordanierna fram till 1967, för att sedan tas över av israelerna.
Platsen heter Oush Ghraab, vilket bokstavligt talat betyder ”kråkbo”.
För två år sedan beslöt israeliska armén att lämna Oush Ghraab. Förhörsrum, militärlager, fordonsgarage, rubbet. Det man kunde nedmontera tog man med sig, det man inte kunde ta med sig förstörde man.







Den 14 maj, på 60-årsdagen av Israels utropande som stat, kom bosättare från den närliggande bosättningen för första gången till platsen, och återkom ett antal fredagar därefter.
De sprayade nationalistiska slagord, davidsstjärnor och rasism på väggarna, i ett försök att skapa en permanent närvaro på en plats som återgått till palestiniernas kontroll.


Byborna i Beit Sahour var rädda för att bosättarna skulle försöka införliva Oush Ghraab i sin bosättning, och skickade därför ut en kallelse till människor som kunde tänka sig att kämpa för Oush Ghraab.
Det beslutades att Beit Sahour skulle göra om Oush Ghraab till samhällscenter, och en park där ungar ifrån hela betlehemområdet kunde leka obehindrat, utanför städernas och flyktinglägrens trånga gränder, och trafiken från de stora vägarna runtomkring.
För första gången skulle platsens syfte inte vara militär och strategisk, utan humanistisk och egalitär. Det var ett första steg i att avkolonisera en förtryckande struktur.
Vi var en grupp aktivister från hela världen och Västbanken som åkte till Oush Ghraab för att få bort slagorden, och göra platsen mänsklig igen.




Davidsstjärnor och slagord om Gud och Israel blev till blommor och skyltar som pekade mot clownerna.
Allt skulle förbereda för den första aktiviteten, som skulle äga rum på fredag morgon.
Då skulle vi nämligen anordna Bingo!
När bosättarna och militären kom till platsen skulle ett antal random människor sitta där och spela den mest icke-konfrontativa bingo ni kan tänka er.
”Bertil 46, Ivar 15” i stark motsats till nationalism och löften om äganderätt ifrån Gud, morgonlek istället för militärorder.
Herregud, vem kan vara emot ett parti bingo! Man måste vara galen, eller ha ett hjärta av sten, eller hur?
Reglerna var enkla, alla fick vara med, men det kostade 2 shekel (motsvarande 4 kronor) och betalade man inte skulle man inte få vara kvar.
En av de starkast drivande grupperna bakom förvandlingen av Oush Ghraab var en grupp unga arkitektstudenter med namnet Decolonizing Architecture, som jag tycker att ni alla ska kolla in.



Areas of Palestine liberated from Israeli presence provide a crucial laboratory for the multiple ways in which we could imagine the reuse, re-inhabitation or recycling of the architecture of Israel’s occupation at the moment it is unplugged from the military/political power that charged it. This project forms thus as an “arena of speculation,” in which a series of discussions around this problem would take place. Israeli colonies are built on stolen Palestinian land and are amongst the most excruciating instruments of domination. This is the reason that the project assumes that a viable approach to the issue of their appropriation is to be found not only in the professional language of architecture and planning but rather in tuning to the multiplicity of voices, individuals and organizations, and in the incorporation of varied cultural and political perspectives.

De jobbar alltså med arkitekturen och stadsplaneringen för vad man ska göra NÄR inte OM bosättningarna på Västbanken, i Jerusalem och Golanhöjderna utryms, och hur man ska införliva dem i respektive lands territorium. Bosättningarna skulle då genomgå samma förvandling som Oush Ghraab, och övergå från att vara en del av en militärstrategisk plan, till att bli till gagn för liv och frihet för en befolkning i starkt behov av de sakerna.
När jag åkte tillbaka från Oush Ghraab var jag trött, full av målarfärg och lycklig.



Några dagar senare åkte jag tillbaka till Oush Ghraab, med en massa andra människor.
Tidigare än jag brukar gå upp här satte jag mig i en taxibil, som tog mig till Beit Sahours "folkets torg" och vidare mot Oush ghraab. Det var så fint där nu, och folk satt samlade, stod i klungor och pratade, samtalade som vore det det mest naturliga i världen.






När tre soldatern kom, hack i häl med bosättarna såg vi alla förvånade ut.
På svaret vad vi gjorde där svarade alla med roade miner "Bingo"!
Det högsta befälet såg ut som att han inte fattade det roliga i situationen, och sa att han minsann tänkte sätta stopp för den här cirkusen, men en av de yngre soldaterna gjorde ett tappert försök att få bort leendet från ansiktet.
Vi fick veta att området vi befann oss i var en "closed military zone"
Jag dog av skratt. Det stämmer verkligen, men en stängd militärförläggning kan knappast falla under kategorin.

Dekolonisera en militärförläggning. Värre saker har jag gjort med min tid.

Bangar inte gasen

Man får ge dem en sak, israeliska armén. De bangar inte lite tårgasanvändning.
Bil’in är en by som ligger ungefär en halvtimmas bilfärd ifrån Ramallah, väster om staden, mot det som var Gröna linjen, den internationellt accepterade gränsen för Västbanken. Det är en gräns som israeliska regeringen pissat på helt och hållet. Den apartheidmur de bygger och som slukar 40 procent av Västbanken ligger långt innanför denna erkända gräns, och de byar som protesterar mot att deras land stjäls ifrån dem straffas hårt.
En sådan by, en sådan symbol för motståndet har varit just Bil’in, och byborna har blivit förebilder för andra byar i trakten.
Byns demonstrationståg på fredagarna har varit fyllda av kreativitet, kampvilja, vrede och humor, och byn har besökts av otaliga utländska delegationer, aktivister, parlamentariker och artister, som i solidaritet medverkat i aktioner och manifestationer.
Baksidan är de turister som åker på ”krigssafari” och personligen blir jag nervös när små söta dockliknande schweiziska brudar poserar framför den mur av beväpnade soldater som så smått börjar bildas, som vore det ett vattenfall i karibien.
Demonstrationen den här veckan tar form av en fotbollsmatch, för att fira starten av EM.
En italiensk delegation av jurister domare och andra rättsfigurer, ledda av den välkända EU-parlamentarikern och vice ordföranden för Parlamentet Luisa Morgantini deltar i demonstrationen, tillsammans med palestinska israeliska och internationella aktivister.
Vi når fram till stängslet, bakom vilket armén ställt upp, på min högra sida finns olivlunderna, och dammet som virvlar upp framför mig kittlar näsborrarna.
Vi går omkring, vissa stirrar mot de soldater som filmar oss, andra sitter i skuggan av träden, och softar, ytterligare några börjar förbereda sig för att gå tillbaka uppåt backen, in mot byn, och en del killar kastar symbolist stenar mot en armé för välutrustad för att ta skada av stenarna på så långt avstånd.
Men alla bitar är på plats för att ge dem den ursäkt de alltid använder sig av: Demonstrationen saknar tillstånd och skall därmed upplösas.
Strax därefter kastas den första tårgasbehållaren, och ytterligare någon minut senare kommer säsongens nya leksak fram, en kanon som monteras på israeliska Humvees, och avfyrar 35 stycken behållare, över en större radie.
Jag har hört nån berätta om den kemiska sammansättningen i tårgasen, men det enda jag minns just då är känslan, hur det bränner i huvudet, hur tårarna rinner, och smärtan i bröstet.
De slår ner runt mig där jag står ibland olivträden. Det tar några sekunder, från det att ögonen tåras till dess att jag tror att jag ska svimma. Min hjärna säger till mig att jag kommer dö, att mitt hjärta kommer sluta att slå, att min kropp inte orkar mer.
Med dödsångest och ett rusande hjärta försöker jag ta mig ut ur gasen, tillbaka upp för backen
Det är inte första gången jag känner tårgas här, men den här gången har de verkligen tagit i, israelerna.
Nånstans måste man imponeras av deras beslutsamhet.
"... - En demonstration, mot en illegal konstruktion och en massiv landstöld. Symbolisk stenkastning, massiv mobilisering, skanderande röster, internationella observatörer från hela världen... Vad ska vi göra? Vi tårgasar dem! Det känns rimligt"


Wassim skickar mig en bild (jag var, som ni förstår, lite för upptagen för att ta kort).
Den enda demokratin i mellanöstern har gjort det igen.

Nyårsdrömmar

Ytterligare en gammal text, från i vintras



Betlehem nyårsafton 1999
Jag stod på torget utanför Födelsekyrkan i Betlehem, omgiven av tiotusentals människor.
Strax skulle tolvslaget ringa, och vi gå in i ett nytt Millennium. Människor ifrån hela världen hade samlats här, och tv-sändningen till alla världens nyhetskanaler, tillsammans med sändningarna från pyramiderna i Egypten, Champs Elysée i Paris, Röda torget i Moskva och Madison Square Garden i New York fick oss att känna oss speciella. Man hade bjudit in kända artister för att underhålla vid tolvslaget, och när sekunderna räknade neråt på den enorma räknaren så ökade förväntningarna med varje sekund.
Det jag minns tydligast idag är synen av när hundratals vita fredsduvor släpptes över torget, och hur de sekunder senare regnade ner mot marken, som sårade soldater i strid.
Strax efter duvornas flykt mot himlen sattes nämligen fyrverkerierna igång.
Det var som en satirfilm, alldeles för symboliskt mättad för oss som stod där på torget, och såg de vita fredsduvorna trampas ihjäl av folkmassan, framför alla världens kameror.



Betlehem nyårsafton 2007
Jag stod på samma torg.
På väg till Betlehem från norra Västbanken passerade jag tre vägspärrar med israeliska soldater. Vid en av vägspärrarna såg jag en ung soldat springa kvickt med sitt vapen riktat mot en för mig okänd fara. Han sprang, och hukade bakom en stor stenkoloss, osäkrade sitt vapen och ropade något ohörbart. Jag såg tumultet, kände spänningen i luften som en tjock gas, kände chauffören gasa desperat, och jag blundade.
Det var för mycket.
För mycket för att jag skulle kunna förklara för er den sorg som överkom mig när jag skulle fira nyårsafton på samma plats där duvorna föll ner vid mina fötter åtta år tidigare. Den glädjeyra som visades på tv för åtta år sedan är sedan länge borta. Jag undrar vad som skulle hända om någon någonstans, på en tv-station långt borta skulle föreslå nyårssändningar ifrån Betlehem 2007.
De skulle med största sannolikhet tas som ett skämt eller som ett tydligt tecken på att personen ifråga behöver byta jobb.
För inte vill väl ni där hemma se vad som händer här?
Vägen från norra Västbanken till Betlehem passerar förbi Jerusalem. Jag ser staden långt borta, jag ser henne omgiven av bosättningar och en oöverkomlig mur, ett högteknologiskt fort med elektroniska sensorer, diken och taggtrådar, stadsplanerare med etnisk rensning för ögonen, och Jerusalem retas och lockar med något som ingen i bilen får beröra. Förutom de som råkar vara svenskar då.
Jerusalems gator, hennes gränder och farbröderna som sitter I skuggorna under träden vid Getsemane och Klippmoskéns öppna plats skulle lika gärna kunna befinna sig på månen.
I Betlehem märks det knappt att det är helg.
En del av butikerna är stängda, men det kan lika gärna bero på den kollapsade ekonomin, och turistbussarna lyser med sin frånvaro.
Jag har lovat Elham att tända ett ljus för henne i Födelsekyrkan.
Hon befinner sig i Beirut. Det är inte så långt härifrån, räknat i kilometer, men som med mycket annat här nere så är avstånd inte mätt i kilometer, utan i antal krigsförklaringar, antal vägspärrar, antal minerade ingenmansland, och antalet politiska hinder och maktspel.
Jag träffade Elham i Beirut förra året, under sommarkriget som härjade Libanon. Kriget tjänade som ytterligare en påminnelse om den onda bråda död som skulle komma att fortsätta förfölja oss alla här nere om rötterna till orättvisorna inte dras upp.
Födelsekyrkan är en av mina favoritplatser i Palestina. Det har jag tydligen gemensamt med Carola, men jag misstänker att min fascination med platsen skiljer mig ifrån hennes.
Födelsekyrkan som en symbol för skydd undan fördrivning, skydd undan förföljelse är vad som fyller mig med värme. Inte bara Jesus I krubban, utan även de dryga 300 palestinier som flydde hit under den israeliska belägringen av staden 2002.
Jag gick omkring med en av munkarna strax därefter, och han visade mig vart de tog sin tillflykt undan raketerna, undan prickskyttarna och galenskaperna.





Allt är så symboliskt, allt är så mättat med betydelser och hemligheter.
Jag drar mig undan en stund. Bakom tjocka portar gömmer jag mig, och blundar, och dofterna av parfym och rökelse försvinner. Jag behöver något konkret att klamra mig fast vid.
Inte hopp, inte drömmar, inte rationell pragmatism och inte minnen. Utan något som faktiskt har ett värde.
Jag går ut mot dörren, igenom Ödmjukhetens port, jag böjer mig framåt, och snavar nästan över tröskeln. Väl ute på torget så väntar jag, och plötsligt så stannar en gul taxibil in framför mig. Ahmad kliver ut, och sträcker sin hand emot mig, och det abstrakta blir konkret. Jag klamrar mig fast, jag andas in den välbekanta doften och känner för första gången sedan ankomsten att året som kommer kanske har lite gott I sig, trots allt.

Möten i transit

Resorna till Palestina tycks vara en serie till synes obesläktade händelser och sammanträffanden, men som tillsammans berättar en historia om det här stället som ingen kronologisk sammanfattning kan göra.
Den här texten skrevs i vintras, runt jul, men har fram till nu varit opublicerad (och oredigerad, så det är en klassiskt lång Hanin-text).
Det är ett urval av möten från det absolut första dygnet, när jag satte min fot utanför dörren för att ta mig hit tills dess att jag kom fram.


I slutet av december 2007, 12.00 Zürich flygplats, Schweiz

Jag rusar genom terminalerna på flygplatsen, väl medveten om hur sen jag är. Vi är många som rusar genom flygplatsen den här dagen, till följd av förseningar på grund av dimman. Dimman utanför fönstret tycks inte vara på väg att lätta, och jag tänker på min flight.
Jag saktar in, står I kö till säkerhetskontrollen, slänger upp min väska på säkerhetsbandet, kränger av mig rock och bälte, går igenom säkerhetskontrollen, tar mina saker och fortsätter rusa uppför trapporna till min gate.
Poooh, jag hann. Fortfarande folk vid gaten, många ortodoxa judar I hatt och långa svarta rockar, och tvinnade lockar vid öronen. Jag får alltid en sådan impuls att gå fram och dra mjukt I dem, för att testa spänsten. Lockarna är så vackra, så feminine I en annars så maskulin uniform klädsel, men inser strax att det vore synnerligen olämpligt, och låter därför bli.
Istället jag går fram till kvinnan bakom desken och tar på mitt bästa fejkleende när jag räcker fram mitt pass.
Hon tittar på mig, utan att titta ner på passet som hon har fått, och frågar mig varifrån jag kommer.
Med amerikaniserad röst svarar jag Sverige, men hon fortsätter: Det står här att du föddes I Damaskus. Vänta där borta är du snäll.
Jag får stiga åt sidan, och tårarna bränner. För jag vet vad det här handlar om. Jag vet att jag kommer att missa mitt plan.
I ögonvrån ser jag hur mina medpassagerare från vårt köpenhamnsplan bordas, och hälsas välkomna på planet till Tel Aviv. Medpassagerare som ser fullständigt ofarliga ut, till skillnad från undertecknad, som I min klarröda kjol, mina höga stövlar och min röda basker uppenbarligen ser ut att vara en säkerhetsrisk. Eller så är det inte klädseln utan mitt utseende. Det svarta håret, tjockt och omöjligt att hålla I styr, den stora näsan, de enorma bruna ögonen, och den olivfärgade hyn. I kombination med födelseorten och namnet så är dessa saker vad som gör att jag missar planet till Tel Aviv den här dagen.
Säkerhetsansvarige på planet sammanfattar det så här: I’m sorry ma’m, but as the person responsible for security on this flight I cannot allow you to go onboard before having gone through the random security procedure.
Inget random med processen, grabben.
Allt är redan väntat.
Jag vet att jag kommer att placeras I kön som ingen vill befinna sig i. Jag vet att jag kommer mötas av medpassagerarnas trötta blickar, deras nyfikna misstänksamma blickar, deras likgiltiga medvetna blickar. De vet varför jag stoppas, lika väl som jag vet det, och skälen till att en flagga hissas när jag går igenom är skäl som jag aldrig I mitt liv kommer att kunna påverka.
Ögonfärg, hårfärg, hudfärg, namn, födelseort, föräldrar,

Om ni känner någon från israeliska säkerhetstjänsten så får ni gärna framföra mina hälsningar, och följande meddelande:
“Som någon som alltid, alltid fastnar I er slumpmässiga säkerhetskontroll så skulle jag härmed vilja efterlysa lite ärlighet. Snälla, kan vi inte sluta upp med leken. Jag skulle vilja slippa hoppas, slippa be mina tysta böner för att slippa fastna I ert “slumpmässiga” nät av säkerhet och urskiljning, och istället kunna stega fram till desken med orden: Jag tror att ni väntar mig.”

När säkerhetssnubben vill sätta mig på kvällsplanet till Tel Aviv flippar jag. En riktig gammal hederlig Hanin-flipp. Jag skäller och svär, och säger till honom att han vet lika väl som jag att nioflyget är fullt, att alla flyg är fulla härifrån till Tel Aviv. Och att El Al är det otrevligaste vidrigaste rasistiska flygbolag jag rest med.
Så en annan uppmaning till er, kära läsare.
Bojkotta gärna El Al.

En kvart senare Swiss Air-loungen, Zürich,
Jag går in på Swiss Airs lounge, för att klaga.
Mitt plan var ett så kallat co-chair med israeliska flygbolaget El Al, dvs. jag hade bokat med Swiss, men de splittar kostnaderna och passagerarna emellan sig, och så sköter naturligtvis israelerna säkerheten, för det är ändå vad de gör bäst. El Al är kända för sin racial profilingstrategi som ett sätt att få sina icke-arabiska passagerare att känna maximal säkerhet. Man betalar lite extra och får rasismen på köpet, så att säga.
Swiss Air-kvinnan jag talar med i loungen är trevlig och förstående, och just när jag förklarat varför jag blev tagen åt sidan för henne så kommer en annan kvinna och sätter sig bredvid.
Hon vänder sig mot mig och pratar på perfekt palestinsk dialekt, och hennes nordeuropeiska utseende går inte ihop med de tröstande ord på bondepalestinsk dialekt som strömmar ur hennes mun.
Hon berättar att hon varit gift med en palestinsk man sedan 1982, och att hon tillbringat varje sommar fram till 2002 I hans föräldrahem I Qalqiliya, på norra västbanken.
Jag tror knappt att det är sant. Vi pratar om allt möjligt, hon berättar vilka problem hon brukar ha med israeliska säkerhetstjänsten på grund av sin familj, men också om hur mycket hon saknar Palestina.
Hon säger:
– Under första intifadan, när min dotter var tre år gammal så stod hon utanför vårt hus I Qalqiliya och tittade på när de andra barnen kastade sten mot soldaterna. Hon tog upp en egen sten, och kastade I deras riktning. Strax därefter var hon omringad av ett tiotal soldater, och en av dem tog upp en glasflaska från marken, krossade botten på flaskan, och började rispa min dotters handflata med den brutna flaskhalsen.
Jag kom springande ut ur huset, full av vrede, och skällde ut de uttråkade soldaterna. Jag skrek och skällde att de inte kunde göra så här mot barn, att min dotter var tre år gammal, och att de aldrig utstod samma behandling när de besökte andra länder I världen.

Hon pratade, och skakade på huvudet så att de blekta slingorna rysste på hennes axlar, och den där så välkända känslan I mig kom tillbaka.
Känslan av trygghet, av band som skapas som inte bygger på ras eller nationalitet, utan ett hat inför orättvisor, en insikt om att orättvisorna aldrig kommer bestå, och att ingen av oss någonsin är ensam.
Jag gav henne mitt namn och mina kontaktuppgifter, och sade att hon gärna fick önska sig något från Palestina om det skulle vara något jag kunde hjälpa henne med.
Vi insåg också att vi hade gemensamma vänner. En av mina gamla kollegor från UNDP är hennes makes brorson. Hon berättade att hon kände igen mitt namn ifrån Ehab, och jag skrattade förundrat, då det var en massa år sedan Ehab och jag jobbade ihop.
Hon bokade om mitt plan, så att jag kunde flyga från Zurich till Bryssel, och få den sista lediga flygstolen till Tel Aviv samma kväll.
Jag gick därifrån med ett helt hjärta igen, och förseningen I Zurich kändes inte längre så hemsk.

00.00 Planet från Bryssel till Tel Aviv
Efter att ha insett att de flesta av mina medpassagerare tycktes ha judisk bakgrund, och att alla tycktes vara familjer, eller äldre herrar satte jag mig tillrätta i min stol på flyget.
Bredvid mig satt en äldre man och hans femåriga sonson Ariel. En underbart söt liten pojke i kippah, med ett av de minst sympatiska namn jag kunde tänka mig. Farfadern pratade med mig, berättade att de var ifrån Belgien, men att de älskade att åka till Israel, för att de hade speciella band där.
Jag berättade att jag var palestinier, och trots att samtalet fortsatte, stillsamt, så insåg vi båda att mitt avslöjande, och hans, försvårade kommunikationen emellan oss.
Ariel somnade snart i sin stol, men jag satt och tittade på honom, och undrade hur han skulle reagera när han var gammal nog att förstå vilket ansvarstyngt namn han bar.

05.20, Tel aviv, Ben Gurions flygplats
Jag släpade medvetet benen efter mig, för att kunna gå längs med Ariel och hans familj.
Jag brukar leka en lek när jag landar i Tel Aviv.
Leken går ut på att försöka komma så långt som möjligt innan säkäerhetspersonalen plockar in mig.
Det finns några olika nivåer man kan nå.
Det värsta som finns är att hamna bredvid den ”airmarshall” som finns på El Als plan. Det är en säkerhetsansvarig som skall övervaka planets passagerare. Jag har hamnat bredvid en sådan tidigare, och då kom jag inte ens av planet innan jag blev ombedd att följa med personalen, för att besvara frågor.
Sen finns den andra nivån. Då kommer man till de två eller flera unga tjejer och killar i vita skjortor och grå flanellbyxor som står vid trappavsatsen när man kommer av planet, innan man når gaten. De letar efter de passagerare som de på förhand flaggat för förhör, och jag är ibland en av dessa utvalda.
Sen finns det ett glapp till nästa nivå.
Jag går lycklig terminalen fram, i vetskap om att jag i minst tio femton minuter kommer kunna vara en av tusentals vanliga passagerare som ska igenom passkontrollen.
Passkontrollen är nästa station, och det är också nålsögat varigenom jag ska försöka passera obemärkt.
Min fåfänga får sig alltid en törn just här, för det finns ingen möjlighet att fly undan deras frågor. Vad heter din pappa, vad är syftet med din resa till Israel, vänta ett ögonblick, stig åt sidan, du blir strax hämtad.
Arabrummet är alltid spännande, för man träffar alla möjliga sorters personer, och efter tiilräckligt många resor har jag lärt mig att softa, så jag är förberedd med ipod och bok, eller senaste numret av cosmo.
Sedan förs jag till den israeliska intelligensreserven, som utgörs av säkerhetsvakterna på flygplatsen. De är roliga, för att de är så vansinnigt misstänksamma och samtidigt iq-befriade.
En av dessa var även närvarande vid min senaste resa, i juni, ett faktum jag fräckt påpekar för honom. Han kniper ihop ögonen till små springor, och utbrister ”Så du erkänner att du har varit här förut”. Jag dör av skratt! Imponerande förmåga till egna konklusioner den killen har.

Efter en stunds väntan befinner jag mig hos Shin Bet, som är israeliska motsvarigheten till Sista Bossen i Supermariovärlden.
Bossen sitter bakom ett skrivbord, en dator, jag kommer in, och det står ytterligare tre tysta säkerhetsvakter, minibossarna, vars jobb är att betrakta mitt kroppsspråk, analysera mina svar, och konsekvensen i dessa.
Bossen är muskulös, ganska ung med vita hårstrån i det annars bruna håret. Några år äldre än jag, med en amerikaniserad engelska.
Det som sedan utspelar sig i rummet är en flera timmar utdragen lek, en dans och en dragkamp.
Han tittar på mig där jag sitter i mitt lockiga Barbiehår, min lilla basker och röda kjol, oskyldigt klädd för att neutralisera min arabiska bakgrund, och vet inte vad han betraktar.
Jag ser inte ut som en aktivist, jag pratar inte aktivistspråk, jag vaktar mina ord, jag ler och strålar av spelat lugn, samtidigt som mitt inre kokar.
När han googlar mitt namn tror jag att mitt hjärta ska stanna. Irak, Gaza, Libanon under kriget, men också andra saker. Utrikesministrar, Islamambassadör, Sida.
Jag chockerar honom genom att säga att han är het, och det är första gången jag ser en myndighetsperson rodna.
Många timmar senare säger han att han trott att jag var ett test, från hans överordnade, ett lockbete för att se om de skötte sitt jobb, men att den där kommentaren fick honom att inse att de inte skulle kunna komma på en sådan sak.
Han berättar de hemskaste saker, på ett alldeles lugnt och stillsamt sätt, och jag svarar så ärligt jag kan när han frågar mig vad jag önskar mig för den här platsen.
Jag berättar om min tro på att israeler och palestinier en dag kommer tvingas dela samma land, rättvist och broderligt, och att det är då det svåra börjar.
Han säger att han aldrig träffat någon som jag, en palestinska som han pratat med, och jag påpekar det absurda i att jag inte kan gå därifrån utan hans tillåtelse.
Jag släpps strax därefter, med ett visum giltigt långt längre än jag vågat hoppas, och utan att bli genomsökt, kroppsvisiterad, förnedrad och ursinnig.

Ett dygns resa till Palestina är ett dygn som speglar det absurda i platsen, det motsägelsefulla i att behöva vara rädd när jag reser till den enda plats som ger mig lugn.

Har Homa - Wall Mountain

En speciell bosättning har för mig symboliserat det mest obscena i det koloniala projektet Israel. Det är en bosättning som vuxit, och slukat livet omkring sig, en bosättning som tack vare den sjuka israeliska politiken fått växa sig större, och som med all önskvärd tydlighet visat att det aldrig fanns något "fredsprojekt" under åren som Osloprocessen pågick.

Har Homa betyder bokstavligen Wall Mountain, och är en monstruös konstruktion som ätit upp den palestinska kullen Jabal abu Ghneim, det som kallades Betlehems lunga.
Mina palestinska vänner brukar titta ut över berget, längta tillbaka till en tid då Jagal Abu Ghneim var fristad för lek, betmarker för getterna, picknickplats, en plats dit familjer, älskare och frihetskämpar sökte sig för att komma bort ifrån trängsel och oro.
Där Jabal abu Ghneim var grönska, träd, och liv är Har Homa byggkranar, damm och betong, smyckade med israeliska flaggor, och svettiga palestinska arbetare.
Min vän Nadim berättar att han och flickvännerna, alla flickvännerna, älskade att sitta under träden på Jabal Abu Ghneim, och det var en perfekt plats att drömma sig bort på.
Berget var mitt hem, säger Sara, som bor mittemot Jabal Abu Ghneim, som varje dag försvinner ännu lite mer, och förvandlas mer och mer till den där Wall Mountain.

Vi kliver ur taxin, Nora och jag, och börjar promenera vägen fram, i den stekheta värmen.
Ju närmare vi kommer, desto högre tornar bosättningen upp sig, precis som en vägg, en fästning, lika mycket fort som något annat som någonsin byggts i det här landet genom historien.







Vi kliver ur rollerna av aktivister med kunskap om platsen och historien, och in i rollerna av naiva arkitektstudenter på besök.
Läppglanset försvinner snabbt när jag biter mig i underläppen, hårt, samtidigt som jag betraktar det sorgliga framför mig. Liv som försvinner, träd som rycks upp, betong som befäster maktförhållanden, och det sorgligaste av allt, palestinska arbetare som gör sitt levebröd på att bygga upp murarna som blir deras fängelse.
Vi går gatan fram, häpnar och vredgas, och varje samtal med palestinierna som blandar cementen, lägger avloppen eller kör traktorerna blir en påminnelse om att det vi ser framför oss är en ockupation många gånger brutalare än soldaters slag.
Det här är permanent, det är oåterkallerligt.




Vi promenerar in till byggbasen, Eli Zeevi, en hårig och storvuxen man, svettig och imponerad. Vi ger honom historien om arkitektstudentskorna, Eli svarar lite förvirrat, men diplomatiskt, svarar på ett sätt som avslöjar en medveten förfalskning, en försköning av omständigheter för fula för två unga studentskor på besök.
Jag frågar vad som fanns här tidigare, innan Har Homa byggdes, och Eli svarar: OH, here, there was nothing! Arabs!"
Eli berättar att marken blev israelisk tack vare den israeliska presidenten (sic) Bibi Netanyahu, och jag frågar storögt om det var ok för Araberna. Eli nickar och svarar jakande.
Jag och Nora alternerar våra frågor, Eli svarar tillbörligt, och bjuder oss slutligen båda till Tiberias, där han har sitt hus, och sin båt.
Vi tar hans kort, kartorna över lägenheterna han bygger på stulen mark, och går ut, i den dallrande heta luften, bort från Elis lögner och undanflykter.
Vi måste bort.
Jag stannar en pickuptruck, börjar först med arkitekturstudenthistorien, men inser att de som sitter i bilen är palestinier. Jag undrar om de kan köra oss ifrån bosättningen, och tillbaka in till Västbanken.
Vi sätter oss i baksätet, och körs tillbaka till Gilo checkpoint, eller checkpoint 300 som den också kallas.
Till andra sidan muren, ett annnat slags mur, en annan slags vägg, där utsikten över Har Homa från Betlehem inte är lika äcklig som den över Betlehem från Har Homa.

För vem vill bo i en bergsmur och titta ut?

Bekah och Moosa

Nora besökte mig i Ramallah, och tog med sig Bekah.
En lång, vacker rödhårig amerikanska med israeliskt uppehållstillstånd som gjort den lilla byn Beit Ommar till sitt hem. Beit Ommar ligger en bit utanför Hebron, i södra Västbanken, och utsätts regelbundet för attacker från både soldater och bosättare.

Bekah har varit i solidaritetsrörelsen lika länge som jag, och hon ger ett hårt intryck först, tills man inser att hon är kärlek, värme, och omtanke för de som tillåts ta sig in bakom hennes skal.
Vi befinner oss i Ramallah, en stad hon sällan besöker, och jag inser snart att hennes hemtrakter är den där sömniga utsatta lilla byn. Där trivs hon, långt bort ifrån det – som hon uppfattar det – flärdfulla och glamourösa Ramallah, där folk dricker öl och lyssnar på Enrique Iglesias, det yttersta tecknet på dekadens tydligen.
Bekah driver ett solidaritetsprojekt i Beit Ommar, som heter Palestinian solidarity project. Det är ett kvinnokollektiv för hantverk, men också hjälp och stöd till bönderna i trakten, och ett försök att göra Beit Ommar självförsörjande.
För en månad sedan fängslades Moosa, kordinatören för Beit Ommar-projektet och Bekahs före detta pojkvän.
Den israeliska militären försökte sätta dit honom på hjälp till subversiv verksamhet, men då åtalspunkten lades ner dömdes han istället till administrativ fångenskap, en intressant icke-dom som i praktiken är en i all evighet förlängningsbar fångenskap, som tas upp till militärdomstol med sexmånadersintervaller.
Nästa rättegång är i oktober, och då hoppas Bekah att Moosa blir fri. Till dess pratar de i telefon, hon peppar och tröstar och får höra historier innifrån fångenskapen.
–Det ger mig en större insikt i hur fångarna har der i fängelserna här, säger Bekah. Under tiden driver hon projektet vidare, samtidigt som Moosa drömmer sig ut ifrån fångenskapen i Ketziot, ökenfängelset i Södra Negevöknen.

Tortyren på en kulle

Jag delar lägenhet med två kvinnor vid namn Hanna och Dunya.
Hanna och Dunya var kvinnorna som tog med mig på Re:plugged förra året, (se inlägget Birthright längre ner för mer information) och som jag ska jobba med på årets re:plugged. Mer om det senare i veckan.
Förutom Replugged-resorna, där de tar med palestinska barn till sina byar och städer i det som nu är Israel arrangerar de även Unplugged, som är motsvarande resa för judiska ungdomar ifrån USA. Unplugged-resorna är till för judiska ungdomar som är beredda att se vad Israel egentligen gör på Västbanken, och i östra Jerusalem.
Gaza kommer de inte in i.
Birthrightresorna ska kontra idén om en judisk "födslorätt" som given av Gud till det judiska folket, och målet är att bygga antisionistiska judiska aktivister som sett den rasistiska Israel med egna ögon, och som kan utgöra en bas för solidaritetsarbetet i sina egna städer och samhällen.
Jag hade blivit ombedd att följa med ungdomarna under en av dagarna då de reste runt på Västbanken, för att ge dem ett palestinskt perspektiv från någon som också kom ifrån diasporan.
Vi möttes upp i Deheishe flyktingläger, nära Betlehem, och jag åkte med i en av bilarna.
Jag åkte med Yosh, Sophie, Erica, Pete Hannah och Lilly.
Alla amerikaner, först och främst, mer eller mindre judiska, alla med olika band till den här platsen, alla med mer eller mindre smärtsamma lärdomar som gjorts under de dagar som passerat dittills.
Sophies föräldrar hade varit tveksamma till hennes medverkan i programmet, och hon berättade att de under hela hennes uppväxt stoppat pengar i en vit bössa, pengar som skulle gå till Israel, till judiska nationalfondens trädplanteringar, planteringar som hon nu insett haft som syfte att dölja ruinerna av palestinska byar.
Att se Palestina genom deras ögon var märkligt. Att se den plats som ger mig lugn som det man närmar sig med en gnagande oro i bröstet var underligt. Deras vuxna förmanande röster hemifrån påminde dem om att de inte var i sitt rätta element, trots att de rösterna inte hade någon erfarenhet av här och nu.
Jag lyssnar på deras frågor, fascineras av deras referenser, deras önskan om att förstå och den i grunden omvälvande erfarenhet som detta utgör för dem.
Människorna som bodde här förut, vad har hänt med dem tidigare, hör jag någon ifrån baksätet fråga, och jag sluter ögonen när chauffören berättar historien om byn vi just passerat.
Deras smärta är en annan. Deras chock djupare, deras skam påtaglig.
Hur lär man om, när en så central del av ens uppväxt varit en lögn.
Det som är en av de djupast inpräntade lögnerna, att detta landet var tomt är alldeles uppenbart inte sant. De åker förbi människorna som fått betala dyrt för inpräntandet av den lögnen.
Vi passerar en högt belägen kulle, med ett nybygge, och vår chaufför berättar att den byggnaden skall ersätta Al Moscobiye, eller The Russian compund som det heter på engelska. The Russian compound är polisstationen i Östra Jerusalem, dit mina palestinska vänner och kamrater tagits i decennier för att förhöras och torteras.
Tidigare var det en del av romersk-katolska kyrkans egendomar, och kyrkan har länge drivit en rättsprocess i Israel för att återkräva sin egendom, med motiveringen att det vanhelgar kyrkan och kyrkans namn.
Nu verkar det som att de får som de vill.
Tortyren slutar inte, den bara flyttas ut dit ingen kan höra fångarna skrika, ut på en kulle, som passeras av unga resenärer som innerligt vill något annat för den här platsen. Judar och palestinier.

Kontaktuppgifter, nu korrekta

Numret jag uppgav i tidigare blogginlägg är ändrat. Det rätta numret står nu i tidigare inlägg, men är alltså 00 972 54 975 30 46. Vet inte vart jag fick det första numret ifrån. Kanske för mycket vattenpiperökande.

Hälsningar

Rädda Edward

Jag vill erkänna en sak för er, som jag skäms för:
- Jag har stulit en bok!

Det dygn jag tillbringat i Yaffa, lugnet här som kontrast till upproret i mig, husen som fått nya namn, träden som fått nya rötter. Allt blev för mycket.

Woody bor med tre israeler i en lägenhet i Yaffa. Bland alla arty och lite independent saker som finns i lägenheten hittade jag en bok, av den nu avlidne palestinska författaren, aktivisten och min egen förebild Edward Said. Said var ett av skälen till att jag ville åka hit som 18-åring, han var ödmjuk nog att besvara mina mail när jag kom tillbaka hem den gången, förvirrad och i kaos, och hans exempel och hans röst har fortsatt att vara en röst av nyanser men full av rättvisa.
Det är heller inte vilken bok som helst, utan hans självbiografi "Out Of Place". Den står där, i bokhyllan bland en massa andra böcker om örter och medicin.
Jag i Yaffa, en palestinsk stad som sakta förvandlas till något annat, Edwards biografi är framför mig och beskriver samma etniska rensning...
Jag tog den.
Inte för att jag inte hade läst den, inte för att jag inte ägde en egen kopia, utan för att jag ville rädda Edward, ville inte lämna honom kvar i bokhyllan när jag själv skulle åka därifrån.
Jag erkände mitt tilltag för Nora och Woody. Båda skrattade men förstod, även om det inte lättade mitt dåliga samvete.
Nu ligger Edward i en påse i min väska, och gnager i mig,påminner mig om att stöld är fel, speciellt när det suddar ut en historia som borde höras.

Friheten är nära

Nora Woody och jag umgås på stranden.
Sist jag var här var med Robert, för tre år sedan. Allt är annorlunda nu.
Suheil och Mahmoud från Dam tittar förbi en stund, de är på väg till sin turné i Frankrike och Italien, och vi pratar om det vi upplevt i Palestina hittills.
Killarnas musik har varit soundtracket i mitt huvud de senaste dagarna, när de frågar vem som är terrorist, när de frammanar gamla drömmar, påminner om att vi alla delar ett band som landgränser inte kan bryta, och att rättvisa fortfarande är drömmen.
Jag glädjer mig åt killarnas framgång, för att de är ett stort jävla fuck you i den självgoda israeliska nationalismen.

Vi badar ibland, men mest umgås vi, pratar, solar, läser och softar.
Det skulle kunna vara vilken strand som helst.
Jag med min förmåga att somna överallt. Woody blek och envis som vägrar smörja sig, och Nora som berättar historier.
Men allt jag tänker på är landet under stenarna. Att allt det här är Palestina, att jag är här på nåder, att historia döljs och förnekas.
Woody bor i palestinska Yaffa, en stad som efter 60 år inte går att skilja från Tel Aviv med en gräns, men som om man tittar på arkitektur, moskéer, befolkning är alldeles unik.
För några månader sedan filmade Woody en brutal polismisshandel av en palestinsk kille från Israel. Han berättar för mig att det enda unika med denna misshandel var att nån fick det på band, och att nyhetsprogrammet de pratat med först varit intresserade av att sända misshandeln, men sedan tackat nej när de insåg att offret var arabiskt.
Jag köper något att äta av unga män som skulle kunna vara mina bröder, och är noggrann med att tala arabiska, som en påminnelse om att vi faktiskt hör ihop.
Efteråt vet jag inte vem jag försöker påminna. Mig själv eller de.
Vi går tillbaka till Woodys grisiga lya, och bestämmer oss för att träffa vår gamla vän från Balata, Hammoudi.

Hammoudi är två meter lång och hyperaktiv.
Han rör sig som om någon klockade honom på tiden, hans noggrannt skulpterade skägg gör honom än mer iögonenfallande, och ljudet han utstöter när han är lycklig får Nora och jag att krevera i skratt. En blandning mellan ett skrik och ett utbrott.
Hammoudi smyger sig in och ut ur Israel någon gång i veckan, och är kvar tills han tröttnar.
Han reser från sitt flyktingläger, Balata, i utkanten av Nablus, och tillsammans med andra unga män beger han sig mot Israel.
För arbete, för att träffa familj, eller bara för att låta tankarna glida bort, och tänka på andra saker än vardag och problem.
Det som vilken ung svensk kille i 20-årsåldern som helst tar för givet kan kosta Hammoudi livet, eller böter, eller fängelsetid.



Hammoudis pappa lämnade familjen när Hammoudi var blott 20 dagar gammal. Vid 23 års ålder säger han det som vore det ett faktum han accepterat, och berättar vidare att första gången han träffade sin far var han 13.
Hammoudis pappa lever i Israel, han har en ny familj, och alla i Balata vet att Hammoudis pappa är kollaboratör.
Det betyder att han jobbar för eller med israeliska underrättelsetjänsten, vilket är något av det mest föraktade man kan göra. Jag vet en påstådd kollaboratör i Nablus som blev skjuten i benen, sex skott i vardera ben, som en varning till andra.

Men Hammoudi är inte sin fars son. Han är en man som pratar om frihet som vore den något han kunde se framför sig, men inte röra. Han älskar Israel för att han är fri här, så länge som ingen tar fast honom, anmäler honom till polisen, eller skjuter honom på väg till och från friheten.
Det jag tycker om med Hammoudi är att han inte nöjer sig med att betrakta sina drömmar. Han är förlovad med en vacker och begåvad brittisk-pakistansk tjej som han träffade i lägret, och de planerar att gifta sig i sommar. Han gör det han vill, på infall, till synes obehindrad och som en virvelvind.
På sitt sätt är Hammoudi friare än de flesta andra jag känner, eftersom han vet värdet av sin frihet.
Hammoudi har ständigt sin mobiltelefon i handen, kommunicerar med alla på en gång tycks det, och vi bestämmer där och då att resa till Tiberias, i vår hyrbil.
Att ta upp palestinier som vistas olagligt i Israel är riskabelt. Det kan resultera i dryga böter, fängelse eller deportation.
Men Hammoudi och hans vän Rizq är våra vänner, våra värdar, trots att de inte är lika välkomna här som vi är, med våra svennepass och fina stämplar.

Vi åker från Yaffa till Haifa, Nora bakom ratten, jag i framsätet och tre grabbar i baksätet. Fortfarande med Dam som enda skiva i stereon letar vi oss till Haifa. När en polisbil eller militärjeep passerar blixtrar tanken förbi, att vi kommer bli stoppade.
Vi kommer fram till Haifa vid elva, och beslutar att åka till Akka istället för Tiberias.




Akka är den stad dit handelfartyg reste för att få tillträde till Palestina. Som en av världens äldsta bebodda städer stoltserar Akka med sin vackra stenmur, fortet som skyddade Akka från inkräktare.
Vi sätter oss vid muren, Rizq, Hammoud, Woody Nora och jag.
Hammoudi pratar mycket, mest om hur mycket han älskar havet. Hon pratar med mig, säger han, och jag ler, men skrattar inte. Vi dricker och pratar och lyssnar på musik från killarnas mobiler. Friheten tycks nära.